”Jag hade mycket att göra de där åren”, konstaterar Döden milt i Markus Zusaks kritikerrosade ”Boktjuven” (B Wahlströms).
– Ju längre jag skrev på ”Boktjuven”, desto svårare blev den. Den blev alldeles för lång, berättarrösten tillhör Döden, den handlar om Nazi-Tyskland och nästan alla som är med i den dör. Hur ska man kunna rekommendera en sådan bok till någon? Men det var också en fördel: ju mer den krånglade till sig, desto mer vågade jag ta ut svängarna. Den skulle ju ändå inte bli läst, säger Markus Zusak och ler.
Han sitter i en hotellsoffa i Stockholm och blinkar lite räddhågset i vårsolen, som om han fortfarande inte kan tro att det är sant att han reser jorden runt för att berätta om sin konstiga bok.
Där berättar Döden om flickan Liesel som stjäl böcker, och om flyktingen Max som målar över texten i Hitlers ”Mein Kampf” och i stället ritar och berättar en ny historia för Liesel. Fattigdom, små möjligheter att hitta tomt vitt papper. Man tar det man hittar.
– Jag tyckte om det, det är som att Liesel och Max stjäl tillbaka orden från Hitler, säger Markus Zusak och ler igen.
”Boktjuven” började i australiern Zusaks egna familjehistorier. Hans pappa är österrikare och mamman tyska, under hans uppväxt berättade de om Hitlertiden. Markus Zusak har alltid burit med sig längtan efter att göra något av deras historier. Han ville bli författare från det han var sexton år, men utbildade sig till lärare och skrev vid sidan av arbetet.
– Sedan gjorde jag en skrivövning med mina elever, och skrev tre snuttar själv där Döden själv talade om människorna. Och så läste jag om en flicka i Sydney som stal böcker. Sedan var det bara att börja skriva – men det tog lång tid innan jag hittade rätt ton. När jag upptäckte att Döden var lite rädd för människorna så lät det plötsligt helt rätt.
Det är tio år sedan Markus Zusaks första bok kom ut, den som nu kommer på svenska under titeln ”Knockout” tillsammans med fortsättningen ”Fighting spirit”. Det är realistiska berättelser om Cameron Wolfe och hans storebror Ruben, och deras hjälplöst fattiga uppväxt.
– De böckerna ville aldrig någon intervjua mig om, säger Markus Zusak och skrattar.
– Då kunde jag nästan inget om skrivande. Det syns! Jag menar inte att tala illa om de böckerna, jag tycker om dem, jag tycker om alla mina böcker. Men nu kan jag se att de också är som trappsteg, nödvändiga utvecklingssteg. Man vill alltid bli bättre, eller hur? Annars vore det ingen poäng.
”Boktjuven” är hans femte bok. Han är ödmjukt tacksam mot den, inte utled trots att han talat sig hes om den i tre och ett halvt år.
– Tvärtom tycker jag att jag förstår den bättre och bättre ju mer jag talar om den.
I Australien blev den först betraktad som en ungdomsbok, men flyttades sedan till vuxenbokhyllan. I Sverige står den bland ungdomsböckerna.
– Jag tänker inte ”nu skriver jag en ungdomsbok” eller ”nu skriver jag en vuxenbok”. Jag skriver bara den bästa bok jag kan skriva, varje gång. Och de bästa läsarbreven får jag från tonåringar.
Han mellanlandade på Singapores flygplats på vägen till Sverige, och satt bredvid två män där den ena ogillande berättade om en bok han höll på med men aldrig riktigt kommit in i – ”Boktjuven”.
– Och där satt jag bredvid och försökte se oberörd ut … men sådär är det ju: när en bok blir känd blir den både mer älskad och mer hatad. De mest hatade böckerna i världen är förmodligen Harry Potter-böckerna, för de är också de mest älskade.
– Själv vill jag inte skriva böcker som blir stora på det sättet. Jag skulle vilja skriva någons favoritbok. Det är alltid mitt mål, och det är oändligt svårt.
På torsdagskvällen samtalar Markus Zusak med DN:s Ingrid Elam på Kulturhusets internationella författarscen, Hörsalen, 19-20.30.