Det kan vara hemmablindhet. Man sitter med en trave böcker från de nordiska språkområdena - gräddan av förra årets utgivning - och fascineras av rikedomen. I år var det dessutom en osedvanligt intressant trave; mer av nyfiken och ofta kaxig litteratur, och mindre av hedersnomineringar till etablerade tolvtaggare.
Sara Stridsberg läste man ju förra året. Glädjen över "Drömfakulteten" har hunnit normaliseras, så som glädjen ofta gör. Men i dag påminde Nordiska rådets bedömningskommitté om att Sara Stridsbergs roman faktiskt är så bra som man tycker sig minnas att den var.
Det är en av de där romanerna per år som flitigt läses och tipsas om, som genast flyter in i det offentliga samtalet - okej, det offentliga litteratursamtalet - och stannar där. Man ser det blekrosa omslaget både här och var. "Drömfakulteten" har blivit ett kedjebrev: läs den eller ångra dig resten av livet, ungefär.
Romanen är en halvdokumentär, fragmenterad fantasi kring Valerie Solanas. Solanas skrev SCUM-manifestet, som med krass logik uppmanar till avdagatagandet av män, bokstavligen. Solanas sköt också lika krasst konstnären Andy Warhol med tre skott i bröstet 1968. Galen? Möjligen, men i så fall med dragning åt helig, visionär galning. Hur som helst är hon den mystiska, mörka, kollapsade stjärna runt vilken Sara Stridsberg kretsar. Romanen är lika trasig som dess ämne, men Stridsbergs oavlåtliga fascination håller samman boken och man tänker framför allt på Kathy Acker när man letar estetiska referenser.
Solanas, Acker, Stridsberg. Det är befrielseteologi långt bortom de stillsamma demonstrationstågen och de foträta kvinnopartierna. Och för litteraturens del är jag glad över att Nordiska rådet ytterligare har bekräftat det faktum att Sara Stridsberg är en betydande författare. Men det visste vi ju redan.