Då och då blir jag förbryllad av att svenska deckare tydligen säljer så himla bra utomlands. När det finns så många andra bra deckarförfattare i världen? Deon Meyer i Sydafrika, Carol O’Connor i USA, Karin Fossum i Norge och Peter Temple i Australien, bara för att nämna några av de allra bästa. Vad är det som är så lockande just med det svenska?

För all del. Jag tycker också bra om svenska deckare. Det finns många bra, som Leif G W Persson och Åsa Larsson, Amanda Hellberg och Håkan Östlundh. Jag hör aldrig deras namn nämnas med förakt ens av inbitna deckarhatare.

Men det tycks verkligen dölja sig en deckardebutant i varje buske, för det kommer nya böcker precis hela tiden. Det är stört omöjligt att hinna läsa alla, särskilt om man vill läsa något annat mellan varven. Och det vill man ju. Det som är frustrerande är att åtminstone jag anar att det döljer sig en del pärlor i mina olästa högar.

Å andra sidan skrivs det ju en skrämmande mängd riktigt usla deckare. Det finns flera författare vars böcker jag fortsätter att läsa trots att de är dåliga, i förhoppningen om att det någon gång ska komma en bra bok. Fast så länge de är dåliga tänker jag inte skriva om dem här.

Hur länge ska deckartrenden hålla i sig? Författaren Petter Lidbeck, som skriver deckare under namnet Hans Koppel, konstaterar moloket på en förlagssajt att den förmodligen är på nedgång. Det baserar han på sitt eget uppdykande i genren: ”När jag ska hoppa på ett tåg har det i regel redan lämnat perrongen.”

Det tror jag knappast. Deckarna kommer att finnas kvar, liksom barnfantasyn fortsatte efter det att Harry Potter hade lagt ned trollstaven. Vampyrböckerna levde vidare även om Stephenie Meyer slutade skriva Twilightböcker.

De blir lite mindre uppmärksammade, bara.