Marcus Ivarssons "Deluxe" har en variationsrikedom som förbluffar. Jonas Thente skriver om färgglad svensk seriekonst i femte delen av Svenska bilder.
Detta är en mycket vacker bok. Marcus Ivarsson är helt klart den av svenska serieskapare som är mest förtjust i att använda färger, leka med dem, och som lyckas bäst med det.
Till somliga av hans serier för detta album har han använt en färgskala som liknar den jag kommer ihåg från de primitiva tatueringar man fick med en eller annan årgång av GB:s Päronsplitt, och säkert andra produkter från anno dazumal.
Ivarssons säkra pennföring stannar emellertid inte där. Han anpassar stilen efter storyn och upptäcker ständigt nya nivåer: jugend, mayaindianskt, sovjetiskt: gärna i en och samma bild.
Ändå känns det inte krystat. Tvärtom får man känslan av att Ivarsson har uppfunnit alla skilda stilar på egen hand, just därför att berättelsen kräver det.
Berättelserna? Ja, de är av olika slag.
Här finns i inledningen den obligatoriska självbiografi som ansluter till tidigare utgivningar och kort och gott presenteras som ”Det självbiografiska materialet”.
Men därefter är man inte säker, när Ivarsson suveränt pendlar mellan enkla gags i snillrikt utförande och mer djuplodande material. I Ivarsson har vi en fenomenal begåvning.