Jorid och 47 andra ungdomar låg med roterande magsäckar och släppte sig av skräck i rummets tjocka luft. Ön var blöt och tyst. Regnet hade öst över fjorden hela dagen och geggan gled utmed de få stigar som knöt ihop ungdomslägrets punkter; tältplatsen, vita huset, kafébyggnaden, skolstugan, bryggan, pumphuset.
Klockan var 17.30 och om en timme skulle Norges största tragedi i modern tid vara fullbordad när Anders Behring Breivik sträckte händerna över huvudet, vände sig mot de poliser som till slut omringat honom och antydde att de trätt in i hans plan vid rätt tidpunkt.
– Nu är jag färdig.
Men än hade mardrömstimmen inte utspelat sig. I skolstugan låg folk och hyssjade åt varandra i skräckblandad irritation över allas oförmåga att kontrollera sina kroppar, medan Jorids övertygelse om att gömstället var uselt stärktes för varje skott som sköts därute. Hon skulle snart dö, liksom alla andra som i desperation gjort misstaget att stänga in sig själva här. Riktigt vad som pågick därute var oklart, men några av dem som nu låg och tryckte på golven hade med egna ögon sett en man i polisuniform skjuta flera personer i huvudet vid bryggan och sedan marschera upp mot lägret och nu spreds de uppgifterna i stugan. Hon grät inombords.
Vilket ljud som helst – ett sängknirk, en vält tomburk – skulle kunna avslöja dem om han var nära och hon kunde inte släppa tanken på att lägrets övriga 500 ungdomar just nu gjorde det enda logiska om man är på en väldigt liten ö där en galning börjar skjuta; försöka ta sig därifrån. Så fort som möjligt springa till vattnet och bara simma. Fly.
I stället låg de här och väntade på en säker död. De hade tryckt madrasser för fönstren så de inte skulle skadas av glassplitter när han sköt in rutorna men hon tänkte att vad spelade det för roll när han vilken sekund som helst kunde kliva rakt in i huset och döda dem en efter en. Skolstugan hade fem små sovrum och ett vardagsrum och luften var outhärdlig när de hörde skotten närma sig. Hon försökte packa sig ännu längre in under sängen. Grät. Tänkte på mamma och pappa. Lasse och systrarna.
Då går ett skott genom dörrens glasruta.
När Behring Breivik kom till Utøya missade han sitt främsta mål: Gro Harlem Brundtland. Ali Esbati hade mött henne på återfärd när han klev ombord på färjan till ön, och varken hon eller han visste då att skaparen av ”världens första kvinnoregering” just klarat sig kvar i livet. Inte heller visste de att mannen som ett dygn senare var världsberömd i så hög grad hade byggt sitt ackumulerade hat på henne. I Norge var hon landsmodern. För honom var hon landsmördaren. Och allt hängde, paradoxalt nog, ihop.
Det slående med Anders Behring Breiviks manifest är inte dess monomana galenskap utan dess mainstreama omvärldsanalys. Islamofobins alla schabloner – födslotalen, den dolda dagordningen, elitens tankekontroll, kulturens förfall – vevas om och om igen och världsbilden ligger helt i linje med de partiprogram vars författare i dag sitter i flera europeiska parlament.
Men om grunden är densamma så skiljer sig Breivik och hans mer ljusskygga likar från de partipolitiska högerradikalerna på frågan om hur långt islamiseringen av Europa hunnit gå, och vilken typ av åtgärder som därför är nödvändiga. Medan nederländska Frihetspartiet, Sverigedemokraterna, Schweiziska folkpartiet, norska Fremskrittspartiet och andra menar att politikerna fortfarande kan vända utvecklingen och stoppa islamiseringen menar Breivik – och de väpnade celler till hans stöd som eventuellt ligger redo i kontinentens hörn – att slutstriden redan har brutit ut. Eller rakare: för Geert Wilders är klockan just nu ”fyra minuter i tolv” och när den slagit hel är även han beredd att ta till vapen. På annat sätt är alarmismen om muslimernas stundande övertagande svår att tolka; när demokratin störtats är det varje demokrats plikt att ta till väpnat, eller i alla fall revolutionärt, motstånd.
Men inte heller tideräkningen är särskilt olik. Strängt taget skiljer bara, enligt Wilders egen utsago, fyra minuter. Och någonstans där framträder den stora frågan om huruvida dagens Europa närmar sig en etablering av ett bredare mönster av fascistiska rörelser eller ej: Hur många människor lever med en världsbild i vilken klockan just nu är fyra i tolv? Vad gör de när klockan slår? Till vilken sorts organisationer vänder de sig? Tar de till vapen?
