Steg ekar i gången utanför och den tunga dörren öppnas. Fackelsken lyser upp rummet och hon vänder bort blicken när hon ser sina såriga fötter som är hopkedjade med en kraftig kätting. Två vakter sliter upp henne från golvet och bakbinder henne medan fackelbäraren ser på. Repen skär in i handlederna men hon vägrar att visa dem hur ont det gör.
Mannen med facklan släntrar fram med ett överlägset flin. Han har inga tänder och hans andedräkt luktar ruttet kött. Hettan bränner mot hennes ansikte när han för lågan närmare.
”I dag ska du dö, sköka”, säger han och smeker hennes ansikte med sin fria hand, låter handen fortsätta ner mot brösten.
Hatet som fyller henne gör henne stark och hård.
”Jag förbannar dig”, väser hon. ”Din pitt ska ruttna och trilla av! Min herre Satan ska hämta dig från din dödsbädd och demoner ska plåga dig i evighet!”
Mannen drar undan handen som om han bränt sig.
”Gud bevare oss”, mumlar en av vakterna.
Det är en smula tröst att se dem så rädda.
Någon drar en säck över hennes huvud, och hon släpas genom labyrintiska gångar. En port öppnas på gnisslande gångjärn.
Utomhus. Det luktar friskt av dagg. Hon stålsätter sig mot pöbelns hatiska vrål, men det enda som hörs är fågelkvitter. Det röda gryningsljuset silas in genom säckväven. En gök gal i söder. Södergök är dödergök.
En djup, djurisk instinkt tar över. Hon måste fly. Nu. Paniken får henne att rusa i blindo. Järnbojorna slår mot vristerna när hon springer. Ingen försöker stoppa henne. De vet att det inte behövs. Hon kommer inte långt förrän hon faller handlöst på den fuktiga marken. Vakterna skrattar och ropar bakom henne.
”Hon har visst bråttom till sin herre Satan”, hör hon den tandlöse säga. Starka händer lyfter henne under armarna och någon annan sliter tag i hennes fötter. De slänger henne hårdhänt genom luften. Hon svävar fritt i ett ögonblick innan hon landar på något hårt och luften går ur henne. En häst frustar till och världen börjar gunga. Hon ligger i en vagn av något slag, så mycket kan hon avgöra.
”Är det någon där?” viskar hon.
Ingen svarar.
Lika bra det, tänker hon. Inför döden är vi alla ensamma.
* * *
Vanessa vaknar av att lukten av brandrök sticker i näsan. Hon kastar av sig täcket, springer bort till dörren och rycker upp den. Men i vardagsrummet är allt stilla. Inga eldslågor slickar gardinerna. Inget svart, giftigt rökmoln väller in från köket. På soffbordet står en pizzakartong och några ölburkar. Schäfern Frasse ligger och jäser i en solfläck på golvet. Mamma, Nicke och Vanessas lillebror Melvin sitter redan i köket och äter frukost. En helt vanlig morgon på Törnrosvägen 17A, fem trappor upp, första dörren till höger om hissen.
Vanessa skakar på huvudet, och det är då hon inser det: lukten kommer från henne själv. Håret stinker. Som när hon var liten och hade stått och glott på den meningslösa majbrasan på Olssons kulle.
Hon korsar vardagsrummet, går genom köket där Melvin sitter och leker med två skedar och låter dem dansa med varandra över bordet. Ibland är han så otroligt gullig. Det är ofattbart att han till femtio procent består av Nickes gener.
Hon slänger sovtröjan på badrumsgolvet och vrider på duschkranen.
Rören hostar till och en stråle iskallt vatten sprutar ut. Duschen har varit helt opålitlig ända sedan Nicke envisades med att själv byta ut några rör och sätta dit en ny blandare. Mamma protesterade, men i slutänden låter hon alltid Nicke få som han vill.
Vanessa ställer sig i kabinen och blir nästan skållad innan hon lyckas hitta rätt temperatur. Hon tvättar håret med mammas schampo som luktar sött och kokosaktigt. Den mystiska röklukten hänger kvar.
Hon häller ut en stor klick schampo och tvättar håret en gång till.
När hon kommer tillbaka in i sitt rum, insvept i morgonrocken, knäpper hon på radion. De hysteriska reklamrösterna får allt att kännas lite mer normalt. Hon vrider upp persiennerna och blir genast på bättre humör. Helt klart lättklätt väder. Hon vill ut i solen så fort som möjligt.
”Nu tar du och sänker!” vrålar Nicke med sin bästa snutröst inifrån köket.
Vanessa ignorerar honom.
Det är inte mitt problem att du är bakis, tänker hon medan hon rollar deodorant under armarna.
Hon klär på sig, tar sminkväskan och går bort till helfigursspegeln som står lutad mot väggen.
Hon är inte där.
