Det är inte lätt att vara amerikan i dessa dagar. Ansvarslös ekonomi och uselt intellektuellt klimat. Pinsamt få översättningar från andra språk. Svenska Akademiens suveräne mediestrateg Horace Engdahl visste var han skulle sätta in stöten och har med sin intervju för nyhetsbyrån AP lyckats få medieutrymme mitt i finanskrisen. Och om man nu vill reta amerikanerna ordentligt ska man förstås göra det med en fransman.
Jean-Marie Le Clézio har länge varit med i Nobelgissningarna så valet är inte lika överraskande som i fjol med Doris Lessing, eller med Harold Pinter.
Men det behövdes en nytändning i författarskapet för att Le Clézio skulle kännas riktigt aktuell. Den kom. I våras träffade jag honom här i Stockholm tillsammans med bland andra akademiledamoten Katarina Frostenson när hans prisade roman "Révolutions" ("Allt är vind") från 2003 kom på svenska i Ulla Bruncronas översättning. Han var en vänlig, tillbakadragen och fortfarande stilig man, nu i sjuttioårsåldern. Le Clézio är Katarina Frostensons författare framför andra, det finns en kontakt mellan deras författarskap.
Le Clézio debuterade som 23-åring och blev omslagspojke i den nya franska vågen. Han var länge en sorts intellektuell filmstjärna. Fotografierna av honom fångade tiden, tidigt 60-tal, hemlighetsfull, magisk, bortvänd.
Le Clézio har en dubbel tillhörighet, Europa och Afrika. Det är länken mellan kolonisatörer och kolonier och deras bindningar som Le Clézios liv och författarskap gestaltar. Han är besatt, upprörd över det människoförakt som kolonialismen exponerar. Och han ger språk åt sina sinnesförnimmelser, "tonsätter" sina erfarenheter.
Jag lyssnar på en intervju på fransk webb-tv där han får kommentera Claude Simon, som var den fransman som senast fick Nobelpriset 1985. Men Le Clézio växlar i stället över till Nathalie Sarraute, en av pionjärerna i den nya franska romanen, det var hon som var hans inspirationskälla. Så talar han länge om sin mamma. Hon var en osynlig hjältinna, motståndskvinna i det tysta. "Jag fantiserade länge om att min mor var svart", skriver han i boken "Afrikanen. Porträtt av en far".
Med sitt liv och sitt verk omfattar Le Clézio den isande splittring som är vårt moderna trauma. En värld där människor får helt olika värde beroende på varifrån de kommer. Det livsverket är värt ett Nobelpris.