Större bilar men långsammare tåg. Snabbare mode men fler tiggare. Håller girigheten på att fördärva oss?
Mattias Ronges andra bok, med titeln lånad från Molières pjäs, är en underhållande korsning av psykologisk roman och debattartikel. Här förekommer både en kidnappning och en knarkuppgörelse och bitvis är intrigen lika thrillerartad som hos Jens Lapidus. Skillnaden, förutom en betydligt mer välfriserad prosa, är dock att Mattias Ronge låter medelklassens jakt på snabba cash stå i förgrunden. Mer skatteplanering än stötar, mer bostadsfiffel än beskyddarverksamhet.
Eller som ett av romanens råskinn uttrycker saken: ”Bakom varje juggetorped finns en svenne som tjänat pengar på honom. Nån med lantställe och personliga bankmän.”
Huvudpersonen Bernard är en klassrevanschistisk civilekonom som blivit mångmiljonär på en bostadsbytarsajt (hämtad rakt av från verklighetens Björns bostadsbytare) och köpt sig en statusvåning med sjöutsikt på Mariaberget. Livet skulle ha lekt om det inte hade varit för hans tredje hand, en nyckfullt placerad missbildning under ena armhålan. Denna skamliga utväxt, som har en besvärande tendens att börja vifta under skjortan så snart IT-miljonären visar prov på närighet, hör till de mest lyckade och oförutsägbara inslagen i denna roman, som annars strösslar lite väl generöst med Stockholmssnackisar man hört förut.
I olika stadier av vinningslysten förruttnelse presenteras sedan ett antal typkaraktärer vars vägar korsas som i en episodfilm från 90-talet. Där finns den röda fadern och brodern ute i Kärrtorp, som är djupt skeptiska mot Bernards skattemygel men ändå driver sin elfirma svart. Där finns en barnmorska som inte tycker att någon människas värde kan mätas i pengar och ändå värderar sig själv och omgivningen med hjälp av klädmärken och inredning. Där finns också den allestädes närvarande sossehycklaren, som drivit kampanj mot utförsäljningen av allmännyttan och sedan ertappas med att ha röstat ja till ombildning i sin egen trappuppgång.
Den senare farisén känns dessvärre typisk för romanens dragning till vissa massmediala stereotyper. Liksom i mediedrevet ligger Ronges fokus egentligen inte på moral, utan på dubbelmoral. Romanens grundläggande budskap (även sammanfattat i en debattartikel i DN Stockholm 28/9) är att girighet inte främst är ett problem på toppen av samhällspyramiden, utan att vi alla har blivit blinda för girigheten i oss själva. Vilket kan vara lika sant som irrelevant.
En förskolepedagog har knappast samma möjligheter att försnilla gemensamma resurser som en affärsjurist. Vi har inte fått ett roffarsamhälle för att för många trappstädare hänger sig åt den andra dödssynden. Snarare för att den ynka procenten alltmer skamlöst hänger sig åt den femte dödssynden, frosseriet. Människan är ett jämförande djur och när någon sätter sig på en uteservering med en champagnehink är det inte bara en privat manifestation av frihet, utan också en social handling med ringar på vattnet bortom uteserveringen.
Dessa ringar fortplantas dock även genom Ronges romankaraktärer (huvudpersonen dricker gärna champagne på uteserveringar). Här finns flera subtila skildringar av de psykologiska mekanismer som storstadens slumpmässiga möten kan sätta i gång. Att man ibland vill invända är också ett styrketecken när det handlar om en realism som i kulturradikal anda vill ställa problem under debatt.
Att läsa ”Den girige” är lite som att tjuvlyssna på ett typiskt kafésamtal i huvudstaden, komplett med kärleksproblem och bostadsbekymmer, och närmast motvilligt bli så fängslad att man skulle vilja flika in några kommentarer från bordet bredvid.