Inte heller på frågan om på vilka krutet ska satsas skiljer sig Breivik – mer än att klockan i hans värld slagit – från det som länge varit en allmän uppfattning i den parlamentariska högerpopulismen. Islam är ett symptom, inte mer. Den egentliga fienden är ”de krafter av politiskt korrekt mångkulturell marxism som fördärvat den västerländska kulturen”.
Idén om denna fördärvande, postmoderna och relativiserande mångfaldsvänster med oinskränkt makt är ingen tanke som fötts i en psykiskt labil terrorists källare utan har i själva verket präglat Europas värdekonservativa höger, allt mer paranoid, under lång tid. Det Breivik kallar ”kulturmarxism” heter i den mer etablerade världen ”politisk korrekthet”, men grundtanken är densamma; vissa sanningar får inte sägas. Och det sprängstoff som aldrig kommer till ytan handlar alltid – för både extremister och högeretablissemang – om feminism och mångfald, den politiska korrekthetens två kärnor.
I analogi med att alla muslimer som hamnat på fel plats – i Europa – bara är ett symptom och kulturmarxisterna det egentliga problemet är också alla kvinnor som hamnat på fel plats – vid makten – bara ett symptom; de egentliga förrädarna är de vita män som blivit kvinnor. Mjukhetens, toleransens, omsorgens, kompromissens, destabiliseringens, relativismens och självhatets medlöpare. Som den värdekonservativa högern länge ropat efter någon som skulle kunna rädda kontinenten undan den politiska korrekthetens fördärvande virus ställer Breivik frågan rakt ut i sitt manifest: ”Vem ska försvara oss mot den politiska korrekthetens framfart?”
Och eftersom feminismen är korrekthetens kärna svarar han själv att befriaren förstås inte kan vara en enskild stark ledare, ej heller en enskild stark nation, utan måste vara en kollektiv resning av den enda fasta enhet som i gemensam ansträngning skulle kunna klara uppdraget – Mannen: ”Den europeiska civilisationens öde vilar ytterst på de europeiska männens handfasta motstånd mot den politiskt korrekta feminismen.”
När CNN kom med sin första rapport från ett skräckslaget Oslo den 22 juli hade reportaget en rubrik som sökte svar på allas undran just då: ”Why target Oslo?”
Det var en relevant fråga. Även om världens så kallade terrorismexperter snart hittade en rad mer eller mindre fantasifulla kopplingar om Norges relation till islam var det lilla välbärgade landet vid Golfströmmens slut likväl, på många sätt, ett märkligt val. På vilket sätt utmärkte sig nationen? Vad hade den gjort? Vem hade den kränkt?
Inte heller när det stod klart att terroristen var blond reaktionär blev svaret riktigt klart, och det får inte sin förklaring med mindre än att man följer den trappstegslogik i skuldfrågan som Breivik och den värdekonservativa världsbilden bär med sig ända upp till hierarkins topp: feminiseringen av staten. Inget annat land, förutom Sverige, kan – menar genusvetaren Jorunn Økland – på goda grunder kallas statsfeministiskt; en nation där feministiska värderingar så djupt har institutionaliserats i form av lagstiftning och politik.
Allt beslutsfattande i dessa två länder mäts och stäms i dag av mot jämställdhetsmål, snart också mångfaldsmål, och att som politiker bryta mot denna regim är i princip omöjligt. Jens Stoltenberg och Fredrik Reinfeldt är, menar Økland, inga jättefeminister men båda legitimerar sig hela tiden med referenser till jämställdhetspolitik – och så fungerar inga andra länder.
Förfallet började förvisso tidigare – det är här Breivik lånar in idén om Frankfurtskolan som det destruktiva virusets smittkälla – men institutionaliseringen kom först 1986 med Gro Harlem Brundtland och hennes så kallade kvinnoregering. Det är då föräldraförsäkringen byggs ut och under de tio år som följer händer mer på det norska jämställdhetsfältet än någonsin tidigare, varpå nationens maskulina ryggrad börjar mjukna. Det är när männen fått smak på omsorgens och de nära relationernas tjusning som en bred existentiell revidering av hela tillvaron – inte minst kulturen – kommer; konstens, teaterns, musikens men framför allt litteraturens klassiker får sina piedestaler nedmonterade och plötsligt faller kulturella ikoner som furor, medan allt som träder in i deras ställe tycks sakna fasta konturer och ”bero på”.
När Gro Harlem Brundtland varit regeringschef i många år hände det att unga norska pojkar – Anders Behring Breivik var sju 1986 – frågade sina föräldrar om det var möjligt även för män att bli statsministrar i Norge. Frågan var inte konstigare än om den omvänt hade ställts av en sjuårig flicka i Sverige 2012, men tolkades av många som att det nu hade gått för långt. Som att systemet i någon mening var sjukt.
