Det mest oroväckande med Rasmus Fleischers ”Boken” är inte att jag under läsningen ställer mig frågan vad en bok egentligen är, utan att svaret inte enkelt låter sig formuleras ens efter färdig läsning.
Låt mig inleda med att säga att denna text inte handlar om argumenten för eller emot digital läsning. Den fysiska boken kommer inte att dö och den digitala boken kommer att bli en allt viktigare del av bokens landskap.
Ur ett marknadsperspektiv är det hela ganska okomplicerat. Det kommer att ske en fullständig omvälvning av bokbranschen, men marknaden för ”böcker” kommer att bestå. Rent av växa.
Så långt är allt frid och fröjd.
Sänkningen av momsen på böcker 2001 innebar ett stort lyft för bokbranschen. Under decenniet efter sänkningen har försäljningen ökat kraftigt, för att under de senaste tre åren minska något, men från en historiskt hög nivå.
När momssänkningen klubbades igenom i riksdagen var e-boken en icke-fråga. Ännu i dag står e-böcker för någon procent av branschens totala omsättning.
Sedan Gutenberg har bokens funktion och innehåll varit ett och detsamma. En bok är en bok är en bok. Med e-boken förändras detta. Tack vare de skilda momssatserna på fysiska och digitala böcker, får denna motsättning kropp.
Svenska förlag driver nu frågan i EU, momsen borde rimligen vara densamma oavsett format. Det är ju inte funktionen som var skälet till den sänkta momsen, utan innehållet. Om innehållet distribueras digitalt eller på papper borde vara likgiltigt.
Jag har delat denna syn fram tills jag läste Rasmus Fleischers ögonöppnande bok som är obligatorisk läsning för alla i bokbranschen.
För bokförlagen har frågan om vad en bok är varit enkel. Lite hårdraget har synen varit att eftersom vi är bokförlag är allt vi producerar böcker, så länge det bygger på texten.
Men problemet är att även om vi utan vidare kan hävda att en e-boksutgåva av Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen” är en bok, så visar det sig inte vara lika enkelt att dra en gräns mot andra typer av textbaserat material.
För vad skiljer egentligen ”Grand final i skojarbranschen” från en autogenererad sammanställning av artiklar från Wikipedia? Eller en applikation där du kan lägga pussel och rita. Om de ges ut av företag som kallar sig förlag?
Produktionskostnaden för att publicera digitalt material faller snabbt mot noll och bokmarknaden – än så länge huvudsakligen den engelskspråkiga – översvämmas av produkter vars innehåll inte motsvarar vad vi omedelbart skulle betrakta som en bok.
När definitionen av vad en bok är sätts under press hotas bokmediets särställning. För alla som anser att bokvärlden är elitistisk är detta en välkommen utveckling. En verksamhet som anser sig inte drivas av strikt ekonomiska intressen får rätta in sig i ledet.
Men bokbranschen är inte bara en del av medieindustrin. Pappersboken är ett medium som ”är oskiljbart från det som i bredaste mening kan kallas för bildning”, menar Fleischer.
Bokens funktion och innehåll sammanstrålade i en form som inneburit ett slags kollektivt minne. Boken har varit referenspunkt för ”människor som aldrig träffat varandra, som kanske inte ens lever i samma århundrade”.
Frågan är hur denna roll förändras när mängder av information, inte minst från internet, kan tillgängliggöras på bokmarknaden?
Det är lätt att framstå som lite gammeldags när man tillåter sig att ställa en sådan fråga.
Att hävda böckers särställning förväntas innebära att man också nedvärderar snabbare former av kommunikation, de fördömda ”bloggarna” och ”twittrarna”. Men det är ett felslut, vilket Fleischer också visar.
Offentligheten är uppdelad i snabba och långsamma medier, ett samhälle utan det ena skulle vara lika outhärdligt som ett utan det andra. Risken om boken försvinner är inte ”brist på samtalsämnen, utan att samtalsämnena ska skifta så snabbt att inga samband längre kan urskiljas”.
Bokbranschen lider sedan åtminstone ett par decennier av dåligt självförtroende. Vi tittar ängsligt på andra medieslag. Vi jämför oss med, tycker vi borde tjäna lika mycket pengar som och rekryterar affärsutvecklare från andra branscher. Även om det har bidragit till branschens förnyelse är åtminstone min känsla att det inneburit en ökad skepsis mot huruvida boken verkligen är framtidssäkrad.
För boken är en rätt flummig produkt. Fylld av värde som ligger utanför det ekonomiska.
Så när förlag ska utveckla sin verksamhet riktas blicken i allt högre grad mot nya former av innehåll. Andra upphovsmän (kändisar som inte ens skriver sina böcker) och produkter som är lättare att göra en kalkyl på.
Det finns en stark drivkraft i hela medielandskapet i dag bort från långsiktighet, mot effektivare flöden. Investeringar utvärderas snabbare och bedöms hårdare. En kraft som även påverkar bokbranschen. Det ska gå undan och det behöver inte vara så noga med detaljerna. Finns en bra idé eller ett starkt koncept räcker det långt. Ju mindre krångel desto bättre.
En bok är någonting annat. Exakt vad må jag inte ha lyckats sätta fingret på, men förhoppningsvis kommer det att klarna när gränserna mellan läsning, spel och visuella medier nu prövas.
Jag tror att det är nödvändigt att vi inte blundar för komplexiteten i de här frågorna och tar oss an arbetet att försöka finna en definition bortom funktionen.
Om inte bokförlagen förmår att se och försvara detta andra värde, den långsamma offentligheten eller hur vi nu väljer att benämna det tills vidare, så kommer det att gå förlorat – för ingen annan lär värna det.