Inom kort kommer barnbok nummer två, "Mystiska Milla och sjustjärnan", om den lilla spökflickan som letar efter sin mamma. Och snart ska Milla också stå på scenen - på Nasjonalteatret i Oslo.
– Jag gillar att möta motstånd, det är bara bra. Men när det gällde Milla började jag faktiskt krokna. Ingeting dög. Inget var som idén i Unni Lindells huvud och jag förstod att jag mer skulle försöka vara som en fantomtecknare, en sån som ritar gärningsmän hos polisen. Fast här gällde det ett litet spöke, säger Fredrik Skavlan, som gjort succé med sin talkshow ”Skavlan” i både norsk och svensk TV.
När det gäller böckerna ”Mystiska Milla och spökskolan” samt ”Mystiska Milla och sjustjärnan” arbetar han i sin andra profession, illustratörens. Fredrik Skavlan har tecknat för norska tidningar samt illustrerat flera böcker, bland annat nyutgåvan av ”Peter Pan”.
Deckarförfattaren Unni Lindell och TV-journalisten Fredrik Skavlan började arbeta tillsammans för ett par år sedan. Unni Lindell hade idén om det lilla tilltufsade spöket, som i den svenska översättningen av Barbro Lagergren, fått namnet Milla. Hon bor på tyglagret i en syfabrik, går i Sofia Skrämmavettis spökskola och tillsammans med tygfabrikören son, Pinneus, letar hon efter sin mamma.
– Egentligen letar de båda efter sina mammor, förklarar Unni som skapat ett spökuniversum, befolkat av historiska personer som Victor Hugo, Shakespeare, Rudolf Nurejev och Florence Nightingale.
Numera flyter samarbetet friktionsfritt. Skavlan och Lindell byter idéer och utvecklar historierna tillsammans, där grundidéen är att också vuxna ska uppskatta läsningen.
Det är inte lätt att rita tyg som i ena stunden ska flaxa omkring som spöken och i den andra platsa som duk på ett bord. Inga attribut kan användas, inga glasögon, ingen pipa. Men Milla har fått knutar som liknar tofsar, så att läsaren alltid ska känna igen henne. Och så är hon lite mörk under ögonen, hon sover ju inte så mycket.
– Att teckna spöken är lika svårt som att rita en häst. Tyget rör sig i vinden, berättar Fredrik Skavlan, vars mamma är bildkonstnär och morfar var scenograf.
– Ett tag försökte jag lära mig att spela gitarr, men det gick inget vidare. Jag kom bara till ”Tom Dooley”. Men gitarren står på ett stativ i mitt arbetsrum. Så jag hängde ett lakan över den – och vips så fanns ett spöke att inspireras av. En spökmodell, fortsätter Skavlan som efter lite tjat lyckats få med en hund. Unni föredrar nämligen katter. Men hunden ser granska grym ut och går under namnet Grymma Gräll.
Och det är en lek med namn, ord och uttryck i böckerna om Mystiska Milla. Här finns Flinka Fiola, Äckliga Änox, Hemska Hilda och Torres Damast. Och med jämna mellanrum är det någon som säger ”det låter uggy” eller att det ”kan bli uggy”.
– Jag är ju faktiskt deckarförfattare så jag planterar spår och ledtrådar för att det ska bli en så spännande historia som möjligt. Och Fredrik förmedla stämningen i sina bilder, förklarar Unni.
Både Unni Lindell och Fredrik Skavlan är högst upptagna personer. Lindell ska nu ge sig i kast med sin sjunde deckare med Cato Isaksen huvudrollen. Och Skavlan är i full gång med att sända program varje fredag. 24 ska det bli, fram till påsk.
– För mig har det varit viktigt att visa att teckningarna har tagit tid. Barnböckerna är inte något Unni och jag gör med vänsterhanden. Att teckna ryska Vinterpalatset, som är med i bok två, är inte det enklaste … säger Fredrik Skavlan.
Unni Lindell är ungefär lika kaxig som hennes spöke. Hon siktar högt, på att ge Disney en match och planerar för tio böcker.
– Man måste vilja succé, skjuter hon in. Eller som Milla säger: man måste vilja mirakel. Vi siktar på Hollywood. Men först blir det alltså uppsättning på Nasjonalteatret till musik, säger Unni Lindell.
Tolv sånger ska det bli. På ljudboksutgåvan sjunger Rikard Wolff den första sången om Mystiska Milla.