Redaktionen ligger på fjärde våningen i ett före detta tryckeri. De höga valven är kyskt vitmenade och det halvdussin unga män och kvinnor som sysslar med nästa nummer arbetar under andäktig tystnad. Men Gourevitch tar loven av den serena stämningen när han kisar mot fönsterljuset och beklagar att tjejen i lägenheten tvärs över gatan, som brukade stå och prata i telefon naken, verkar ha flyttat.
Det verkar så lätt för Philip Gourevitch. Han är personlig vän med Tina Brown, den brittiska tidskriftsdrottningen som pånyttfödde Vanity Fair och New Yorker, och var "Susan" med Susan Sontag, den världsberömt vassa New York-kritikern som gick bort 2004.
Å andra sidan har Gourevitch, söndagsbarnet, inte dragit sig för att plöja tusentals sidor i förhörsakter och lyssna på huntratals timmar av intervjuband med de amerikanska soldater som dömts för övergrepp mot amerikanska fångar i Abu Ghraib-fängelset.
Resultatet är boken "Standard Operation Procedure" som utkom i USA på försommaren. Den har genomgående fått lysande kritik och nu kommer den på svenska. Researchen har Philip Gourevitch gjort tillsammans med dokumentärfilmaren Errrol Morris, som gjort en filmversion av tortyrskandalen.
Efter att ha pluggat litteratur och kreativt skrivande vid Cornell- och Columbiauniversiteten började Gourevitch frilansa för publikationer som Granta, New York Times söndagstidning och New York Review of Books. 1997 knöts han till New Yorker och 2005 handplockades han till chefredaktörsjobbet för Paris Review. Ett kvartalsmagasin som brukar kallas "USA:s mest inflytelserika kulturella institution", framför allt känt för sina intervjuer med allehanda författarstorheter.
Tidskriften grundades av unga amerikaner i efterkrigstidens Paris som ville ha ett forum att publicera sig i. Senare flyttade redaktionen över till New York och blev ett skötebarn för den legendariske Manhattanlitteratören - och festprissen - George Plimpton, som gick bort för fem år sedan.
När vi träffar Philip Gourevitch pågår "Palinalooza", uppståndelsen kring utnämningen av Sarah Palin som republikanernas vicepresidentkandidat. Mötet råkar också sammanfalla med att Gourevitchs egen betraktelse om guvernör Palin och hennes hemstat Alaska publiceras i tidskriften New Yorker. Medan vi i övriga pressen skriver om Sarah Palin, hockeymamman och den sminkade älgskytten, tecknar Gourevitch en bild av det korrupta bossvälde som råder i den vidsträckta vildmarksstaten Alaska och som Palin är en produkt av.
- Jag träffade Sarah Palin någon vecka innan hon blev utnämnd. Hon hade ett anmärkningsvärt självförtroende - det märktes att hon var van att få sin vilja igenom. Annars var hon inte särskilt intressant. Då är det mer spännande med det extrema statsbidragsberoendet i Alaska och den politiska mygelkultur det för med sig, säger Philip Gourevitch.
Uttalandet säger en del om Gourevitchs syn på journalistik. Nyhetstrycket här i USA är denna höst högt som Empire State Building. Det är ännu några dagar kvar innan New York-börsens störtdykning och Palins stjärnfall. Men Philip Gourevitch är reportern som helst undviker nyhetshändelser. För då handlar det, menar han, oftast om att överrösta konkurrenterna och om att prata med folk som har en allt annat än klar bild över skeendet.
I stället vill han vara på plats före - eller efteråt, när dammet och larmet har lagt sig. För att besvara frågan: Hur kunde detta hända?
Det gjorde han i sin summering av folkmordet i Rwanda, i det litterära reportaget "We Wish to Inform You That Tomorrow We Will Be Killed with Our Families" ("Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer", boken kommer på svenska nu i vår).
Under tre månader 1994 genomfördes ett av de mest omfattande folkmorden i modern tid, då över 800.000 tutsier slaktades av hutubefolkningen. Dödandet skedde delvis med omvärldens goda minne - Frankrike hade bidragit med vapen till den hutuextremistiska regeringen. Under några sommarveckor fick tragedin förstasidesutrymme i tidningarna världen över. Sedan fick Rwanda lämna plats för nya sensationer.
Philip Gourevitch följde skeendet som vanlig nyhetskonsument men blev frustrerad över att han inte fick ihop det som hände. I slutet av 1994 gjorde han sin första resa till Rwanda, som skulle följas av ytterligare åtta besök de närmaste två åren. År 1998 utkom boken, som är en isande skildring av mekanismerna bakom folkmordet. Gourevitch visar övertygande att det centrala i Rwandatragedin ingalunda handlar om "grymma stammotsättningar", utan om en utveckling som faktiskt skulle kunna ske var som helst på vår jord. Boken blev en oväntad framgång och har till dags dato sålt i närmare 200.000 exemplar.
Hans senaste bok, "Standard Operation Procedure" (kommer på svenska den 16 oktober) har en liknande upprinnelse. Vem minns inte de vidriga fotografierna från Bagdadfängelset Abu Ghraib som drabbade tidningsläsarna våren 2004. En naken fånge i hundkoppel, stående på alla fyra på cellgolvet - en amerikansk soldat, en kvinna, håller i kopplet. Eller bilden där samma kvinna, med cigarrett i mungipan, gör tummen upp med ena handen. Den andra pekar på en naken fånges penis. Eller fången som står som en grotesk fågelskrämma på en låda, med en huva trädd över huvudet, med utsträckta armar som kopplats till elektriska trådar.
