Det händer att jag träffar folk som tror att jag som läser så många deckare har planer på att skriva en själv.

Det har jag inte.

Ibland roar jag mig i och för sig med att tänka ut mordhistorier som utspelar sig på min dramatiska tidningsredaktion. Jag har inga som helst svårigheter att hitta på ett lämpligt mordoffer, och motiv finns det i mängder bland alla hetlevrade journalister. Mordmetod är också lätt, alla får en behändig statyett som belöning för lång och trogen tjänst efter tjugofem års anställning. Ett klassiskt trubbigt föremål som ligger fint i handen.

Men det som skulle vara helt omöjligt vore att konstruera en dramaturgi som gör att historien förblir spännande ända till slutet, med elegant utportionerade ledtrådar. Hur lyckas författarna med det?

Kanske är det just för att jag inser svårigheterna som jag blir irriterad när jag i fler och fler böcker upptäcker en fånig genväg. I början följer texten huvudpersonen tätt i hälarna, läsaren får reda på allt som huvudpersonen upptäcker. Om man är riktigt fiffig (det är jag mycket sällan) kan man räkna ut vem som är mördaren (och förstör därmed spänningen för sig själv, så varför skulle man göra det?). Ibland berättas historien i jagform, ibland i tredje person.

Men i vissa böcker kan huvudpersonen plötsligt få syn på något, eller få ett telefonsamtal, eller inse något – och vi läsare får inte reda på vad! I stället bleknar huvudpersonen märkbart, tar sig för pannan, inser vem som är mördaren, aha! Och stormar vidare, medan den snopne läsaren ska följa med som en korkad Watson, jaha, vart är vi på väg nu då?

Jag förstår ju problemet. Författaren har hamnat i en dramaturgisk återvändsgränd: antingen berätta vad huvudpersonen ser, och tappa all spänning, eller låta bli att över huvud taget låta huvudpersonen se gåtans lösning, varpå det inte går att få slut på boken.

Men det är en fusklösning.