Vanessa stirrar in i den tomma spegeln. Hon lyfter en hand och håller den framför sig. Där är den, helt tydligt. Hon tittar i spegeln igen.
Ingenting där.
Det dröjer en stund innan hon förstår att hon fortfarande sover.
Vanessa ler. Om hon är medveten om att det är en dröm borde hon ju också kunna styra den.
Hon ställer ner sminkväskan och går ut i köket.
”Hej”, säger hon.
Ingen reagerar. Hon är verkligen osynlig. Nicke sitter och halvsover med huvudet i handen. Han luktar gammal öl. Mamma, som ser minst lika trött ut, trycker i sig en skinkmacka medan hon bläddrar i en katalog från något som kallas Kristallgrottan. Bara Melvin vrider på huvudet som om han hört någonting, men det är tydligt att han inte ser henne.
Vanessa ställer sig bredvid Nicke.
”Bakis i dag?” viskar hon i hans öra.
Ingen reaktion. Vanessa fnissar till. Hon är märkligt upprymd.
”Vet du hur mycket jag hatar dig?” säger hon till Nicke. ”Du är en sån jävla loser att du inte ens själv fattar vilken jävla loser du är. Det är nog det värsta med dig, att du tror att du är så fantastiskt perfekt.”
Plötsligt känner hon något blött och strävt mot handen. Hon tittar ner. Där står Frasse och slickar hennes hand.
”Va gö Fasse?” frågar Melvin med sin ljusa röst.
Mamma tittar på hunden.
”Man vet aldrig vad Frasse håller på med”, svarar hon. ”Han jagar väl flugor eller nåt.”
”Nu kommer jag snart in och slår sönder den där jävla skitradion”, skriker Nicke mot Vanessas rum.
Vanessa fnissar och låter blicken glida över köket. På diskbänken står Nickes favoritkopp, en blå mugg med en amerikansk polisbricka och N.Y.P.D. i vit skrift. Han inbillar sig säkert att livet som snut i Engelsfors går att jämföra med att patrullera New Yorks gator.
Med en svepande rörelse drar Vanessa ner koppen i golvet. Den spricker i två halvor med ett tillfredsställande ljud. Melvin rycker till och börjar gråta. Hon får genast lite dåligt samvete.
”Vad i helvete!” skriker Nicke och reser sig så häftigt att stolen välter.
”Vad synd att du inte kan skylla på mig nu”, säger Vanessa triumferande.
Nicke stirrar rakt på henne.
Deras blickar möts. Chocken skickar små elektriska stötar längs hennes ryggrad. Han kan se henne.
”Vem fan skulle jag annars skylla på?” fräser han.
Melvin ylar och Nicke lyfter upp honom, stryker honom över det chokladbruna trassliga håret.
”Så ja, gubben, så ja”, tröstar han samtidigt som han blänger på Vanessa.
”Vanessa, vad håller du på med?” säger mamma med sin tröttaste röst.
Vanessa har inget bra svar på den frågan. Var börjar och slutar den här drömmen egentligen?
”Har ni sett mig hela tiden?” frågar hon.
Mamma ser med ens klarvaken ut.
”Har du tagit nåt?”
”Ni är ju helt efterblivna!” skriker Vanessa och rusar ut i hallen.
Hon är rädd nu, livrädd, men hon tänker inte visa det. I stället trycker hon ner fötterna i sina skor och sliter åt sig väskan.
”Du går ingenstans!” ropar mamma.
”Vill du att jag ska skolka, eller?” skriker Vanessa tillbaka och slänger igen ytterdörren efter sig med en smäll som ekar genom trapphuset.
Hon störtar nerför trapporna, ut genom porten och tvärs över gatan till femmans hållplats där hon precis hinner med bussen.
Tack och lov känner hon ingen ombord. Hon sätter sig längst bak.
Det finns bara två förklaringar till den här sjuka morgonen. Den ena är att hon har blivit galen. Den andra är att hon har gått i sömnen igen. När hon var liten hände det ganska ofta. Mamma älskar att skämma ut Vanessa genom att berätta om hur hon satte sig och kissade på hallmattan en gång. Vanessa minns fortfarande hur det kändes att befinna sig i det där tillståndet mellan sömn och vakenhet.
Men innerst inne vet hon att det här var något helt annat.
Jag gick i sömnen, bestämmer hon.
Den andra förklaringen är alldeles för skrämmande.
Vanessa ser ut genom fönstret och när bussen kör in i en tunnel skymtar hon sin spegelbild i glaset. Två osminkade ögon stirrar tillbaka på henne.
”Helvetes jävla piss”, mumlar hon och börjar rota i väskan.
Det enda hon hittar är ett gammalt läppglans. Sminkväskan ligger kvar på golvet hemma. Vanessa har inte gått ofixad till skolan sedan hon var tio och hon har ingen lust att börja nu. Det får räcka med ett trauma den här morgonen.