På sjuttiotalet sjöng en svensk popidol att han ville ha en egen måne och vann Melodifestivalen med ”Satellit”, sedan for han till ett ashram.
Då var Indien, varifrån i princip det enda som gick att exportera var gurus och yoga, Välfärds-Sveriges raka motsats (fattigt, överbefolkat) och en av de minst bemärkta tävlande i rymdkapplöpningen.
Själv tycker jag mig minnas att det typiska för sjuttiotalet var hur jag ständigt sonade för brist på empati, tanken på ”de svältande barnen i Indien” var till exempel skälet som gavs i skolbespisningen till varför jag skulle plåga i mig så många kubikmeter torr blodpudding.
Jag tycker mig minnas en veritabel fattigdomspornografisk industri av fotoutställningar och tevefilmer där Indien framstod som ett fantomlikt järtecken om annalkande världsomspännande Ragnarök.
Indien har utvecklats sedan dess. Fläckvis, kanske man får säga. Inom vissa aspekter har landet kommit ikapp Europa, det känns ibland som om de ligger steget före västvärlden. Bilden har helt enkelt fått fler nyanser.
Och det är hög tid, för har ni tittat upp mot månen på sistone så kanske ni anar att där sticker upp… likt en tandpetare ur en schweizerost…en indisk trikolor.
Häpp! Indien, så erbarmligt påvert, har skickat en expedition till månen? Jomenvisst, indierna har rymdraketer och under de senaste femton åren har de satt uppåt trettio satelliter i omloppsbana.
Månfärden, i fjol, var dock en nyhet – för första gången färdas ett indiskt rymdskepp bortom jordens dragningskraft mot främmande himlakroppar. Efter att rymden i alla år varit en plats där USA och Sovjet löpt kapp och Hollywood stått för science fiction-filmerna erövras månen av den så kallade tredje världen.
Kostnaden lär vara betydligt lägre än vad andra länder satsar på rymdexpeditioner och jag blev inte alls häpen när jag läste att Institutet för rymdfysik i Kiruna hyrt plats ombord för sina instrument. Så i en tid då månen, som råvara och resurs, ser ut att vara högintressant kan det komma att bli Indien som leder vägen – som en rymdfartens Ikea, ett lågprisalternativ.
Välkommen till framtiden, kanske vi kan säga. Månfärden var i Indien länge emotsedd, ibland skeptiskt avfärdad eller förnumstigt ifrågasatt (det typiska argumentet är ”varför ska det ödslas pengar på rymdfart när det fortfarande finns fattigdom?”) men är utan tvekan spännande för oss som gillar sci-fi.
Omkring 2025 ska en indier stå på månens yta och det spekuleras, av jämställdhetsskäl, att det kan komma att bli en kvinna. Och det är bara början: indiska rymdfartstyrelsen överväger att besöka Mars och solen. Och sedan? Risodlingar på Venus, meditationskurser mellan Saturnus ringar, tandoorifest på Pluto?
Det dröjer nog inte länge förrän indiska matserveringar öppnar i rymden – de kommer att vara vegetariska, tro mig, och ingen blodpudding ska spisas där. (Och varför det? Dels är det av naturliga skäl mer ekonomiskt att odla grönsaker i rymden framför att föda upp boskap, dels är det ju så att Bollywood snart kommer att filma dansnummer i tyngdlöst tillstånd och filmteamen behöver hälsosamt krubb.)
På ett plan är resonemangets logiska slutpunkt förvirrande, då vi vant oss vid att se världen så tydligt uppdelad i svartvitt. Indien har till synes aldrig ingått i någon global ekvation av rang – åtminstone inte ekvationer som västerländska sinnen ställt upp.
Fast landet har en lång teknologisk tradition; och jag menar då inte att matematiska påfund som ”noll” och decimalsystem uppkom i Indien för tusentals år sedan, utan att institutioner som Indian Institute of Science, som jag bor intill i Bangalore, hundraårsjubilerar.
Låt oss nöja oss med konstaterandet att IIS ungefär motsvarar Chalmers i min gamla hemstad Göteborg och att Nobelpristagare som C V Raman verkat här.
Vad som är signifikant är dock att institutet, i och med att det är 100 år gammalt, grundades redan på kolonial tid av visionära indier, i en tid då Indiens brittiske vicekung lord Curzon kunde klämma ur sig: ”Att grunda högskolor för tekniska yrken här är som att ge en cylinderhatt åt en naken karl som vill ha ett par byxor.”
Typiskt för 00-talet är väl just detta, spekulerar jag: ett behov av att omorientera vårt svartvita tänkande och erkänna länder som Indien som tongivande i frågor som rör världens framtid. För rymden är bara en sfär där Indien gjort sig alltmer bemärkt. Billiga bilar som kostar under 15.000 kronor, ekologiska experiment, elbilar, medicinsk forskning, avancerad filosofi, systemlösningar för global IT-industri och Indien står ju numera naturligtvis för allt fler kandidater till Bookerpriset och andra litterära utmärkelser.
Men frågan jag ställer mig i mina grubbelstunder är: hur pass välkommen är dylik utveckling egentligen? Omprövandet av den gamla världsbilden kommer inte att vara enkelt för västerländska sinnen, vilka vants vid en självbild vari chauvinistisk överlägsenhet är inbyggd. Även om vi må vara omedvetna om eller förneka det.
Naturligtvis, kanske alla utbrister i den politiska korrekthetens namn, ska världen vara rättvis. Men vad betyder det om tidigare ”låglöneländer” aspirerar till högre inkomster: slutet på billiga produkter? En ”coca-coloniserad McWorld” där allt är exakt samma vare sig vi är på Avenyn i Göteborg eller Mahatma Gandhi Road i Bangalore? Eller gud förbjude, innebär detta att Västerlandet måste justera sin levnadsstandard nedåt för att en global balans ska upprätthållas?
Eller kanske motsatsen: fler och billigare produkter? Månresor åt alla? Men kan världen hantera de mängder med avfall och föroreningar som är det oundvikliga resultatet om alla konsumerar på samma nivå som västerlänningar? För jordklotet är ju inget ymnighetshorn. Är det dags att utveckla solen till en sopbränningsstation?
Frågorna är många och jag ser dem debatteras i olika fora, på seminarier och ute på nätet, i medier och faktiskt också när man filosoferar tillsammans med vanligt folk under banyanträdet i någon indisk by.
Jag misstänker att det världen över finns folk som gärna klamrar sig fast vid sina urmodiga svartvita synsätt, men ju fler röster som gör sig hörda, desto mer nyanserad blir oundvikligen världsbilden.