”Ofta börjar mina böcker med en syn”, berättade Kerstin Ekman i en intervju nyligen (DN 3/12 2011). ”De där hypnagoga hallucinationerna kommer ofta mellan sömn och vaka. Det är ett under. Hur kan man se så tydligt saker som man aldrig sett?”
Maja Lundgren har beskrivit liknande erfarenheter i form av röster och ”brottningar”. ”Brottning”, säger hon, är en hypnagog upplevelse; en känselhallucination i medvetet fast halvvaket tillstånd”. Och Siri Hustvedt säger sig inte ”minnas en natt i mitt liv när jag inte upplevt hypnagoga fenomen innan jag somnat”: figurer, röster, ljud och utrop.
Det finns skäl att spetsa öronen när ett nytt eller nygammalt begrepp plötsligt ligger i munnen på de kreativa. Något att uppdatera vardagsspråket med? Sömnhallucinationer som det självklaraste i världen? Tveklöst tycks fenomenet vara ett steg i återupprättandet av sömnen som ett allt annat än utslaget och händelselöst tillstånd.
Modern psykologi ägnar det påpassligt en artikel i ett av sina senaste nummer (6/2011). I bakgrunden finns Andreas Mavromatis standardverk ”Hypnagogia: The unique state of consciousness between wakefulness and sleep” (1987). Hypnagoga (’som leder till sömn’) upplevelser är syn-, hörsel- och känselhallucinationer som uppkommer omedelbart före insomnandet, alltså förnimmelser i halvsovande tillstånd utan stöd i yttre sinnesintryck. Medicinskt definieras fenomenet som en sömnstörning och ingår som ett av fyra huvudsymtom i diagnosen narkolepsi.
Men egentligen är det inte så märkvärdigt. Hjärnans delar somnar vid olika tidpunkter och i olika steg. Medvetandet sträcker sig på en kontinuerlig skala från vakenhet till dröm över vakendrömmar, klardrömmar och just slummerbilder. Tankar och impulser censureras inte längre av överjaget, allt blir möjligt.
Historiskt sett är hypnagoga fenomen välkända. Strindberg och andra rapporterade gärna om hörsel- och synvillor, då alltid i halvsömn eller vid uppvaknandet. Länge ansågs hallucinationer inte heller som något särskilt underligt. Ropande inre röster, spök- och änglasyner, jakobsbrottningar och söta förnimmelser liksom feberdrömmar ingick i en välbekant mental repertoar.
Romantikerna intresserade sig för olika sömnstadier som en del av jagets skapande nattsida. Kring 1900 demonstrerar Janet, Breuer och Freud det undermedvetna, avantgardet experimenterar intensivt med dröm-, minnes- och drogfenomen och symbolismen spelar på dolda medvetandeskikt. Litteratur, musik, till och med vetenskap kan hänvisa till hypnagoga hallucinationer som ett slags nyckelscener. Ett exempel är den tyske kemisten August Kekulé och den berömda ringformade benzenmolekylen som han sa sig ha upptäckt som en slummerbild av en orm som biter sig själv i svansen.
Många har också hävdat att förhållandet mellan hypnagoga tillstånd och kreativitet är starkt. Subliminala tillstånd och omedvetet material har helt avgörande betydelse när mina böcker kommer till, säger till exempel Hustvedt.
En minst lika intressant fråga är varför vittnesberättelserna ökar om ett fenomen som nyss innebar hög risk för att bli betraktad som galen. Att se syner, höra röster, hallucinera och ha mystiska förnimmelser har definitivt varit erfarenheter utan statuspoäng. De har associerat till psykos, galenskap, ockultism, religiös extas, drogmissbruk eller svår sjukdom. Det har varit viktigt att upprätthålla en klar gräns mellan verkligt och overkligt, förnuft och förnimmelse, objektivt prövbart och subjektivt upplevt. Det moderna, rationella välfärds-Sveriges hallucinationer var förvisade till psykiatrins värld.
