Skönlitteraturen är alltid lite större än vad man i varje enskilt verk kan föreställa sig. Berättandet bär på så oändligt många fler möjligheter än vad som går att återge i någon historia. Renodling ger inget annat än näringsfattig jordmån.
Vi vill korsbefrukta, ympa, låna, stjäla, ge, tvinga oss på och dela med oss av våra hemligheter. Vi vill resa, komma hem, experimentera, urarta, kommentera, reflektera över oss själva, världen och vårt skrivandes plats i alltsammans i en angelägen, levande samtida prosa som blickar bra mycket längre än ner i den egna naveln.
Vi vill arbeta tillsammans med våra kolleger för förbättrade villkor i stället för att peka finger åt varandras val och verk.
Vi införlivar också revirpinkarna i litteraturens ohejdbara rörelse.
Berättandet ska inte begränsas av okunnighet och missunnsamhet. Fler ska göra mer. Allt får plats. Vi är inga knähundar, vi biter den hand som föder oss, om det är nödvändigt. Vi vill inte foga in oss i en specifik tradition, vi vill inte ens anpassa oss till läsaren, vi tror mer om läsaren än så.
Vi lovar att skriva deckare under pseudonym, berätta om unga människors shoppingvånda och kärleksaffärer. Vi lovar att skriva om buttra kommissarier i allehanda dimhöljda landskap. Vi vill skriva i full medvetenhet om att stilen och formen också är en del av budskapet.
Vi lovar att inte uttala oss fördummande om våra egna verktyg, utan tvärtom respektera läsarnas intelligens. Vi lovar att använda både egen och andras erfarenhet, att berätta historier ur livet, om sanna människor eller historiska gestalter, om vi skulle känna för det.
Vi tänker förpacka våra texter huller om buller i hattaskar, skokartonger och flyttlådor, skriva 10 000 sidor långa meningar eller för den delen en trilogi som bara består av ett enda ord (som förblir dolt).
Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än pastor Janssons postilla, men om denna postilla skulle komma till användning i något vi skriver drar vi oss inte för att använda den.
Den svenska romanen har bruna ögon och svart hår, den är flintis, grönögd, blind och kroknäst. Den bär en diktsamling i bröstfickan, ett pass i bakfickan och går i höga klackar. Den kan förväxlas med predikningar, ståuppkomik, telefonkataloger, programblad, manualer eller mjukvara. Den älskar svårigheten som bryter upp dörrar, hittar genvägar och använder fusklapp på förhöret, och om det är nödvändigt vänstrar den med journalistiken, som den gjort sedan Almqvists dagar.
Den svenska romanen fan kan röka på och attackera fan vem den vill. Den svenska romanen är skogstokig ibland, när andan faller på. Den attackerar bakifrån, namngivna både levande och döda.
Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en konstform som alla andra, och den mår bäst av växelbruk, öppenhet, konflikter, möten och världsomsegling under havet för att fylla sin potential som den absolut viktigaste referenspunkten för alla samtal över huvud taget.
Vi vill skriva böcker som blir lästa, tummade, slitna ur händerna av arga skattebetalare, lånade och spridda till max, därtill citerade, imiterade och översatta. Vi vill göra hela 2000-talet till den gränslöst expansiva skönlitteraturens millennium.
Torbjörn Elensky, Fabian Kastner, Sofia Stenström, Agneta Klingspor, Mats Kolmisoppi, Hassan Loo Sattarvandi, Stefan Hammarén, Martin Tistedt, Athena Farrokhzad, Aase Berg, Åsa Maria Kraft, Pär Thörn, Oline Stig, Peter Fröberg Idling, Monika Fagerholm, Mats Söderlund, Elisabeth Hjorth, Cecilia Davidsson, Anna-Karin Palm, Sara Gordan, Gunnar Ardelius, Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Stefan Lindberg, Jörgen Lind, Susanna Alakoski, Hanna Nordenhök, Tom Malmquist, Joar Tiberg, Anna-Karin Selberg, Anna Hultenheim, Vendela Fredricsson.