Det verkar ibland som om alla deckarförfattare är kvinnor. Åtminstone i Sverige. Åsa Larssons ”Till offer åt Molok” utsågs till årets bästa svenska deckare förra lördagen när Svenska Deckarakademin sammanträdde i Eskilstuna. Tätt följd av Tove Alsterdals ”I tystnaden begravd”.

Deckardrottningarna står som spön i backen även bland tidigare års nominerade, och jag kan rabbla kända svenska kvinnliga deckarförfattare utan att ens behöva titta i bokhyllan: Kristina Ohlsson, Karin Alfredsson, Camilla Läckberg, Ingrid Hedström, Mari Jungstedt, Anna Jansson, Camilla Grebe och Åsa Träff. Och en hel binge till.

Men det finns förstås gott om män också, det brukar oftast vara så även när man tror att kvinnorna har tagit över helt. Gamla rävar som Leif G W Persson, Kjell Eriksson och Henning Mankell, nyare rävar som Olle Lönnaeus och Thomas Kanger. Eller deckarduon Eriksson Axlander Sundquist (som borde ha satsat på en pseudonym, de har minst ett efternamn för mycket för oss stackars skribenter att hålla rätt på).

Det är intressant att läsa de manliga författarna just med en genusskärva i ögat. Roligast är förstås Leif G W Persson med sin oemotståndliga ironiska självinsikt, det är något av hjälplöst ”ja vadårå, jag GILLAR korvkiosker och snygga brudar” över hans poliser, med Evert Bäckström i centrum som ständigt förvånad buse. Va, har världen förändrats?

Manliga deckarförfattare skriver förstås om både män och kvinnor, både som huvudpersoner och bipersoner. Men plötsligt läser jag annorlunda, och ser hur mycket de berättar om mansrollen i dag: om pappor som kämpar med sin föräldraroll, om män som har svårigheter med relationer, som är alienerade och grubblar över samhällsutvecklingen.

Där är deckaren en oslagbar form: en spännande historia i förgrunden, som en eld att samlas kring. Sen kan man berätta vad som helst.