Första gången jag träffade Magnus Dahlström var i början av 90-talet, en tid efter det stora rabaldret kring hans pjäs ”Järnbörd” på Göteborgs stadsteater (1989). ”Järnbörd”, av vissa kallad en ”skräckelpjäs”, byggde på några människors berättelser om olika väldigt grova brott – mörka, svårbegripliga handlingar. Författaren hyllades som en ny Stig Larsson och/eller ifrågasattes hårt för att han sökte sig till ondskan.
Vi satt i en arbetslokal uppe på östra Söder; vitmålade, kala väggar och, som jag minns det, en utkyld kakelugn. Magnus Dahlström var då en skygg ung man, i tjugofemårsåldern, lätt chockad gissar jag. Plötsligt fångad i strålkastarljuset, ertappad som författare, oerhört omdebatterad. Han svarade fåordigt och, vad värre var, mycket tyst på mina frågor. Resultatet blev ett bandspelarband fullt med brus och otydbara ordfragment, inte mer. Den intervjun kom aldrig i tryck.
Det har gått ett bra tag sedan dess. Magnus Dahlström har haft några tysta år och kommit tillbaka. I september 2010 var det biopremiär på Kristian Petris film ”Ond tro” baserad på ett 20 år gammalt Dahlströmmanus. Nu ligger hans nya roman i bokhandeln: ”Spådom”, 500 sidor, en anspråksfull mängd ord, ett kliv ut i ljuset igen.
Jag träffar honom i samma stadsdel nära Slussen, men i en blank hotellfoajé, en av dagarna mellan jul och nyår när solen inte hinner upp förrän den är på väg ner igen. Allt går i gråskala, svarta trädgrenar sträcker sig ångestfyllt mot molntäcket. En riktig Magnus Dahlström-dag tänker jag. Men det är inte sant, visar det sig när han kommer, på gott humör och småfruset elegant i sin smala yllepaletå.
Han är visserligen fortfarande återhållsam och lågmäld men samtidigt en mycket mer frimodig person, vänlig, närvarande, observant, inte alls att förväxla med någon av sina författade gestalter.
Men i väntan på den nya romanen är det fortfarande till ”Järnbörd” journalisterna oftast refererar.
– Det är jag rätt utled på. Väldigt få av dem som uttalar sig har läst eller sett pjäsen själva. Den hade en del väldigt kraftiga scener som lätt poppar upp i samtalen. Man blev liksom blind för helheten. Det skapades en allmän föreställning som sedan har levt sitt eget liv. Jag hoppas att den bilden ska nyanseras.
”Spådom” är en mycket annorlunda bok, dock i omisskännligt Dahlströmsk stämning av glöd under aska. Sin återhållna, laddade stil har han aldrig medvetet valt eller prövat sig fram till, den tycks ha funnits färdig från början. Debuten 1986, novellsamlingen ”Papperskorg” var inte bara det första han publicerade, utan i princip också det första han skrev. ”Perfekt anslag”, skrev kritikern som såg en sann författare föddas. En svårfångad. Magnus Dahlström hör inte till dem som viker ut sig precis.
Om livet före debuten och om sin bakgrund är han lika förtegen som om sina förhållanden i nuet. ”Familj: Ja”, kan du skriva, säger han. Han medger också att han är född på ett Stockholmssjukhus 1963.
I övrigt är biografiska uppgifter om Magnus Dahlström lika sällsynta som om hans romanfigurer. Huvudpersonerna i ”Spådom” saknar namn. De är tre män och samhällsrepresentanter, läkare, polis och socialarbetare, vars inre på olika sätt kommer i rörelse och som ägnas var sin del i romanen.
– Påverkade av vissa saker i ett yttre skeende hamnar de alla tre i någon sorts glidning i hur de ska tolka verkligheten, en kollision mellan sina egna inre drivkrafter och de regler som gäller för deras yrkesliv, säger han.
Är det en bild av maktmissbruk?
– Ja, det där är komplicerat, tycker jag. För mig är de inga onda eller dåliga personer. Jag kan tänka mig att en läsare med viss kunskap om deras verksamhet tycker att de i stort bara gör sitt jobb. Det är bara det att om man skildrar det väldigt noga och detaljerat, utan särskilda kommentarer, så framstår det underligt nog som att de har, så att säga, fel sinnelag.
