Det franska 1600-talet utvecklade det moraliska porträttet till en litterär genre. Salongernas kvinnor och män tillät sig att rikta en obarmhärtig psykologisk skarpblick mot var och en som trädde in i deras värld och gjorde anspråk på uppmärksamhet. Individen betraktades inte längre på gammalt vis som summan av ett antal dygder och laster utan som en personlighet med hemliga drivkrafter och egenheter, vilka porträttet syftade till att blottlägga. Resultatet kunde kallas elakt eller oförvillat – i varje fall var det intressant. Det var ”människan bakom masken”, som man började säga.

Olof Lagercrantz dagboksanteckningar om författarkolleger måste ses som en utlöpare av denna tradition, även om de av allt att döma har tillkommit i ögonblicket, utan särskilda funderingar om hur de skulle uppfattas av en framtida publik. Likafullt är det tydligt att den skrivande är ute efter något mera än att kasta ner material till dråpliga anekdoter, registrera erotiskt skvaller eller att avbörda sig en och annan yrkesmässig irritation. De möten han berättar om blir en serie virtuost iscensatta demaskeringar – grälla, gripande, oemotståndliga, bubblande av kvickhet och patetik. I enrum med sitt dagboksblad försöker Olof Lagercrantz förstå hur de litterära berömdheter han umgås med kan bete sig som de gör. Det finns en häpnad på botten som vittnar om att han hos begåvade människor väntar sig en större förmåga att vara rimlig än de alltid förmår att uppbåda. Om han tjusas av orimligheten eller stöts tillbaka av den beror på personlighetens mått. En mera skoningslös värdeskala är inte tänkbar.

På 1940-, 50-, 60-talen, innan tv-mediet skapade nya villkor för celebritet, hade de stora författarna stjärnstatus.

Allt som hände dem rapporterades av skvallerspalter och veckotidningar, och de intog en plats i gemene mans medvetande som det är svårt att föreställa sig i dag. Under de år då Olof Lagercrantz var kulturchef och därefter chefredaktör på landets mest inflytelserika dagstidning ansåg han det meningsfullt, ja självklart, att bredvid sitt krävande och ansvarsfulla arbete och med en växande familj omkring sig idka ett omfattande umgänge med sina författarkolleger och deras entourage, bland annat vid talrika middagar där han själv och hustrun Martina stod värdpar. Detta faktum speglar, i lika hög grad som hans litteraturkritik, den höga värdering av litteraturen som var den gängse i dåtidens samhälle, där diktarvärdigheten var ett slags adelskap.

Han var medveten om sin makt, inte bara som kritisk opinionsbildare utan även som utdelare av privilegiet att skriva på eller bli omskriven på Dagens Nyheters kultursida. Hans känsla för uppdragets vikt tog sig konkreta uttryck som kan förefalla bisarra. Mer än att bara recensera böcker övade han på något vis tillsyn över den svenska litteraturen, inbegripet den som skrevs i Finland.

Ingen skulle i dag, ett halvt sekel senare, komma på idén att uppfatta sin uppgift som kritiker på det viset. Inte särskilt många har tagit en liknande roll i vårt land. Det innebär att han aldrig är ”ledig” i sina anteckningar om författare. Också när han slår sig ner i soffan sent på kvällen för att notera vad som hänt under dagen, utövar han sitt litterära ämbete. Att dessa texter, efter en rimlig fördröjning, tillhör offentligheten kan man inte betvivla.

Olofs genomskådande blick … ingen som har haft den vilande på sig glömmer den. Vänlig men inte vädjande om samtycke, intelligensaristokratiskt vaksam, road och oroad på samma gång.

För att kunna umgås med en sådan person måste man stå ut med tanken på sin egen löjlighet. Det är bekant att ömhudade genier ännu decennier efteråt kunde oja sig över narcissistiska blessyrer prydda med Olof Lagercrantz fantomenmärke. Allvarliga anklagelser har vädrats, påståenden om att hans omvärderingar skulle ha drivit författare till tystnad eller rent av i döden.

Man måste se dessa påståenden mot bakgrunden av att knappast någon annan kritiker i hans tid kunde entusiasmera läsarna för ett författarskap på ett lika besjälande vis som Lagercrantz. Möjligen skapade detta en orealistisk förväntan om lojalitet. Men med missionen att uppmuntra följer inte plikten att vara blind.

Den som umgåtts med författare vet att de emellanåt pratar en ofattbar massa goja, och att de i många fall är underlägsna sig själva så snart de flyttar sig från skrivbordet. Att en disproportion mellan verk och upphovsman blir tydlig i vissa av Olof Lagercrantz bilder av stora diktare tyder inte på svekfullhet utan på verklighetssinne. Han ser det överspänt helgonlika hos Karin Boye, en bortskämd flickas geni­later, men det hindrar honom inte att drömskt tala om hennes unika förmåga att i sitt författarskap vara en ljusspridare som tar sig an de vilsekomna. På omvänt vis paras hans mottaglighet för Erik Lindegrens demoniska utstrålning med en skönjbar skepsis mot verk av Lindegren som numera tillhör modernismens kanon.

