Det är märkligt att vissa insikter måste återerövras. Trots att man redan skaffat sig dem och därmed borde ha tillgång till dem. Men det är alltid samma sak. Varje gång jag läst något som berör mig slås jag av litteraturens förmåga att aktualisera nuet och göra det verkligt. Oavsett vad romanen eller diktsamlingen ”handlar om”. Det är en insikt av så banal karaktär att jag blir generad över min förvåning.
Mina lyckligaste läsupplevelser ser nästan alltid ut på samma sätt: sista timmarna av intensiv koncentration, jag slår igen boken, går ut på balkongen, röker en cigarrett, uppfylld, rusig, vemodig och jublande på samma gång. Här är livet. Här är jag. Pulsen som slår i kroppen. Den kalla luften mot ansiktet. En grå Volvo blinkar för vänstersväng. Den stora krukväxten i fönstret på fjärde våningen i hyreshuset mitt emot. Det är här det händer. Just nu.
Senast jag kände så var veckan innan jul. Jag hade just slagit ihop Carolina Fredrikssons Augustnominerade debutroman ”Flod”. Den handlar om två barn som lever i en övergiven husbil vid kanten av en bro. Det är bara det. Och jag kommer ihåg att jag återigen kände mig överrumplad och liksom hypersensibel – i huden, i tankarna, i blicken, i motoriken – och påminde mig om att det där har ju bara med uppmärksamhet, stil och nerv att göra. Det behövs inget mer. Å andra sidan är den rörliga uppmärksamheten något av det svåraste för en författare att få till.
Jag tänkte på det när Lisbeth Larsson häromdagen (DN 10/1) skrev att ”läsaren i allmänhet älskar sanning”, i samband med det ökande intresset för självbiografier, att jag som yrkesläsare kanske har ett ännu strängare sanningskrav eftersom jag kräver att författaren ska vara där, med sin maximala koncentration i texten. Jag vet ju att självbiografier är lika komponerade som annan skönlitteratur och blir inte så ofta förförd av autentiska anspråk eller utlovade eskapistiska fantasimiljöer. Det bryr jag mig mindre om. Men jag vill att författaren ska vara där, oavsett om hon klipper ihop en konceptroman eller blöder ur sig bekännelselyrik. Jag vill att hon ska genomsyra texten så fullständigt att hon blir obetydlig som gestalt utanför verket. Att författarnamnet blir till ett namn vilket som helst. Kanske är detta den mest puritanska formen av realism, då det inte är möjligt att fuska när alla medel är tillåtna. Kanske är det för att jag har så orimligt höga sanningskrav som jag knappt kan läsa biografier över huvud taget.
Senaste numret av tidskriften Kritiker inleds med en text om den zimbabsiske författaren Dambudzo Marechera och avslutas med ett citat av Michel Foucault. Marechera, som presenterades på svenska i höstas i samlingsvolymen ”Ensamhetens hud” (H:ström förlag, i översättning av Roy Isaksson, efterord av Ola Nilsson), vrider sig som en mask på kroken inför omvärldens populistiska sug efter lättsmälta ”sanningar”. Visserligen var han uppvuxen i ett getto för svarta, med åtta syskon, en våldsam och alkoholiserad far och en mor som tvingades prostituera sig efter makens bortgång (själv dog Marechera 1987, trettiofem år gammal) men han vägrade aktivt att ställa sig som representant för sitt land, sin klass, sin ras eller sitt kön. Vilket fortfarande skapar debatt, långt efter hans död.
En stor del av texterna i ”Ensamhetens hud” handlar just om svårigheterna och nödvändigheterna att på allvar ta sig in i författandet, att vara där. Berättarjaget har två karaktärer, Tony och Jane, som ständigt gäckar och undflyr honom. Ibland hittar han dem inte, ibland hemsöker de honom. Efter en avslutad fängelsevistelse säger berättaren: ”Kanske om jag hittar Tonyjane att de kan hjälpa mig. I den trånga stinkande cellen, under hela tolv månader, kunde jag bara inte hitta Tonyjane. Jag såg på väggarna, och försökte med all min kraft att förmå dem att spola fram Tonyjane inför mina ögon. Men det tjänade fan inget till. Det var bara fyra väggar, med en ståldörr i en av dem.”
I en annan passage säger berättaren: ”Jag vill dra fram och medvetandegöra allt. Få det att leva. Kanske är det vad som får mig, tvingar mig att skriva.”
I tidskriften Kritikers tjocka dubbelnummer ryms texter av studenterna på den nordiska författarutbildningen Litterär gestaltning i Göteborg. Det övergripande temat är ”dialoger” och texterna korsar såväl språk- som genregränser i ett myllrande nätverk som både är stimulerande och trassligt. Numret avslutas med en kritikessä av Vendela Fredricson och som sagt ett citat av Foucault. Vilket är så hoppingivande och uppmanande inför den kommande säsongen att det tål att återges en gång till:
”Jag kan inte låta bli att drömma om en kritik som inte gick ut på att döma utan på att lyfta fram ett verk, en bok, en formulering, en idé; en som tände eldar, och gladde sig åt att se plantor växa, lyssnade till vinden och fångade vågskummet i flykten för att sprida det. Den skulle mångfaldiga inte domslut utan livstecken; plocka fram dem, väcka dem ur deras slummer. Kanske ibland hitta på dem? I så fall, så mycket bättre. En dömande kritik får mig att somna; hellre en som regnade ner som ett fantasifullt gnistregn. Den skulle varken vara suverän eller klädd i domarkåpa. Den skulle bära med sig blixtarna från potentiella åskväder.”
Apropå blixtar gläder jag mig också åt Brombergs nystartade poesiserie ”Blå blixt”. Den första poesiantologin har release på Södra teatern på onsdag, för dem som har vägarna förbi Stockholm. Jag har själv inte sett boken men förbereder mig på att ännu en gång stirra ut över balkongräcket, överrumplad och förvånad.
Nu kan det vara slut med pösmunkarna i kulturdebatten. Januari är debutanternas månad. Den nya litteraturens, den okända och namnlösa. Fram med oväntad litteratur och gnistrande kritik. Då blir livet verkligt.