Till frågan om vad som hör till individen och vad som härrör ur samhället har Magnus Dahlström ofta återkommit i sitt författarskap. I ”Spådom” ligger skärpan på små val, minimala beslut som föregår de synliga besluten.
– Personerna glider kanske en aning, men ... frågan är vems är maktmissbruket? Den enskilde tjänstemannens eller systemets?
Men är de vanliga människor eller är de avvikare?
– Jag uppfattar dem som personer med starka ambitioner och i grunden en vilja att uträtta någonting. Men att det grumlas av någon sorts ... jag vill inte säga fixering, men ... någonting i yrket kolliderar med någon djupt liggande känsla de har, och det är frågan om vad som kommer utifrån och vad som kommer inifrån dem själva.
De verkar också avskilda från dem de har nära sig i privatlivet?
– Nej, de underliga strukturerna smittar av sig i privatlivet.
Det är över huvud taget väldigt lite omvärld i berättelserna runt de här människorna. Är den inte viktig?
– Man kan ju tvärtom tycka att det är väldigt mycket omvärld. Jag har försökt vara väldigt konkret och göra själva rumsligheten, föremålsligheten omkring de här personerna till en del i själva handlingen. En egen aktör, kan man säga. Det är klart att det sen kan finnas vissa saker som inte är där, som man kanske förväntar sig.
Saker du tar bort?
– Jag vill egentligen inte gå in på det. Men när man skriver handlar det ju inte bara om vad man stoppar dit, utan också om vad man inte stoppar dit för information.
En stor del av historien ligger i dess struktur, sättet den har att veckla ut sig, menar han.
– Texten är skriven, det hoppas jag att man inte märker, jag vet inte om jag ska säga det ens, den är skriven med en sorts igenkänningsteknik, en déjà vu-teknik, så att vissa saker återkommer och vissa meningar i nyckelfrekvenser är skrivna med samma syntax. Så att man ska tänka att – känner jag inte till det här?
Du skjuter också in rader ur föreläsningar eller tv-program, som går in i personernas tankar utan skarvar. Varför?
– Det är ju en starkt subjektiv skildring av de här personernas inre liv, det finns egentligen inte mycket yttre dramatik. Den inre handling man har gående inom sig tar ju ofta fasta på saker som kommer utifrån. De kan komma var som helst ifrån och betyder någonting i just det ögonblick de kommer till en. I ett annat ögonblick betyder samma sak ingenting alls. Jag har skjutit in sådana saker just där de betyder någonting för de här personerna.
Din stil är väldigt sparsam och liksom obönhörlig. Jag föreställer mig att du när du skriver försätter dig i ett tillstånd som liknar det som dina huvudpersoner befinner sig i?
– Det där är dubbelt. När jag skrev ”Spådom” hade jag väldigt underliga känslor av att jag kände igen mig själv hela tiden. Jag hade gjort precis allting förut, som om jag hade levt parallella liv, väldigt märkligt. Men samtidigt, när man känner att skrivandet flyter, då sitter man inte som du säger med pannan mot väggen och känner sig knuten om personen i boken är knuten. Tvärtom, man känner sig väldigt fri och ledig och välmående, hur texten än ser ut.
– Så det är ett stort glapp där, mellan texten och mig. Sen kan man ju bli chockad ändå när man läser igenom det: Varför gör han så här? Har jag skrivit så här, det kan ju inte vara sant. Då är det farligt. Då kan man bli rädd. Börja korrigera sig själv.
Men det har du inte gjort?
– Nej.
Hur många gånger skriver du om då?
– Det är väldigt olika. I den här boken är det långa partier som jag inte har petat på. Och så vissa bitar, jag tänker inte tala om vilka, som jag har skrivit om tjugo gånger. En sida skrev jag om säkert trettio gånger.
Vad är det som avgör det?
– Alla som skriver vet, det är en känsla man har, av att här finns kontakt, och här finns inte kontakt.
Visste du när du började skriva ”Spådom” var du skulle sluta den?
– Nej, inte alls. Jag hade planerat en helt annan bok, faktiskt i flera år. Ett förarbete som jag helt fick riva, säger han och skrattar lätt. Kvar fanns två meningar. Så där började jag om, från sida ett.
– Det som sen kom blev en resa också för mig personligen, säger han något kryptiskt. När den kom till slutet hade den hamnat på samma ställe som den började. Samma plats – och ändå en helt annan.