DN:s Betty Skawonius har läst Le Clézios senaste roman. I "Ritournelle de la faim" hyllar Le Clézio sin mor och Ravels "Boléro".
Jean-Marie Le Clézio berättar i epilogen till sin senaste roman, "Ritournelle de la faim" (ung. "Hungerns visa" - ännu inte översatt till svenska) att han nu förstår vad Ravels "Boléro" med sin envetna haltande rytm och laddade crescendo, betydde för hans mor och den generation i Frankrike som växte upp före andra världskriget:
"Boléron är inte ett musikstycke som alla andra. Den är en profetia. Den berättar historien om en ilska, om en hunger. När den avslutas i våld blir den åtföljande tystnaden förskräcklig för de utmattade överlevande".
Om "Afrikanen" är ett porträtt av hans far, så är "Ritournelle de la faim" ett porträtt av hans mor, som han ser som en osynlig hjältinna, en motståndskvinna i det tysta.
Titeln ger en fingervisning om musikens roll i romanen (ritournelle är ett italienskt versmått men betyder också visa, refräng). Som ett bakgrundsmotiv, men också som en form som präglar romanens komposition finns Ravels "Boléro".
Romanens Ethel är bara sju år när hon får följa med på urpremiären av "Boléro". Senare, som vuxen har hon en tydlig minnesbild av publikens starka reaktioner den kvällen. Det var också så att Le Clézios mor verkligen var med vid uruppförandet 1928 av den här märkliga musiken som kunde tolkas som ett förbådande av stora dramtiska händelser. .
Le Clézio låter oss i "Ritournelle de la faim" följa 1930-talets och det tidiga 40-talets stegrade våldsamhet sedd genom flickan Ethels ögon. Han skildrar ett Paris där penninghunger och antisemitism dominerar: Respekterade människor blir medlöpare som bland annat hjälper till att samla ihop omkring 13.000 judar på cykelstadion Vel d'Hiv i juli 1942, som sedan skickas vidare till koncentrationsläger och död
När freden slutligen kommer tre år senare, uppstår en bedövande tystnad. En tystnad som får Ethel att åter tänka på "Bolero" när cymbalerna tystnat,"som efter ett bombanfall".