Inget slår ett olöst mysterium. Det är förklaringen till att pseudonymen Bo Balderson kan vålla rubriker ännu år 2009. DN:s Lars Linder förklarar - och ger själv några förslag.
Inte är det böckernas förtjänst. De har sedan länge förlorat det mesta av det intresse som omgav dem när de först dök upp i slutet av 1960-talet.
Mordintriger i regeringsmiljö, berättade med något som åtminstone på lite håll kunde likna personkännedom inifrån, därtill späckade med syrliga omdömen om det politiska tillståndet i landet – det kittlade.
Den gången. Läser man dem i dag känns de ohjälpligt drunknade i sin samtid. Ytterst få intresserar sig numera för vare sig pusseldeckare eller kanslihusjargong från 70-talet.
Inte heller litterärt är de särskilt njutbara, tvärtom är de i grunden ganska illa skrivna, något som gör alla försök att associera den välbekanta pseudonymen med framstående författare som Sven Delblanc eller Gösta Gustaf-Jansson närmast äreröriga. Inräknat veckans försök i Svenska Dagbladet att med pukor och trumpeter lanserar den språkligt precise Olle Adolphson; av alla.
Det mest särpräglade och levande i Bo Baldersons böcker är den infama formuleringsglädjen, ett slags kärlek till ord och smarta one-liners av mer journalistisk än litterär prägel.
På min personliga lista står därför gissningarna på personer ur medievärlden betydligt högre än kända författare (DN-journalisten Kurt Persson har nämnts - men ser man till berättelsernas stil och motiv skulle jag i vår krets snarare snegla mot en annan framliden kollega, Bo E Åkermark).
Nu faller de allra flesta i den långa raden av föreslagna kandidater – utom den hittills mest sannolike, adjunkten Björn Sjöberg, numera bosatt i Irland – på agenten Bengt Nordins envisa försäkringar att Bo Balderson fortfarande är i livet.
Vad nu det betyder.
Fantomen lever, han också.