Tiderna ändras. Jag läser om Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” från 1976 och förstår inte varför den orsakade skandal.

Det gjorde jag för all del inte då heller. Kvinnors sexualitet diskuterades ju. Erica Jongs ”Rädd att flyga” kom 1973, Suzanne Brøggers ”Fräls oss ifrån kärleken” 1978.

Blev de lika skandaliserade? Jag minns inte. Kerstin Thorvall hade barn, kanske var det därför hon chockerade mer med att skriva om sex. Eller att hon hatade sin mamma.

Nu ser jag att Kerstin Thorvall delvis skriver som Sara Ohlsson gör i sin debutroman, ungdomsboken ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” som kom i våras. Både Thorvall och Ohlsson beskriver den stora skammen som följer när man bryter mot normerna. I båda böckerna finns en skicklig ambivalens: man behöver inte som läsare tycka att det är rätt och lätt att leva ut alla sina sexuella behov. Ingen av författarna förenklar, som Suzanne Brøgger gjorde.

Både Sara Ohlsson och Kerstin Thorvall skriver plågsamt närgånget. Thorvall är som vanligt den som går längst, med stora möjligheter att blanda ihop författaren med bokens huvudperson.

Så skriver hon ofta, skoningslöst mot sig själv och med stor förtvivlan. Varför? I en bok hittar jag en ledtråd, när hon berättar om hur hon lärde sig att Gud såg allt, det gick inte att ljuga. Människans tillkortakommanden syntes ändå.

Kerstin Thorvall dog 2010, och i år har det kommit två böcker om henne. Båda handlar om hur hon var som person, som mamma och med begynnande demens. När kommer boken om hennes unika författarskap?