Det har snöat i Paris. Det hör inte till vanligheterna.

– Du får komma hit, jag går inte ut, förklarar Mavis Gallant för mig i telefonen. Jag är väldigt sjuk och har väldigt ont.

Mavis Gallant har gett ut tio novellsamlingar. Hon är en av The New Yorkers mest återkommande novellister. Endast S J Perelman och John Updike har producerat fler sidor där. Hon har mottagit en mängd litterära priser, men det är alltså som 88-åring hon debuterar på svenska med novellsamlingen ”Från det femtonde distriktet”, som kom ut på engelska 1979.

Mavis Gallant tar emot i sitt kök. Resten av lägenheten i Saint Germain på vänstra stranden får jag inte se, då den är ”för stökig”. Hon kan inte gå ut eftersom hennes diabetes gett henne stora sår på benen och fötterna. Hon får bara på sig tofflor och det fungerar dåligt i snö och kyla.

– Ingen varnar en för ålderdomen. Jag är inte ”lite äldre”, jag är väldigt gammal, förstår du. Hon tittar mig stint in i ögonen.

Det är sant. Mavis Gallant föddes 1922 i Montreal i Quebec, Kanada. Hennes pappa var brittisk och hennes mamma amerikanska, vilket gjorde Gallant tvåspråkig i det fransktalande Quebec.

När Mavis Gallant var tio år dog hennes pappa och hennes mamma gifte om sig med en amerikansk man hon inte stod ut med. Åren efter var ett ständigt kringflackande. På sex år gick hon på sex olika skolor. Genom sin farmor fick hon kontakt med ett barnlöst par i New York som tog henne under sina vingar. Så kom det sig att Mavis Gallant flyttade hemifrån redan som sextonåring.

När Mavis Gallant fyllde arton bestämde hon sig för att återvända till Kanada. Den plats där hon hade bäst förutsättningar för att bli självständig, säger hon. Självständigheten återkommer hon till flera gånger under vårt samtal.

– Med bara fem dollar på fickan satte jag mig på tåget till Montreal. Hur klarade jag mig när jag kom fram?

Hon blir tyst en stund. Tittar på mig som jag skulle kunna svaret. Hur klarade jag mig, upprepar hon. Att jag inte kommer ihåg det.

Så är det att intervjua exilkanadensiskan. Hon fastnar lätt vid små detaljer. När vi pratat i 45 minuter har vi inte ens nått Mavis Gallants myndighetsdag. Men så finns det också mycket att berätta om denna i Sverige nästan totalt okända författare.

Som 21-åring fick hon jobb på The Montreal Standard. Även om hon gillade arbetet som journalist var det inte det livet hon ville leva, säger hon. Efter sex år sa hon upp sig för att flytta till Europa och försöka försörja sig som författare på heltid. Hon gav sig själv tre år. Om hon inte kunde leva på sitt författarskap när hon fyllde 30 skulle hon aldrig mer skriva fiktion.

– Min redaktör tyckte att jag var galen som skulle resa till Europa utan ett öre på fickan. Vi håller jobbet åt dig i två år, sa han. Men jag behövde det aldrig igen.

Det är väldigt modigt att besluta en sådan sak. Hur vågade du?

– Jag ville absolut inte bli en författare som skrev fiktion på helgerna, för byrålådan. Om man inte tar chansen kommer man att ångra det resten av livet.

I dag har hon levt på sitt författarskap i över 60 år. Gallant betraktas ofta som en av de bästa, nu levande novellisterna, tillsammans med en annan kanadensiska, Alice Munroe. Hon inspirerar författare världen över. Pulitzerpristagaren Jhumpa Lahiri har sagt att Gallant är den som influerat hennes författarskap mest. Genom åren har hon mottagit en mängd litterära priser från sitt hemland.

Varför valde du Paris?

– Det var staden som gällde då. Då var Paris fortfarande en av de stora kulturmetropolerna i världen, vilket jag inte tycker att det är längre. I dag skulle jag aldrig skicka en ung person till Paris. Men jag reste runt mycket också. Under de första tio åren reste jag i hela Europa.

Det märks i Gallants fiktion. Nästan alla hennes noveller handlar om emigranter och utspelar sig på en mängd olika platser i Europa eller Nordamerika. ”Från det femtonde distriktet” utspelar sig inte alls, som man kan misstänka, i Paris. Den heter så för att den är skriven där. I stället rör vi oss genom ett Europa i efterkrigstid. Gallant byter ständigt perspektiv och hoppar i kronologin, vilket lett Lahiri till att kalla hennes skrivande ett narrativ som vägrar att sitta still.

Hennes figurer är ofta moraliskt dubiösa, man vet sällan vem, om någon, som förtjänar sympati. 1980 anklagade kritikern V S Pritchett henne för känslomässig kyla i New York Review of Books. Men konstaterade ändå: ”Trots sin skarpa, smarta komiska stil, har Miss Gallant medkänsla.”

Med torr och subtil humor berättar Gallant om människor som av någon anledning lämnat sitt hemland, precis som hon själv valt ett liv i exil. Ett liv som ofta leder till en form av ensamhet, självvald eller inte. Hennes förmåga att behandla de stora frågorna kring identitet, nationalitet och mobilitet med små medel gör hennes noveller mer angelägna än någonsin.

– Jag har alltid varit intresserad av människor som inte är som jag, säger hon. Redan som barn. Jag hade en italiensk väninna och en kinesisk väninna, Florence Lee hette hon.

Gör du mycket research?

– Nej. Historierna kommer genom mina porer, allt finns i mitt huvud. Men jag kontrollerar alla fakta. Där kan du lita på mig. Förutom en gång när min redaktör på The New Yorker lade Schweiz huvudstad i Tyskland. Folk trodde att det var jag. Jag blev vansinnig! Ignorant, eller hur?

Hur många av dina historier har verklig bakgrund?

– Det är det enda som intresserar mig. Om de inte reflekterar en period, är det ointressant, tycker jag. Det är inte alltid mina erfarenheter, det kan vara saker jag hör från äldre eller från folk jag träffar på, som jag dubbelkollar. Eftersom jag varit reporter finns det fortfarande i mig. Hände det? När? Hur?

Skriver du något i dag?

– Jag kan inte eftersom jag har reumatism. Jag kan inte hålla i en penna eller träffa tangenterna.

Har du fortfarande historier i ditt huvud?

– Ja, små komiska scener. Jag måste tycka att de är roliga annars orkar jag inte bry mig. Det finns en som jag kallar Tenoren, som handlar om en tenor. Han älskar sin mamma väldigt mycket och varje gång han uppträder kommer hon och sitter längst fram och stickar. Hon är väldigt orolig att han ska avslöja sin homosexualitet. En kväll sjunger han ”Ten men song” som går Give me ten men who are stout harded men. I’ll soon give you ten thousand more. Hans mamma viskar sjung inte så, sjung inte så, från första raden. Plötsligt inser han vad hon är ute efter och börjar sjunga one alone, to be my own!

Gallant fnissar.

– Den här finns bara i mitt huvud. Jag har inte skrivit ett ord.