Exemplen kunde mångfaldigas. Det grundläggande budet lyder att människor ”måste få vara hur de vill”, även om detta inte alltid är ett glädjebud för deras omgivning. Uttryck för beundran, ofta storslaget formulerade, är i hans dagbok långt vanligare än fördömanden. När avsmaken någon gång tar överhand, handlar det om människor med makt, som ger honom en känsla av fångenskap i systemet.

Jag tolkar hans förakt som ett slags klaustrofobi. Han ser även sig själv i dessa anteckningar, men placerar sig sällan i fokus. Det är inte författarvännernas relation till honom själv som upptar honom i första hand, utan deras personliga egenheter. Han bjuder inte på någon sedeskildring i Malla Silfverstolpes anda, inte heller på noteringar från en hemlig själskamp som Benedictssons. Han är snarare ute efter att teckna fysionomier – inre och yttre – och lämnar oss ett komplement till litteraturhistoriens mera idealiserade porträtt. Det är inga karikatyrer, men det händer att vi får vara med när diktaren (som i Baudelaires kända prosadikt) tappar sin gloria på gatan. Det är möjligt att sådant ännu kan uppröra, men det är ett övergående bekymmer. Vem kland­rar i dag Geijers för iakttagelsen av Stagnelius osnygghet?

Vi är glada att ha någon iakttagelse alls. De dödas indiskretioner är en av historieskrivningens viktigaste tillgångar.

”Kritikerns uppgift är inte att sätta betyg. Han har att söka fastställa egenarten hos de diktare han tar ställning till. Han skall förstå och tolka och i denna verksamhet behandla litteraturen som en lika central samhällsangelägenhet som de sociala, politiska och ekonomiska skeendena. /.../ Han söker det för varje diktare säregna men undervisar inte. Han lovsjunger inte. Han söker tränga in.”

Lagercrantz läsare är bekanta med detta program, som han i så hög grad förverkligade i sin kritik. I dagboksanteckningarna överför han samma princip på männi­skorna bakom verken. Livet har situationer som i lika hög grad som litterära texter bär på förtätad mening och symbolisk laddning. Man kan iaktta hur Lagercrantz närmar sig vänner och kolleger genom ett slags ”omläsning” år efter år och utvinner en allt säkrare tolkning.

Men det finns en skillnad. När han fördjupar sig i de stora författarskapen, färgas hans medvetande och språk av det verk han läser. Han övertar rytmer och bilder och hans språk lyfts av diktens varma luftströmmar. När han betraktar människor, gör han det från en större distans och låter sig inte ryckas med på samma sätt. Han är vittne: spion vill man nästan säga. Genom hans ögon blickar vi in i främmande, borgerliga rum, belägna i en värld som inte längre finns och som ersatts av – snart sagt ingenting. Han talar inifrån den svenska litteraturens familjegemenskap, som inte längre existerar.

En kombination av vänskaper, släktförbindelser, intellektuellt engagemang och offentlig position placerar honom i den punkt från vilken hela litteraturanstalten med alla dess celler är observerbar. Det är genisystemet, kan man säga, där allt är en fråga om att räknas eller inte räknas, en värld där beröm och klander vanligen utdelas med taktiska avsikter, med baktanken att förbättra eller i varje fall inte skada sin egen position, och där det är livsfarligt att tro sig vara sak­rosankt, särskilt om man sitter i Svenska Akademien.

Den plåga det medför – i Olof Lagercrantz fall att ständigt möta törsten efter erkännande och att veta sig vara den som förväntas ge det – ger sig till känna som en dov nervsmärta i dagboken. ”Offentligt beröm borde vara förbjudet”, sa mig Olof en gång, bara halvt på skämt. Det är ett system där kvinnorna passar dåligt och har svårt att göra sig gällande i rangstriderna. Med undantag för Karin Boye och Maria Wine är det idel folk från Mars som möter oss i anteckningarna.

Olof Lagercrantz riskerar inte att glömmas. Större är i så fall den motsatta risken att han förvandlas till en myt, där han uppträder som en gigant från tiden före syndafloden, då nöjeskulturen ännu inte hade svämmat över alla bräddar för att till slut även dränka kultursidorna.

För många yngre intellektuella är han en kulturpersonlighet av ett slag som knappast längre kan uppstå, en oavhängig samhällsdebattör med den stora litteraturen som trosuppfattning, en kritisk stämma vars ord trängde in överallt, även hos dem som grimaserande av avsky höll för öronen. Vi kommer honom nära i dagboken, och kanske kommer vi hans tid ännu närmare. Det är också intressant att se hur hans stil ter sig innan den passerat under den första läsarens, Martinas, skarpblick och härdats genom strykningar och preciseringar.

Redan i obearbetat skick ger den skärsår om man inte aktar sig.

”Vid sidan av” (Wahlström & Widstrand) är sammanställd av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg.

Texten har tillfogats rättelser.