Vi börjar med kvinnors rädsla. Det var en av anledningarna till att Katrine Kielos ville skriva en bok om våldtäkt. Hon var intresserad av feministisk teori, och våldtäkt var ett ämne som satte viktiga saker på sin spets: integritet, sexualitet och kön. Hon hade också varit ute bland ungdomar och föreläst om den här sortens frågor.
Ett knep var att dela in en tavla i två delar. På ena sidan fick tjejerna göra en lista på saker de gjorde dagligen för att undvika våldtäkt - den innehöll det mesta, från att ha gympaskor i ryggsäcken till att bära vapen. På andra sidan fick killarna göra en lista - den delen lyste alltid tom.
- För tjejerna blev det här en aha-upplevelse: vilken orättvis fördelning av rädslan i samhället, säger Katrine Kielos.
Hon sitter i en ljusbeige fåtölj i ett luftigt rum i Arenagruppens lokaler på Drottninggatan. Det finns två skrivbord, "det stökiga är mitt", det andra tillhör Björn Elmbrant som just i dag är borta. Här jobbar hon om dagarna och skriver politiska ledare, krönikor och recensioner i olika tidningar och nätsidor. På bara några år har hon gjort en kometkarriär som skribent, fast det inte var hennes mål - efter statskunskap och nationalekonomi i Uppsala läste hon politisk psykologi i USA och ville arbeta med politisk kommunikation. Det vill hon fortfarande.
Nu har hon skrivit en essäbok om våldtäkt ("förlaget ville kalla det en debattbok, men det ville jag absolut inte"). För vi måste prata om våldtäkt - det är bokens mantra. Hon menar att det skrivs mycket om våldtäkt, men alltid på avstånd, något som sker på andra ställen. Det är inte en reportagebok om våldtäkt utifrån ett juridiskt och makroperspektiv, även om hon har läst och tycker mycket om både Maria-Pia Boëthius "Skylla sig själv" och Katarina Wennstams "Flickan och oskulden", böcker som har haft stort inflytande på samhällsdebatten.
"Våldtäkt och romantik" är ett annat slags bok. Som fortfarande är politisk, säger författaren och varvar en berättelse om en våldtäkt med faktakapitel som presenterar och diskuterar feministisk teori om våldtäkt, skrivna med "utbildningsradio-ambition".
- Jag vill göra våldtäkten verklig och visa att det finns ett system som vi förhåller oss till. Jag var intresserad av vad våldtäkt är. Vad är etiskt fel med våldtäkt? Går det att definiera? Vad är skillnaden mellan att bli nedslagen med en knytnäve på gatan och att bli våldtagen? I slutet av boken finns en punktlista som sammanfattar var jag landade, säger Katrine Kielos.
Man kan se boken som ett slags uppgörelse med 1970-talets maktteorier om våldtäkt som fortfarande lever kvar - att våldtäkt handlar om makt och våld, inte om sexualitet - och en introduktion till nya teorier som öppnar för den specifika kvinnliga upplevelsen av våldtäkt och kvinnans kropp, som trots allt skiljer sig från mannen.
- Bara för att en våldtäkt är våldsam betyder inte det att den inte är sexuell. Valet av vapen är sexualitet och det är signifikant för vilka men man får och hur upplevelsen blir för offret. Det ville jag diskutera.
Man kan också se jagberättelsen i "Våldtäkt och romantik" som en gestaltning av Kielos resonemang. Det är en fiktiv berättelse, det står i boken. Men det är lätt att tro att varenda ord är självupplevt: den där utekvällen, mannen i baren, dansen och promenaden ut tillsammans, skrubben och övergreppet, tiden efteråt, tabletterna och distansen till den egna kroppen och vägen tillbaka.
Kielos skakar på huvudet.
- Det kunde varit jag.
Hon berättar att de skönlitterära bitarna kom till sist.
- Boken var längre från början och innehöll mycket teori. Sedan insåg jag att jag inte alls gjorde våldtäkt verklig. Den fiktiva berättelsen blev ett sätt att tydliggöra det jag ville få sagt. Problemet är att skildra både det specifika och det generella - varje upplevelse av våldtäkt är unik och har saker gemensamt med andra.
- Jag valde ett öppet jag som kunde vara jag eller läsaren.