Att fenomenet plötsligt lyfts fram som en allmänmänsklig erfarenhet, särskilt kopplad till den kreativa processen, tyder på en förskjutning. Men av vad?
Man kan tänka sig flera svar. För det första att vi vågar tala mer om mentala gränstillstånd. Ivrig diagnostisering har satt fingret på att gränserna mellan normalt och avvikande, friskt och sjukt är flytande. Ofta handlar de om överenskommelser och inte om absoluta markörer. Också rågången mellan förnuft och känsla har öppnats. Man talar om tankens känsla och känslans förnuft och det är fullt acceptabelt att fatta viktiga beslut på ”magkänsla” snarare än på rationell bedömning (och berätta om det).
Samtidigt som vi ängsligt förhåller oss till normaliteten tycks vi experimentera med delar av våra jag och våra personligheter, har inget emot att iklä oss en psykiatrisk diagnos och är måna om att inte underkänna andras verklighetsuppfattningar. Vi framstår gärna som sensibla, mångbottnade och med förmåga att åtminstone ibland överskrida kognitiva gränser. Kring middagsborden med vännerna blir minnen, drömmar och nära döden-upplevelser ett slags lägereldsberättelser. Stig in i min natt, stig in i min dröm. Parallellt har sömnlöshet som senmodernt syndrom skalat fram ett intresse för olika sömnfenomen. Halvslummer, sömnvakenhet och vakenvila är för många allt mer närvarande delar av natten.
Ett andra svar är både djärvare och mer diffust.
I nuets själviakttagande ligger ett bejakande också av tillstånd och erfarenheter som tidigare avvisats, kanske en insikt om kreativa processer som en mobilisering av djupt liggande förnimmelseskikt. Är vi på väg att förskjuta bilden av våra mentala jag, kanske formera nya förnimmelselandskap (sensescapes)?
Frågan kan tyckas underlig, men behöver inte vara det. Den diskuteras delvis i ett nytt forskningsfält som kan kallas Sense History. Den samtid och det kulturella rum vi lever i förändrar inte bara våra sinnesförnimmelser, utan också vårt sätt att förnimma.
Mentala gränszoner – hypersensibilitet, ångestfenomen, kanske till och med psykosen – speglar samhällets spänningar. Erfarenheter och sinnestillstånd som förr ansågs avvikande tycks i ett nytt sammanhang acceptabla. Vår egen tid är ett exempel: sällan har psykisk skörhet och sårbarhet varit så exponerad av författare och konstnärer, och sällan med så låg risk för stigmatisering.
Kanske kan man kalla denna sensibilitet för ett slags förnimmelsernas frizoner. Det är välbekant att tillstånd som ångest och hypokondri skapar unika perceptioner. Här är de regler som binder den vanliga sinneserfarenheten upplösta: hallucinationer kan framstå som sanna och det verkliga som overkligt. Andra bejakar helt enkelt mentala dimensioner bortom de vanliga – som löser upp ordning och kopplar fram känslomässig utvidgning och instigning i en värld av flimrande förnimmelser, bilder och imaginärt liv (”omedvetet material” för att återigen tala med Hustvedt). De hypnagoga fenomenen öppnar ett sådant eget sensorium.
Vår förnimmelsesfär befinner sig alltså i ständig rörelse, beredd att expanderas och tas i bruk för nya äventyr.
Intressant nog tycks kvinnliga författare gå i bräschen; kanske har de mindre att förlora. Det kan gälla en saklig rapportör som Kerstin Ekman, en mental utforskare som Siri Hustvedt eller en rebell som Maja Lundgren. När Lundgren för ett par år sedan fick frågan om hon inte var rädd att anses tokig genom att berätta om sina sömnhallucinationer, svarade hon att hon ville synliggöra ”tabun, fördomar och blinda fläckar”. I dag vet vi mer. Också i sömnen är vi vakna.