Han kom som ett yrväder en marsafton och blåste nytt liv i den sunkiga kulturteven. Daniel Sjölin var ung, snygg och smittande nyfiken. ”En förbluffande talang framför kameran”, förkunnade Eva Beckman på SVT när hon för fem år sedan presenterade det nya litteraturprogrammet ”Babels” nye programledare.
Och hon hade rätt. För första gången i historien satt en intervjuare i svensk tv och talade om litteratur som om han visste något och faktiskt brydde sig. Med lysande ögon frågade han författarna om allt från ordval och meningsbyggnad till inspiration och skrivkramp och tittarna blev snabbt lika brinnande intresserade som han själv.
En leende svärmorsdröm, som född framför kameran, alltid påläst och blixtrande snabb i repliken, men också vänlig och trivselskapande. Möjligen lite för trevlig, han har fått gliringar för det och försökt skärpa sig. Inför hösten 2009 lovade han att bli tuffare och ställa skeptiska följdfrågor också.
Det gick sådär. Säsongen fick tydligare kändisprofil, myset tog över och mysigast av alla var Sjölin själv. Som vanligt.
Man kan hålla på länge och stapla syrliga superlativer om hans lite teflonaktiga framtoning. Han tål det. Han gör det själv med en ironi som gränsar till själväckel i romanen ”Världens sista roman” från 2007.
Till talangerna hör nämligen att han är en hyllad författare också. Hans första roman ”Oron bror” från 2003 fick Borås Tidnings pris för bästa debutroman. Hans senaste blev Augustprisnominerad. Han har dessutom hunnit vara kritiker i Svenska Dagbladet och är en flitig litteraturdebattör.
I den rollen har han till och med tagit en ståndpunkt: på språkets sida i den då och då uppflammande debatten mellan realister och språkmaterialister. Lite förenklat gäller den om poängen i en roman bara är att återberätta en intrig så psykologiskt trovärdigt som möjligt, eller om konsten är att skildra människan så indränkt i sitt eget språk som hon faktiskt är.
Vilket är exakt vad ”Världens sista roman” gör. Den handlar om en teflonlik programledare vid namn Daniel Sjölin, helt snärjd i mediebilden av sig själv, sitt språk och sina talanger att härma och vara till lags. En man med många talanger. Rena psykopaten.
Är det den verklige Daniel Sjölin? Tom Ripley? Fan vet med en så skicklig – alltför skicklig – maskspelare.
Men det finns något mer därunder.
I en intervju i höstas förklarade Daniel Sjölin att ”Världens sista roman” bakom de muntra ordkaskaderna egentligen var ett förtvivlans ode över ett förlorat barn. Hans eget. I verkligheten. Men allt kritikerna såg var leken med romankonsten.
Inte så konstigt kanske, men läser man boken med facit i hand kan man urskilja en närmast skräckinjagande klaustrofobisk dimension.
Sorgen går inte att komma åt i virrvarret av poser, tankar och ord. Romanen gör slut på sig själv. Så är den romanen också, har han förklarat, den sista han kommer att skriva.
Man ska nog inte tro på honom, han kommer att försöka igen en vacker dag. Och då säkert skriva världens briljantaste roman om sorg.
Men än kvarstår tiotusenkronorsfrågan: vem är Daniel Sjölin?
Det lär vi inte få veta när vi bänkar oss nästa torsdag för en ny säsong av ”Babel”. Lika bra, där och då är det ändå bara den vinnande psykopaten vi vill ha. Samt gärna en och annan följdfråga.