Sedan vi publicerade ”Manifest för ett nytt litterärt decennium” har vi fått en mängd olika reaktioner. Vi vill här klargöra våra ståndpunkter ytterligare.
1. Huvudsyftet med vårt manifest är att ta ställning för den unga berättande romanen som under minst tio års tid har varit satt på undantag. Vårt manifest är en kritik av flera trender i den unga svenska prosan av i dag.
2. Vissa har uppfattat det som att vi i vårt manifest utfärdar litterära förbud. Vi vill poängtera att våra löften enbart avser våra egna litterära projekt.
3. Vi har fått höra att man inte ska kritisera kolleger. Vi håller med. Det är därför vi inriktar oss på deras texter. Vi utgår ifrån att författare tål sådant, hur kan de annars våga publicera sina verk? Ifall man inte nämner konkreta textexempel går det inte att föra en tydlig och konstruktiv diskussion om prosa.
4. Våra utfästelser leder inte till en platt eller trivial prosa, inte heller till likriktning. Även om man skriver böcker enligt våra tio löften återstår vitt skilda litterära möjligheter. Vi sju representerar mycket olika inriktningar men förenas i tron på berättarkonstens enorma konstnärliga potential.
5. Vi står inte för en ”litterär konservatism”. De senaste tio åren har vi sett en starkt omhuldad retromodernistisk rörelse i ung svensk prosa, en rörelse som ofta påståtts vara nyskapande men som i många avseenden varit just konservativt tillbakablickande. Den litterära modernismen är en gammal och vördnadsvärd strömning från 1900-talets början som i dag inte förtjänar att kallas mer vital, experimentell, eller för den delen ung, än någon annan sorts prosa. Det finns inte längre formexperiment som utmanar någonting över huvud taget. Att vissa fortfarande väljer att framställa modernismen som radikal och/eller avantgardistisk ser vi som ett retoriskt grepp utan förankring i den litterära verkligheten.
Vi tror det rakt motsatta, att den berättande episka romanen nu vore det mest revolutionära den unga prosan skulle kunna ägna sig åt. Ett tydligt tecken på detta är den intensiva debatten kring vårt manifest.
6. Finns det inte redan gott om berättande ung prosa av det slag som vi efterfrågar? På den frågan svarar vi nej. Vi vill höja nivån avsevärt. Vi ser en stor utmaning i att göra den unga berättande romanen läst, älskad, ansedd och diskuterad.
7. Vårt manifest leder inte till inställsamhet gentemot läsare och förläggarvärld. Varför skulle publiktillvändhet och vilja att kommunicera vara synonymt med inställsamhet? Tvärtom ser vi det som en stimulerande uppgift att försöka skriva intelligent, fantasifullt och personligt för så många människor som möjligt. Vi känner en stark kärlek för böcker som förenar konstnärlig kvalitet med självständigt tilltal och hög tillgänglighet och vi tycker att den sortens romankonst är särskilt viktig att utveckla i en tid då skönlitteratur för merparten läsare tycks vara liktydigt med kriminalromaner. Vi kan inte heller se att det skulle finnas något i politisk mening konservativt i vår hållning – varför skulle romaner med hög tillgänglighet utesluta obekvämt eller radikalt innehåll?
Vi har också svårt att förstå några av våra kollegers förorättade tonläge i debatten. Under det senaste decenniet är det den berättande unga romanen som har fått slåss ur underläge. Retromodernismen har genomsyrat samtalet. Till dess företrädare vill vi säga: Fundera över om ni har täckning för den offerroll ni så gärna intar.
8. Vi är inte omedvetna om ”form” och ”språk”. Skulle en författare vara omedveten om form och språk bara för att hon eller han inte låter form och språk stå i vägen för allt annat i sin text?
Vi vill synliggöra våra romankaraktärer, inte bara avlyssna deras löst svävande ”röster”. Vi vill skriva fram en konkret handling, inte låta hela romanutvecklingen ske enbart via en abstrakt ”form”. Vi vill utforska givna platser, inte endast vistas i ”språkliga tillstånd”. Och för att uppnå allt detta måste vi förstås använda oss av både en form och en stil – hur skulle en roman annars kunna bli till?
9. Vi står fast vid vår kritik av hur den biografiska romanen har utvecklats. Exploaterandet av levande och döda personers livshistorier i dagens svenska skönlitteratur leder romanen i en spekulativ och etiskt tveksam riktning. Sammanblandningen mellan biografi och fiktion undergräver förståelsen av såväl romankonsten som fiktionens egenart.
Vi ser förmedlandet av existentiella erfarenheter som ett av litteraturens viktigaste och mest ursprungliga syften. Den enda person en författare har rätt att biografiskt exploatera är sig själv. Men det är det konstnärliga gestaltandet i språk och form som skapar skönlitteraturens särart och som ger det självupplevda stoffet en allmängiltig skepnad.
Den episkt berättande romanens stora förtjänst är, enkelt formulerat, att den förmedlar dessa erfarenheter på ett öppet och direkt sätt.
10. Avslutningsvis kan vi meddela att vi redan nu, fyra månader före decennieskiftet, noggrant har börjat arbeta efter de tio löften som vi avgav i vårt manifest.
Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium.
Susanne Axmacher
Jesper Högström
Sven Olov Karlsson
Jens Liljestrand
Anne Swärd
Jerker Virdborg
Pauline Wolff