Det handlar om episka berättelser som spänner över generationer och kontinenter; familjekrönikor fulla av fantastiska sammanträffanden och excentriska karaktärer. Och mitt i allt finns ofta en ung man som försöker hitta sin plats i tillvaron.
Några fixstjärnor är Michael Chabons ”Kavalier & Clays fantastiska äventyr", Jeffrey Eugenides ”Middlesex” och Junot Díaz ”Oscar Waos korta och förunderliga liv”. Varav samtliga har tilldelats Pulitzerpriset.
– Jag antar att deras popularitet beror på läsarnas önskan att bli fullkomligt absorberade, att befinna sig mitt i en saga som får resten av världen att försvinna för ett tag, säger Michael Mezzo, förläggare på amerikanska Random House.
Stefan Skog, förläggare av utländsk skönlitteratur på Norstedts, är glatt överraskad över att en bok som ”Middlesex” har sålt så bra.
– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd. Det är roligt. Och de författare du talar om kan hantera det mesta: språket, känslorna, humorn.
Nu berikas vi med ett australiskt exempel. Steve Toltz Bookernominerade debut ”En bråkdel av det hela” ges ut av Norstedts på måndag. Toltz har skrivit en storstilad saga om Jasper Dean och hans två högst tveksamma förebilder, pappa Martin och farbror Terry.
Terry blir rikskändis genom att avslöja och mörda fuskare inom sportvärlden. Martin hjälper sin vän Harry, en obotlig kåkfarare, att publicera boken ”En lärobok i brott”. I vilken aspirerande brottslingar kan lära sig allt om yrket. Jasper har att brås på. Och det gör han.
Historiens 700 sidor spänner över fyrtio år och tre kontinenter. Att den är rik märks inte minst i recensionerna som spretar åt olika håll. Det enda som förenar dem är att de är positiva.
Påhittighet genomsyrar varenda beståndsdel i dessa romaner. Den finns i historiens bisarra sammanträffande, i de vindlande meningarna som efter ett komma byter riktning och avslutas med en punchline, i liknelserna som blir en hel liten saga. I Steve Toltz bok ser ungdomsbrottslingarna inte arga ut, de ser ut som ”att de blivit arresterade efter att ha korsat Himalaya till fots”.
– Idén om att en författare bara kan skriva om det hon upplevt eller känner till är befängd. Det antyder att vi inte kan realtera till folk som är annorlunda. Allt en författare behöver är empati och fantasi, säger Steve Toltz när jag når honom på telefon.
Fantasin i böckerna sträcker sig ibland så långt att den liknar en västerländsk version av magisk realism. Vilken inte är fullt så orealistisk som den latinamerikanska. Folk blir inte flera hundra år gamla, det mesta som händer skulle de facto kunna hända, åtminstone om man ha lite fantasi. Influenserna kommer mindre från Gabriel Garcia Marquéz och Isabel Allende än från science fiction, serier och fantasy, som många av de här författarna har läst som unga (se intervjun med Junot Díaz DN 7/3).
Ibland kan man tycka att all humor riskerar att överskugga historiernas äkthet och tragik, att författarens behov av att vara fyndig tar överhanden och tippar över i det Jerker Virdborg kallar ”butterickprosa” (DN, 31/1). Men de nämnda författarna är så pass skickliga att de oftast klarar av att jonglera med ett dussin variabler.
Historierna tolkas ofta som allegorier över västvärlden och den vite mannen. Det har delvis att göra med det grandiosa anslaget, som kommer sig av manliga författares generella tendens till megalomani. Men författarna får också god hjälp på traven av kritiker som ser allt de skriver som en metafor för världsalltet, bara för att boken är 700 sidor lång.
Protagonisterna är ofta dagdrömmare som står utanför och tittar in. De ser på världen genom sina skeva linser, med ett öga för det dråpliga i mänskligheten. Deras föräldrar har ofta vuxit upp under otroliga och fasansfulla förhållanden men protagonisten rör sig, trots sin nördighet, mot en mer normal vit medelklasstillvaro.
Att vara en förlorare är ett av Steve Toltz teman i "En bråkdel av det hela." Jag frågar honom varför.
– När jag skrev boken kände jag mig själv som en förlorare. Folk runtomkring mig började köpa hus och skaffa barn, själv hade jag inget. När man är 30 år och inte har publicerat något börjar det bli svårt att kalla sig författare.
En dos familjeskröna, en dos magisk realism och en dos utvecklingsroman har visat sig vara ett vinnande koncept. Det enda man kan önska sig nu är en kvinnlig huvudkaraktär.