Den första boken av en författare behöver ju inte vara den bästa. Tvärtom, nästan. Det är ju synd om den som råkar skriva sin bästa bok allra först, en genial debut! Och sen suckar alla och säger att det var ju tråkigt att det bara blev sämre sen.

Eller också sitter författaren med total skrivkramp inför andra boken och undrar förtvivlat vad det egentligen var som gjorde den första till en succé, och hur tusan det ska gå att upprepa, och så går det inte alls.

Då är det bättre att debutera med något som är ganska bra, och gradvis utvecklas så att kritiker och läsare blir alltmer imponerade, och så kröna det med ett Augustpris.

Sen tror jag att man bör sluta skriva och göra något annat med sitt liv, för sen kommer det alltid i gång rykten om att den där, han eller hon har passerat bäst-före-datum. (Om man inte är Selma Lagerlöf eller Kerstin Ekman, förstås.)

Förvånansvärt många stora ­romaner är dock debuter, och när jag tittar efter upptäcker jag att en hel drös av mina favoriter hör till den kategorin. Hur kunde de skriva så bra redan från början? Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, till exempel, det är ju ofattbart. Eller William Goldings ”Flugornas herre”. Robert Louis Stevensons ”Skattkammarön”. Eller Richard Adams ”Den långa flykten” (”Watership down”), som är ett sorgligt exempel på att debuten kan vara bättre än hela det fortsatta författarskapet (varför övergav du kaninerna, Richard?).

En del löser det genom att aldrig skriva någon andra bok, och för all del, har man som Harper Lee lyckats skriva ”Dödssynden” (”To kill a mockingbird”) i första försöket, varför skulle man skriva något mer?

Somliga har kanske bara en enda historia att berätta, vad vet man. Och det är ju stort nog. De flesta av oss kommer inte ens så långt som till att skriva en bok.