Världsekonomin styr mitt liv. Jag förstår inte vad den gör, men jag förstår att det är jag som tar konsekvenserna. Ekonomerna själva förstår inte heller vad världsekonomin gör, det blir tydligt varje gång det går åt skogen och blir dags för offentliga felstegsanalyser – då börjar de i stället tala i svävande och hjälplösa meteorologiska metaforer. Världsekonomin tycks vara ett slags Demiurg, alltså en lägre, destruktiv gud som i sin okunnighet om sammanhang och helhet tar sig den materiella makten.

Hur ska jag då hantera den här svällande, världsuppkäkande va­relsen? Läsa populärvetenskapliga böcker om den, skaffa mig mer kunskap? Jag har en känsla av att det skulle vara lättare att förstå kvantfysik från scratch än hur ekonomin fungerar på djupet och i detalj. Det skulle ta mig en livstid, och jag kan ändå knappast komma så långt som till att kunna påverka den inifrån.

Jag är alltså utestängd från den makt som bestämmer hur min och mina barns tillvaro ska gestalta sig. Och jag är inte ensam om att känna berättigad alienation. Själv vänder jag mitt maktlöst alienerade hat mot den patriarkala finansbranschen. Men för dem som inte har böcker som ”Globaliseringsfällan” av Hans-Peter Martin och Harald Schumann inristade i hjärnans personliga utvecklingshistoria kan det ligga närmare till hands att vända alienationen i främlingsfientlighet och rasism. Martin och Schumann följer inte bara globaliseringens framväxt i sin bok, utan också den högerpopulism och fa­scism som drar fram i de stora marknadsekonomiska avregleringarnas kölvatten.

Också jag har från mitt vänsterhåll en kraftig ryggmärgsreflex att ta i med de våldsamma hårdhands­karna, även om det då är finansmännens och inte invandrarnas huvuden som ska rulla. Men det skulle förstås inte funka: den fria marknaden är ingen summa av de individer som från början gjorde den möjlig. Det hjälper inte att nacka några giriga Gordon Gekkos eller avregleringskåta rege­ringschefer när man har att göra med något som växt över huvudet på sina igångsättare för att närmast utvecklas till en artificiell intelligens, en självlevande organism.

Parallellt med ”Globaliseringsfällan” läser jag ”Dansen kring guldkalven” av Björn Elmbrandt. Den tar upp tråden ungefär där ”Globaliseringsfällan” släpper den, alltså vid IT-bubblan, och snuddar i den nya utgåvan också vid 2008 års finanskris.

Elmbrandt skriver bra mycket mer pedagogiskt än Martin och Schumann – ”Globaliseringsfällan” är, trots sitt fascinerande och skrämmande innehåll, en detalj­överlastad och spretig mardröm av bristande läsartillvändhet – om att det snarare är systemfel vi har att göra med än enskilda personers girighet.

Men samtidigt råder det ett slags förslappat ointresse för dessa sy­stemfel. Finanskris följer på finanskris, men på något sätt löser det sig alltid, oftast med hjälp av skattepengar. Alla glömmer, och det fortare än guldfiskar, trots att den avreglerade marknaden i ett långsiktigt perspektiv verkar vara en total förlustaffär.

”Som lekman noterar man att de avreglerade finansmarknaderna knappast – fram till nu – burit sina egna kostnader för miljardpaket från centralbanker och regeringar. … Vem åtar sig att räkna ut totalsumman av 30 års räddnings­paket?” skriver Björn Elmbrandt.

När ”Globaliseringsfällan” kom ut på svenska 1997 var den redan på god väg att bli en internationell kioskvältare. Den förutspådde nuvarande situation som en effekt av globaliseringen, ett samhälle där regeringar tappat all makt över den fria marknaden likaväl som över den internationella kriminaliteten.