Bokens teoretiska kapitel drivs däremot av ett tydligt jag som är Katrine Kielos. Hon utforskar, problematiserar och kritiserar. Hon verkar mest nyfiken och helt orädd. För det krävs mod att lyfta fram kroppen och kvinnans unika upplevelse av våldtäkt i en tid när det går vattentäta skott mellan feminism och biologism. Eller som DN:s Malin Ullgren formulerade det i sin hyllande recension: "Att 'erkänna' kroppens erfarenheter och skillnaden mellan könen är inte samma sak som att dö biologistdöden. Det kan tvärtom vara en nödvändig väg att gå för den som vill komma vidare i befrielsekampen." (DN 7/5)
- Vi måste prata om kroppen, säger Katrine Kielos. Syftet med det liberala feministiska projektet att förneka kroppsskillnader var att öka jämställdheten. Klart att det finns kroppsliga skillnader mellan kvinnor och män. Det relevanta är inte vad som är biologi och samhälle - de går inte att skilja åt. Varför skilja ut kroppen? Det är det jag kritiserar.
Men boken har inte bara hyllats. I P1:s "Kulturnytt" menade Nina Lekander att "Våldtäkt och romantik" är en bok hon inte behöver, även om den kan fylla en introducerande funktion som Nina Björks "Under det rosa täcket" gjorde. Expressens recensent tyckte att Kielos lägger för stor vikt vid feminismens strukturella förklaringsmetoder och saknar nyanser i resonemangen.
- Jag kritiserar ju både radikalfeminismen och liberalismen i boken, så det är väl inte så konstigt att recensenter som bekänner sig till antingen det ena eller det andra har kritiska synpunkter. Jag tycker bara det är roligt att bli omdiskuterad, svarar Kielos.
- Jag tror att strukturella förklaringsmodeller kan säga oss mycket om vilka vi är och blir som människor. Jag tror att människan blir till i ett sammanhang, och att diskutera och ifrågasätta detta sammanhang är nödvändigt för att individen ska kunna bli fri. Det är vad feminismen handlar om för mig: befrielse. Jag ogillar exempelvis ordet jämställdhet.
- För övrigt skulle inget göra mig gladare än om boken kunde fylla just en sådan introducerande funktion till feminismen som Lekander ju talar lite nedvärderande om. Det är väl drömmen: att bli läst av folk som annars inte läser feministiska böcker! Det tycker i alla fall jag.
Tillbaka till rädslan där vi började - den hör nämligen ihop med kroppen. Åtminstone i "Våldtäkt och romantik". Kielos skriver: "Kvinnans kropp är mer än något annat märkt av rädsla. Hon är rädd för kroppslig lust och hon är rädd för kroppslig skada." Kvinnan får lära sig att vara lagom utmanande och samtidigt hålla männen på avstånd. Annars får du skylla dig själv. Till och med småflickor lär sig att vara försiktiga med sina muskler och kan inte kasta i väg en boll ordentligt (Kielos skrattar när hon visar - hon kan fortfarande bara kasta tjejkast).
För att kunna skriva om manuset som bygger på kvinnan som offer och mannen som attackerar kan man träna kroppen fysiskt - Katrine Kielos refererar till en bok som heter "Real Knockouts" av Martha McCaughey som utvärderar olika självförsvarstekniker.
- Om man hela sitt liv blivit varnad för våldtäkt och agerar därefter, om alla förväntas ta de här säkerhetsåtgärderna - om jag inte gör det, ber jag då om att bli våldtagen? Det blir en väldig skuld som rädslan skapar. Men våldtäkten säger ingenting om dig, den säger bara att ingen har rätt att göra det här mot dig. Punkt slut. Det är väldigt svårt att landa i den slutsatsen, det tar tid för kvinnan i min bok.
Kielos skulle gärna se en nollvision i samhället när det gäller våldtäkter. Kvinnan måste göra uppror, skriver hon i slutet av boken, mot den kultur som gör henne våldtäktsbar.
Det låter bra. Var börjar vi?
- För att använda en bra sjuttiotalsterm: medvetandegöra. Ta tjejgrupperna som jag föreläser för. Om de har listan med alla saker de gör av rädsla för våldtäkt framför sig kan man ställa frågan: På vilket sätt får det här konsekvenser i samhället? Någon kanske svarar: Om jag får ett jobb och är rädd för min manlige chef så kan det hindra mig från att göra det jag vill. De börjar se ett mönster. Där börjar ifrågasättandet.
- Det är ju det politik handlar om - att tro på att framtiden är formbar. Min framtid är formbar. Det finns flera sätt att agera på. Där någonstans börjar upproret.