Varför just Malmö? Frågan värker under ytan i alla rapporter om de senaste årens våg av mord på öppen gata i en stad som inte längre tycks passa ihop med sig själv. På ena sidan en växande, kreativ och dynamisk medelklassmetropol, på den andra en alltmer laglös, etniskt brokig gangsterhåla med drag av klassisk hamnstad noir: ett Nordens Marseille.

Svaren på frågan är ofta antingen förvirrade eller förenklade. När­heten till kontinenten är ett – som om allt ont kommer från Europa. De många vapnen är ett annat – som om pistolerna avlossade sig själva.

Ändå går det kanske ur en del av allt som sagts och skrivits att dra ut några väsentliga trådar som handlar om Malmös historia och sociala struktur. Så sent som i helgen skrev författaren Kristian Lundberg en insiktfull och upplysande artikel i Svenska Dagbladet om det Malmö där han själv växt upp.

En trång stad, skriver han, där klassgränserna skär som rakblad mellan stadsdelarna. Med en och samma busslinje kan man ta sig från fattiga till välbärgade delar, från det instängda Hermodsdal till det friska ljuset i Västra hamnen.

Själv bodde han på fel sida och tittade längtansfullt ut. Att vara fattig och barn i Rosengård var som att sitta instängd i en glasburk: ”Allt var synligt, tydligt och gick aldrig att nå fram till. Man stötte hela tiden emot motståndet. Väggen.”

En bild som ger djupverkan åt en några månader gammal men rykande aktuell reportagebok om den långa rad av mord alla just nu talar om och den miljö de exploderat ur: ”Maffiakrig. Nio avrättade män och staden de levde i” (Albert Bonniers förlag). Den är skriven av två kriminalreportrar vid Sydsvenskan, Tobias Barkman och Joakim Palmkvist, som i åratal följt huvudaktörerna i de kriminella kretsar i Malmö som av allt att döma står bakom de flesta av dåden.

Man kan säga att deras bok tar vid där Lasse Wierups och Matti Larssons två böcker ”Svensk maffia” slutade. De gav bilden av en begynnande generationsväxling i den svenska gangstervärlden, där våldsbenägna men svårfokuserade etniska nätverk tagit upp kampen med demonstrativt synliga varumärkesligor som Hell’s Angels och Bandidos.

I ”Maffiakrig” är skiftet fullbordat. Boken handlar om de kriminella 80-talister som i Malmö har det gemensamt att alla vuxit upp bakom den där glasväggen. För dem har brottstrappan varit kort och lätt att gå. I fattiga områden blir gränsen mellan svart och vitt porös, skalan mellan halvt oskyldig försäljning av smuggelcigarretter och tyngre operationer med droger och trafficking är glidande.

Så har man också överallt närkontakt med beväpnade kompiskretsar som erbjuder skydd, men också kräver motprestationer. Kriminella nätverk kort sagt, ­betydligt lösligare än de gamla mc-gängen men också på ett nytt sätt ­hopsmälta med sin etniska och ­sociala miljö. Vinsterna de genererar är säkert värda att slåss om, men det är konflikter man knappast går till polisen med även om man själv blir offer – man hämnas i stället.

Det verkligt oroande är att den sortens motvilja mot rättsapparat och myndigheter genom en mix av rädsla, misstro och social inflätning i allt högre grad också har fått fäste i de bostadsområden där gängen har sina rötter. Områden som ibland verkar sluta sig kring sig själva och sin egen rättskipning.

Glasväggarna har med andra ord blivit tjockare – men också betydligt svårare att se igenom från and­ra hållet. Man ser ut, men inte in, och snart är de kriminella affärerna det enda som kan öppna maskhål genom den. Mycket riktigt finns ingenstans i Sverige så många svartklubbar som här. Det rika Malmö köper droger och sex på nattöppna ställen längs det hippa gamla fabriksstråket Norra Grängesbergsgatan.

Där blir förstås vanliga Malmöbor då och då nedslagna och rånade – men det dödliga våldet passerar sällan gränsen. Morden tycks mest handla om inre uppgörelser, allt från allmänna oförrätter och fyllegräl till hämnd grupper eller klaner emellan: broder för broder. Som i så många gängförorter i världen.

Skillnaden är att avstånden är så korta: när Malmös undre värld skipar rättvisa hamnar offren ofta på medelklassens gator. Svårlösta mord, eftersom motiven bakom dem förlorar sig in i en sluten värld bakom sotade glas.

Polisens uppgivenhet är lätt att förstå. Den kan ju inte rå på en urspårad social situation med djupa historiska rötter. ”Vi ser aldrig att detta är den yttersta konsekvensen av att vi gav upp värdet människan för år sedan”, skriver Lundberg.

På ett eller annat sätt måste den där glasväggen krossas och segregationen brytas. Under tiden kan ju Malmös trendkänsliga medelklass – liksom Stockholms och Göteborgs – fundera på om inte den billiga spriten och de spännande svartklubbarna i själva verket kostar betydligt mer än de smakar.