Gröna linjen norrut. Måns Wadensjö står upp i tunnelbane­vagnen på vägen ut till Paradiset. Eller platsen som åtminstone var menad att bli det: Vällingby. Mönsterförorten som restes på 1950-talet väster om Stockholms city, och som också kallades ”ABC-staden”, eftersom allt man kunde tänkas behöva skulle finnas där: Arbete. Bostad. Centrum.

Nyss kom hans roman om det stora folkhemsprojektet, där han själv bodde en period. En skapelseberättelse om svensk stadsbyggnads­ideologi. Som också är en sorgsen dagboksroman om en ung mans vardag i Vällingby i dag. Och en slapstickartad arbetsplatsrapport.

De är på frammarsch nu i den svenska litteraturen, 80-talisterna. Måns Wadensjös ”ABC-staden” är en i en rad av omtalade färska romaner av hans generation. Dags att kolla vad de håller på med.

– Det var inte så att jag vaknade en natt och tänkte: ”Nu ska jag skriva Vällingbys historia”, berättar han medan tåget skjuter ut från staden.

– Vad det handlade om var att hitta en form för en mängd texter som jag redan hade skrivit och samlat på mig om min vardag i Vällingby. Jag skriver alltid om det som händer mig i min närhet. Det är de enda texterna som får en tyngd och ett sammanhang för mig. De är liksom jordade i marken, rotade.

Han växte upp i Solna, och berättar att hans farmor som arbetade som journalist på DN:s lokalredaktion i västerort drog historien om Vällingby när han skulle flytta dit 2008.

– Vi fick också läsa om det stora bygget i skolan.

Som ett slags hembygdsmytologi?

– Ja, och jag tror att om det är något som är unikt för en 80-talist­författare så är det att kunna skriva en roman om och mytologisera en plats som Vällingby. Vi har distansen i tid som krävs för att se ett sådant politiskt projekt utifrån. Vi kan dessutom romantisera hela folkhemsbygget. Vi är liksom uppfödda med TV 3 och kan tänka att det vore fint om det fanns bara två tv-kanaler.

Lite på skämt, men ändå. Ordning och reda, Tage Erlander var statsminister.

Vi glider in mot stationen och ser de skyhöga punkthusen, Vällingbys landmärke, som Måns Wadensjö har någon sorts tandmetafor för i boken.

– Jag liknar dem vid en ”gulnad tandrad”.

Just det, och då är Vällingby munnen, i huvudet som är Stockholm, i kroppen som är Sverige?

– Visst … Detta att befinna sig i gapet på någonting, det är en känsla man kan ha här.

Blåsten! Den ishavskalla som väller fram över det k-märkta torget i Vällingby, den kan väl inte ha varit inplanerad, när centrumet invigdes i november 1954?

Det är här romanens unga huvudperson kommer gående när han ska flytta in, med ”en pappkasse med kläder och kastruller i varje hand”. Låter det som början på en klassisk proletärroman är det ingen tillfällighet.

Arbetet står för en viktig del av boken, liksom i Wadensjös förra roman ”Förlossningen”, som handlar om tiden han arbetade på Danderyds sjukhus.

Men om en arbetslös huvudstads­yngling när Vällingby var nytt fick säg sjåa i Hammarbyhamnen, är Wadensjös romanfigur hänvisad till den nya tidens grottekvarn: callcentret. Närmare bestämt ett nummerupplysningsföretag här i Vällingby, där han själv jobbade en tid.

Skildringen av skräpet på golvet och de utsjasade digitalproletärerna i de gråa lokalerna ter sig nästan lika misäraktigt som ett oljehalt fab­riksgolv från förr. Även om själva samtalshanteringen hela tiden har en absurt komisk twist.

– Då ska man komma ihåg att det här ändå var ett väldigt bra jobb, eftersom jag blev uppringd och inte måste ringa upp folk på kvällarna, och försöka få dem att köpa strumpor.

– Om man som jag har vardagen som ett slags poetik kan man inte gå runt arbetet. Däremot vet jag inte om jag känner mig besläktad med Ivar Lo.

Varför inte?

– I den klassiska arbetarromanen går ju ofta huvudpersonen från omedvetenhet till medvetenhet, och ofta beskrivs en väg ut ur arbetet. Så funkar inte mina böcker.

Han berättar att styckena som beskriver arbetet på nummerupplysningsföretaget i själva verket är anteckningar som han gjorde i sin nätdagbok under arbetspassen. Och menar att detta också är typiskt för 80-talisternas litteraturproduktion.

– Jag tror att detta att min generation redan från början kunnat publicera texter enkelt har öppnat för rätt vilda stilblandningar, och ett annat berättarläge, en röst som åtminstone till en början kommunicerar mer direkt med läsaren.

Och stilblandas gör det. Boken rymmer också en kärlekshistoria med Hjalmar Söderberg-vibbar, och sjok som ser ut som en intervju, med en mamma som plötsligt kollapsat.

– Det där är text som jag hittat på… Jag tänker mig att det är ett samtal med en psykolog.

Vi drar vidare genom Vällingby. Betraktar biografen där de just nu kör ”Paranormal activity 3”, de välvårdade funkisgatlyktorna och allt som gör att just den här platsen oscillerar mellan sitt drömska 50-talsförflutna och dagens på samma gång stålblankare och skitigare hypermodernitet.

Längre bort den gigantiska nya glasgallerian. Mitt på torget rasslar märkligt nog ett gammalt automatfoto på en kvinna i stora 70-talsglasögon och 70-talsblus. Alla tider pågår samtidigt här, liksom i Wadensjös roman.

Plötsligt börjar klockorna i tegelkyrkan ringa mellan husen. Är det själaringning för en nyligen insomnad Vällingbybo, som snart ska fors­las till krematoriet, precis som den stökige grannen Börje i hans bok?

Vi noterar två slitna män som halsar vodka ur en butelj.

– I början av arbetet med boken började jag varje nytt textstycke med orden: ”Det finns också …”. Det blev som en katalog över allt som finns här.

Bostadslängan där han bodde ser prydlig ut men Måns Wadensjö pratar också om det privatiserade vårdhemmet Koppargården, där det rapporterades att åldringar fått sitta i sin egen avföring.

– Det ligger på andra sidan spåren.

När romanen närmar sig sitt slut har han flera gånger konstaterat att det Vällingby där Olof Palme en gång bodde är en plats där inte bara ”djävulen släppts lös”. Utan också ett Törnrosabygge som väntar på att väckas ur sin slummer. Av vem då?

– Det som slumrar är väl mest medvetenheten om platsen, att ingen här egentligen tänker på vad det är för en sorts ställe som de faktiskt rör sig på.

Det är alltså du och din bok som ska väcka det här stället till liv?

– Nej, nej! Men det är klart att ... Det vore ju helt fantastiskt om någon kunde känna så.

Måns Wadensjös bok ”ABC-staden” är en skapelseberättelse om svensk stadsbyggnadsideologi. Men också en dagboksroman och slapstickartad arbetsplatsrapport.