Martin och Schumann kunde konstatera att finanseliten redan då räknade med att ett 20/80-samhälle skulle bli verklighet inom kort, det vill säga ett samhälle där det räcker med 20 procent av befolkningen för att hålla världsekonomin i gång medan de övriga 80 arbetslösa procenten hålls i schack med hjälp av teveunderhållning, internt kallad ”tittytainment”. Och när ”Globaliseringsfällans” uppföljare ”Global nedräkning” kom ut på svenska i år handlar det inte längre om hur den här katastrofen ska kunna undvikas, utan om hur vi ska lära oss att leva mitt i undergången. Dystopi har övergått i verklighet. Eller?

När Malena Rydell skrev om Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” i DN häromveckan (13/7) konstaterade hon att de litterära dystopierna har ett uppsving. Frågan är bara om böcker som ”Globaliseringsfällan”, eller varför inte Mark Lynas skrämmande förutsägelse om klimatkatastrofen i ”Sex grader” från 2007, ska dras över samma kam som de litterära dystopierna. Själv kommer jag på mig själv med att göra det helt oreflekterat – kolla bara hur jag använder uttrycket ”fascinerande och skrämmande innehåll” om ”Globaliseringsfällan” ovan.

Den litterära dystopins väsen är att inte ta sig själv på 100-procentigt allvar. Den innehåller alltid ett inslag av hatisk sarkasm, av ”vad var det jag sa”-mentalitet och skadeglad hämndlystnad, rent av döden-porr. Dystopi är inte samma sak som verklig dödsskräck, lika lite som porr är samma sak som sex, den är snarare en hantering av och en undanmanöver från dödsskräcken. Dystopi är inte äkta, kaotisk rädsla, det är ställföreträdande, överblickbar rädsla, och vi som läser vet om det.

Trots att samhällskritiska texter som ”Globaliseringsfällan” eller ”Sex grader” handlar om en vetenskapligt belagd och fullt realistisk framtid läser vi dem med ett inslag av upphetsat förnöjd fasa, av fascination och skräckfilmskittling.

Varför är vi så oförmögna att känna befogad och uppriktig rädsla i stor skala? Den inre känslan inför scenarier som Mark Lynas eller Martins och Schumanns är distanserad skräck så länge de är förutsägelser, följd av massiv bortträngning när de slår in.

Här känner jag igen mitt eget kluvna förhållande till apokalypsen. Jag är en jävel på att måla fan på väggen i ett storpolitiskt och kosmiskt perspektiv, men har i det privata alltid levt efter en märklig inre trygghet som försäkrar mig om att allting alltid ordnar sig. Och det gör det! Demiurgen kommer inte åt mig på djupet hur hårt han än jobbar för att tvinga mig att tjäna pengar som han omedelbart tänker sno. Livegen kan jag aldrig bli, eftersom jag på något sätt alltid lyckas skydda mitt väsen, mitt inre liv.

Den här kluvenheten mellan samhällsapokalyps och individuell förtröstan är alltså inte min privata uppfinning, den är en underliggande inställning i hela den västerländska kulturen. ”Det händer inte mig!” är en sann och etablerad kliché om vårt förhållande till såväl döden som fattigdomen. Den här kollektiva glömskan, bortträngningsförmågan och det orealistiska hoppet är samtidigt livsuppehållande, det är de som möjliggör fortsatt kreativitet i en självförstörande omvärld.

Men samtidigt är människans betryggande glömska det största hotet mot all överlevnad. Den naiva förtröstan är släkt med ignorans och dumhet, och ur det perspektivet kan det vara den stora massans korkade, kolugna och ihärdiga livsdrift som gräver groparna av blind undergång. Av en specifik anledning: Demiurgen vet om det. Han rider på min inre trygghet, min ovilja att gripas av panik.

Jag vill kunna fortsätta att lita på att allt fixar sig här i livet. Men hur ska jag då kunna skicka signaler till finansbranschen om att det ändå är farligt för dem att dribbla runt med mina livsvillkor? Måste jag börja visa tänderna i varje ögonblick för att de ska sluta anfalla mig med sin utsugarmentalitet? Hur ska jag få världsekonomins rullande dödshjul att sluta suga kraft ur min egen och mina medmänniskors okränkbara livslust?