Maximalt kusliga vardagsnojor. DN:s Jonas Thente läser Lars Krantz grafiska roman "Dödvatten" i serien Svenska bilder.
Ni vet hur det känns att öppna något som är fullständigt förbi bästföredatum. Det vill säga ruttet. Liv kan vara sådana, och ett sådant liv skildrar Lars Krantz i albumet ”Dödvatten” (Kolik förlag).
Om man så vill så är det fråga om en spökhistoria, där någon fiskar ål i en sjö där man inte bör fiska ål eftersom en förbannelse vilar över sjön till följd av ett illdåd som begåtts för länge sedan.
Men jag tycker inte att Lars Krantz har gjort den versionen av händelseförloppet till något annat än ytterligare en av huvudfiguren Lars nojor till följd av ett lika utdraget som grundligt psykiskt sammanbrott.
Man kommer närmast att tänka på Charles Burns och hans förmåga att inarbeta precis lagom mycket absurditet i vardagen för att maximera den kusliga stämningen.
Sträcker man sig efter svenska referenser måste det bli Max Andersson, i synnerhet när den åldrade hippien i ”Dödvatten” slutligen går in i tystnaden.
Oklarheter om berättelsens biografiska status (se det märkliga efterordet) bara bidrar till känslan av oro och existentiell röta.