Ulf Olssons arbetsbeskrivning är självklart något förenklad. Han läser inte ensam alla svenska böcker som ges ut, det blir bara 170-180 titlar per år för hans del. Makten delar han med fyra andra i kulturrådets arbetsgrupp för svensk skönlitteratur.
En dold makthavare är han likafullt och som sådan väl medveten om sin position. Men han framhåller samtidigt att han ingår i ett större system.
- Man talar gärna om en kulturelit och vill gärna peka ut makthavare, men samtidigt handlar det väldigt tydligt om ett nätverk. Ett stort och sårbart ekosystem där de olika delarna beror av varandra. Och ibland kan man naturligtvis uppleva att det finns en bottendöd i detta kultursystem, ungefär som i Östersjön.
Bottendöd? Hur då?
- Genom urholkningen av de kritiska och historiska systemen. Jag tänker på det nu när Harry Potter-boken kom. I DN kunde man jämföra hur mycket utrymme recensionen fick mot förhandsutrymmet. Kulturdiskussionen blir mer och mer en sorts förhandsreklam, en del av marknadsföringen snarare än någon slags kritisk genomgång.
Det kritiska samtalet är nödvändigt om man inte helt ska kapitulera inför den kommersiella makten, menar Ulf Olsson. Som professor i litteraturvetenskap och kritiker på Expressen upplever han att det mesta av dagens kulturutbud ingår i en industri som inte tar hänsyn till personlig smak eller individuella omdömen.
- Det är inte bara populärkulturen som vräks ut på marknaden i industriell produktion, det gäller all kultur, säger han. Därför behövs en kritisk diskussion. Och kanske samhällets stöd till hotade kulturarter - sedan kan man diskutera vad som är den bästa formen för det.
Ulf Olsson har starka åsikter och en självklar auktoritet. Men bilden kompliceras av att han också framstår som en blyg person som skyr rampljuset. Han tycker inte om att bli exponerad men ställer ändå upp på en intervju eftersom "det är en plikt mot skattebetalarna".
Vi möts utanför porten till Kungliga Biblioteket. Där sitter han nästan varje dag, även så här under semestern, för att förbereda en kommande bok som bland annat ska handla om språkekonomin i Jane Austens romaner. Även här berör frågeställningen på sätt och vis makt. Vilka är reglerna för samtalen i den brittiska författarens romaner? Hur utövar vi makt över varandra genom språket?
- Jane Austens sista roman heter "Övertalning" och att övertala någon är att utöva makt. Med språkets hjälp får man någon att göra det han kanske inte alls ville göra från början. Hur sker det?
Ulf Olsson är inne på sitt fjärde och sista år som ledamot i kulturrådets arbetsgrupp för svensk skönlitteratur. Det är ett uppdrag som nästan har dödat hans egen läslust. Den som läser så många böcker varje år blir till sist en sorts robot, en läsmaskin enbart inriktad på svaret "ja" eller "nej".
- Därför kombinerar jag läsningen av de här böckerna med att läsa någon klassiker så att man får en annan upplevelse av vad språket kan vara. Då läser jag bara för att njuta.
I arbetsgruppen bedöms drygt 400 titlar per år. Varje titel läses av två olika ledamöter, så att risken för att böckerna ska få en alltför subjektiv bedömning minskas. Är de båda ledamöterna oense kallas en tredje läsare in. I slutänden får omkring 40 procent av böckerna ekonomiskt stöd av kulturrådet. Förra året delade kulturrådet ut 7,2 miljoner kronor till den svenska skönlitteraturen.
- Eftersom vi läser dem i bokform, inte i dold manuskriptform vet vi att det uppstår jävssituationer hela tiden. Där har vi blivit hårda, vi pratar ofta om det, var och en har en plikt att anmäla att jag inte kan läsa den här boken därför att den här personen gav mig en taskig recension eller för att det här är en god vän, säger Ulf Olsson.
I den bästa av världar skulle arbetsgruppen kanske vara kliniskt rensad från författare, kritiker och litteraturvetare, konstaterar han lite ironiskt.
- Men vill man ha kompetenta och erfarna läsare då får man också läsare som redan är indragna i och har egna intressen på litteraturens fält.
Så självklart finns det brister i systemet. En sådan är att oproportionerligt mycket pengar hamnar i de stora förlagens fickor. Eftersom kulturrådets stöd är kvalitetsbaserat fördelas pengarna inte efter principen mest till de mest behövande.
- Det gör att vi tvingas ge stora, väldigt rika förlag pengar, medan sådana verksamheter man egentligen skulle vilja gynna, små alternativa förlag, inte automatiskt får stöd. Men det geniala i konstruktionen är att förhandsstyrningen är minimal. Det skulle kanske vara minst lika problematiskt om vi hade en politik där vi gav förhandsstöd till intressanta projekt. Då skulle vi verkligen påverka bokutgivningen mer radikalt.