Men xenofobins relation till antifeminismen måste också tolkas i symboliska termer om hatets mer psykotiska dimensioner ska begripas. Majoriteten av de sorgsna nostalgiker som upplever att den politiska korrektheten berövat dem meningen med livet skulle förstås aldrig ta till våld, medan de extrema miljöerna ofta tar fasta på symboliska, närmast religiösa, krigsbilder.
I den värld av islamofobiska paranoior och riddarideal som byggdes upp i den isolerade bubbla i bloggosfären där Breivik under lång tid vegeterade är också nationen, eller Europa, det som beskyddaren ska skydda, alltid feminint kodad enligt känt mönster. Moder jord. Hon som ger näring medan han strider för hennes gränser. Och för hetlevrade rasister och nationalister blir det faktum att invandrarmän tränger in i Europa ett slags våldtäkt, i vilken inte bara inträngarmännen demoniseras utan också de kvinnor i Europa som låter detta ske. Här blir, menar Jorunn Økland, den vite europeiske mannen stående vid sidan av med en upplevelse av att inget kunna göra. Det skapar desperation.
Ändå är Gro Harlem Brundtlands framskjutna roll bland förrädarna ur ett historiskt perspektiv paradoxal. För även om man anammar högerns världsbild om det postmoderna genomslaget som inledningen på rasens, nationens, kulturens och könens upplösning – den tanke Göran Hägglund sällade sig till i sitt berömda tal om ”Verklighetens folk” – så handlade Brundtlands politiska gärning om raka motsatsen. Hon var allt annat än queer. Hela hennes jämställdhetsfilosofi byggde på en väldigt traditionell föreställning om vad det är att vara kvinna och allt handlade om förbättringar för heterosexuella par i fråga om graviditet, förlossning, amning och delat ansvar så även kvinnor skulle kunna komma tillbaka på arbetsmarknaden. Allt för att fler vita norska barn skulle födas. Och bygga landet. Det är en gärning dagens demografiskt besatta islamofober borde tacka henne för när de jämför födslotalen i norra Europa med Sydeuropas mer traditionsbundna familjemönster, som resulterat i mycket lägre födslotal.
I stället ville Breivik mörda henne.
Jorid låg under sängen och grät när dörrens glasruta gick i bitar. Skottet satte sig i väggen rakt fram men träffade ingen. Det andra gick i taket. Hon räknade sekunder och väntade på att mördarens hand skulle stickas in genom det trasiga dörrfönstret och låsa upp dörren inifrån. Så som hon hade sett på skräckfilm. Och att allt skulle vara över.
Men kanske ändå inte över. Som för många andra pressade rädslan fram en konstig rationalitet och plötsligt började hon tänka på hur hon skulle ligga för att kunna bli skjuten utan att dö, hur hon skulle forma kroppsdelarna för att in i det sista ha en chans. Hon virade armarna runt huvud och hals och tänkte att om han träffar i magen eller ryggen skulle hon bli lam men kanske inte dö. Ifall polis och ambulans kom i tid och hon inte hann förblöda.
Det hade tystnat helt efter de första skriken och hon vågade inte andas. Sjuka tankar tog över och överallt på golvet låg ungdomar utspridda med bultande ångest, de flesta i sämre positioner än hennes. Hon hade som alla andra satt sin mobil i tyst läge men tappat den i tumultet och framför henne låg en tjej som antagligen skulle skjutas före henne och då skulle hon ta hennes mobil och snabbt ringa på hjälp i händelse av att de skott som skulle träffa henne inte var dödande. Sådana tankar. Sedan började hon tänka på vilken sorts begravning hon skulle vilja ha och bannade sig för att hon aldrig berättat det för någon. Vilken musik de skulle spela. Kista. Typ av blommor. Hon bara låg. Väntade. Grät. Tänkte på döden. Hur den kunde vara.
Men så hördes plötsligt ett skott längre bort. En bra bit från huset. Alla de 47 kropparna i huset pustade ut, rent fysiskt, i samma sekund. Hon med. Men så kom nästan omedelbart det dåliga samvetet över att ha blivit lättad, eftersom det skott som gett dem hopp sannolikt dödat någon annan. Framför sig såg hon en rädd tonåring, kanske en vän, springa i skogen och stjäla hans uppmärksamhet från dem och sedan bli skjuten. Hon intalade sig på nytt att det som hände inte hände, men insåg i samma ögonblick att det gjorde det. Att hon var i verkligheten. Och att han när som helst skulle vara tillbaka.