Bilderna fick George W Bush att be arabvärlden om ursäkt. Dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld förhördes av ett kongressutskott och lovade att de drabbade fångarna skulle kompenseras. Soldaterna bakom övergreppen rannsakades och dömdes till fängelse- eller disciplinstraff i USA, och de figurerade i amerikanska medier med namn och bild.
Men, menar Philip Gourevitch, bilderna är bara en del av historien - det är också ett skäl till att han utlämnat dem i boken. Det som skedde i Abu Ghraib under den amerikanska ockupationens inledning, och som bödlarna/fångvaktarna själva dokumenterade med sina digitalkameror, innehåller betydligt mer sprängstoff än det uppenbara: att outbildade, frustrerade och andligt begränsade militärpoliser förgrep sig på försvarslösa irakiska fångar.
Det fick Gourevitch en aning om när hans vän, den egensinnige dokumentärfilmaren Errol Morris, visade honom utskrifter av intervjuer han gjort med de dömda fångvaktarna. Det var sommaren 2006.
- Jag har känt Errol länge. Han tyckte att det här var material som jag borde kolla upp. Ingen hade frågat de här människorna hur det var i fängelset, vilka förhållanden de arbetade under, ja, över huvud taget deras syn på det som hände där i Abu Ghraib.
Intervjuerna var en del av Errol Morris research inför hans egen skildring av tortyrskandalen i Abu Ghraib. Morris, som Oscarsbelönades 2004 för "Fog of War", dokumentären om John F Kennedys och Lyndon B Johnsons försvarsminister Robert McNamara, är känd för sin förmåga att få människor att tala fritt och därmed avslöja allt. Filmen hade premiär i maj i USA och har samma titel som boken. Den släpptes på dvd i Europa för någon månad sedan.
Philip Gourevitch deltog när de beryktade fångvaktarna intervjuades av Errol Morris i en filmstudio i Boston.
- Det var inte svårt att få Lynndie England (den unga kvinna som förödmjukade krigsfångarna) och de andra soldaterna som tjänstgjorde på Abu Ghraib-fängelset att tala. Tvärtom, de tyckte att ingen hade lyssnat på dem, säger han.
Alla kunde dock inte intervjuas. Sergeant Charles Graner, fångvaktaren som pekades ut som anstiftare för övergreppen, avtjänar ett tioårigt fängelsestraff och avböjde att ställa upp. För att få en bild av Graner och andra dömda har Philip Gourevitch plöjt igenom tusentals sidor med förhörsprotokoll och andra förundersökningsdokument. Och den bild som träder fram av villkoren på Abu Ghraib är dubbelt belastande för den amerikanska krigsmakten och framför allt dess ledare - presidenten.
Å ena sidan ett organisatoriskt moras. Ingen av de reservister som beordrades att tjänstgöra vid Abu Ghraib hade egentligen utbildning eller befogenheter för sina uppgifter. Å andra sidan befann sig fängelset utanför Bagdad i en folkrättslig skymningszon. USA applicerade samma synsätt på fångarna i Abu Ghraib som de gjorde på de misstänkta al-Qaida-män som sitter inspärrade på militärbasen Guantánamo. Genom att betrakta fängelset som ett häkte med en förhörscentral ansåg militärledningen att det fanns täckning för att stämpla fångarna som "fiendekombattanter", en status som inte är internationellt erkänd, men som enligt USA:s tolkning ger utrymme för brutalare förhör och lägre grad av rättssäkerhet.
Konsekvensen blev förödande för de irakiska fångarna, som många gånger plockats upp på måfå under den amerikanska ockupationsarméns tillslag runt om i Bagdad. Vakterna ansåg sig ha fritt fram att skända fångarna - det blev ett standardförfarande eller "Standard operating procedure" (SOP) på amerikansk militärlingo. När bilderna offentliggjordes var försvarsdepartementet mest upprört över hur bilderna kunde komma ut - inte vad de visade.
- Ingen över sergeants grad har ställts till svars för vad som hände i Abu Ghraib, säger Gourevitch med en lätt suck.
Philip Gourevitch är en ovanlig amerikan så till vida att han ogärna pratar om sitt privatliv. Lika passionerad som han är när han beskriver ämnesvalet för sina böcker, lika tillknäppt är han när jag frågar om hans bakgrund: han har judiska rötter och hans far flydde med sina föräldrar till USA från Sovjetunionen, nuvarande Ukraina, vid andra världskrigets början.
- Nja, det är väl inget jag reflekterat så mycket över. Jag hade en helylleamerikansk uppväxt i en småstad i Connecticut, avfärdar han.
Men när vi pratat ytterligare en stund säger han plötsligt:
- Jag skrev boken utifrån patriotisk vrede. Mina farföräldrar och min pappa hade ju uppfattningen om Amerika som en fristad, ett samhälle som trots sina fel och brister kunde räknas som en norm för världens stater. Visst begicks det fel, men de drogs fram i ljuset. Den tortyr som förekom i USA:s namn före 11 september-attackerna försökte landets ledare komma till rätta med. Vi ville att våra tillfångatagna soldater skulle behandlas på samma sätt som de krigsfångar som vi tog.
- Men George W Bush har vanärat det amerikanska folket, ja, hela den amerikanska idén, med sitt sätt att föra "kriget mot terrorismen". Vita husets jurister försöker utnyttja kryphål i Genèvekonventionen för att kunna tortera fångar. Det är ... ovärdigt. De amerikanska brotten mot människorätten är ju ingen stor fråga i valrörelsen, men jag hoppas innerligt att den nya presidenten, vem det än blir, klart och tydligt slår fast att tortyr av krigsfångar är ett brott, säger Philip Gourevitch.