Första gången den norska författaren Frode Grytten kom i kontakt med Edward Hopper var i en bok med reproduktioner av den kända konstnären. Han var i tjugoårsåldern och föll direkt för målningarna.
– De har en sådan omedelbar appell, man dras mot dem. Man vill titta på dem, de är vackra och fina. Men efter en stund ser man en gåtfullhet, man blir inte färdig med dem. De lever vidare med dig.
Nu har Frode Grytten skrivit ”Rum vid havet, rum vid staden”, en samling noveller som utgår från tio målningar av Edward Hopper. Korta avskalade berättelser om människor som befinner sig i vägskäl i sina liv: en man och en kvinna som möts på ett kafé, en kvinna på väg att återförenas med gammal älskare, en dödssjuk kvinna och hennes man.
Två år efter att boken gavs ut i Norge kommer den i svensk översättning. Frode Grytten sitter på ett hotell i Stockholm, en stillsam och sympatisk man i mörk kostym. Idén fick han i mitten av nittiotalet, under arbetet med kollektivromanen ”Bikupesång” som skulle bli hans genombrott och bland annat nomineras till Nordiska rådets pris.
I den boken finns en berättelse som heter ”Sol i ett tomt rum”, titeln på en av Hoppers sista målningar. Där fanns något att gå vidare med.
– Men jag kände mig inte mogen, varken som författare eller människa. Många av mina favoritmålningar visade medelålders människor. Jag tänkte att jag behövde bli äldre och få mer livserfarenhet, befinna mig i den situation de befinner sig i.
Varje höst satt han och våndades när nya böcker presenterades, rädd för att någon annan hade kommit på samma idé. 2004 åkte han till London för att se den stora utställningen med Edward Hopper på Tate Modern. Först känslan av besvikelse: målningarna var inte så stora som han föreställt sig och på originalen kunde man se Hoppers begränsningar som konstnär, en bakgrund kunde kännas slarvigt målad.
Sedan gick han tillbaka igen. Då kunde han ta till sig målningarna.
– Jag såg hur fina de är. Egentligen gör hans begränsningar bilderna ännu starkare och mer sårbara. Då kände jag mig klar och kunde börja skriva.
Han skrev alla berättelserna på samma gång, ”det var bara att öppna en lucka”. I Norge publicerades ”Rum vid havet, rum i staden” som en bok, med varje målning tryckt före novellen. Den svenska utgåvan består av en kartong med tio tunna häften med en målning på framsidan. Novellen har samma titel som målningen och börjar med det vi ser: en kvinna som står naken i ett rum, ett slitet äldre par i ett hotellrum vid en järnväg, en kvinna vid ett piano och en man som läser tidningen.
Edward Hopper brukade likna sina målningar vid en ruta ur en film. Ofta ramas de in av ett fönster eller dörrkarmar. Där finns en berättelse, ett före och ett efter. Frode Grytten säger att de är idealiska som startmotor för berättelser.
– På sätt och vis är Hoppers målningar definitionen av novellen: en glimt in i ett öppet fönster där ett liv pågår. Ett fruset ögonblick där man går in en stund och sedan går ut.
I novellerna finns känslan av melankoli och alienation som många förknippar med Hoppers klassiska målningar. Det finns undantag: i ”Solsken på en cafeteria” möts två människor och möjligen uppstår stor kärlek. Längtan och hopp finns där, både i novellerna och målningarna.
På andra sätt skiljer de sig åt. I novellerna talar människor i mobiltelefon och de utspelar sig under en och samma sensommardag (”jag ville att de skulle vara samtida, för jag lever här och nu”). Därför föll vissa målningar bort, de hade för tydliga tidsmarkörer. Berättelserna utspelar sig också, något överraskande, på olika platser i världen: USA, Portugal, Irland, Göteborg och Bergen.
– Hopper målade på två ställen: i urbana New York där han bodde och på Cape Cod där han tillbringade sommarmånaderna. Men det hade varit begränsande för mig om jag bara hållit mig till dem, säger Frode Grytten.
Edward Hopper fick sitt genombrott som konstnär ganska sent i livet och hade sin första stora separatutställning i början av 30-talet som femtioåring. Efter att ha provat sig fram hittade han till slut rätt och höll fast vid det fram till sin död 1967.
– Det var antingen han själv eller en vän till honom som sade att Hopper hade fått en stor gåva i livet: han levde ett helt händelselöst liv. Det gav honom möjligheten att finna en stillhet och pröva sig fram till sina mästerverk. Om han hade lyckats tidigare hade han kanske inte nått fram till sitt eget uttryck.
– För egen del – utan några andra paralleller – skrev jag i femton år innan jag fick mitt genombrott med ”Bikupesång”. Jag fick ro och frid att utveckla mig som författare och hitta min stil.
Frode Grytten, som fyller femtio nästa år, växte upp i en industristad där man förväntades gå i sina fäders spår (”min pappa arbetade på möbelfabriken”). Intresset för litteratur, film och musik blev en väg ut för honom; sin första berättelse skrev han som fjortonåring efter att ha sett Roman Polaskis ”Chinatown” på den kommunala biografen.
I dag har Frode Grytten ett flertal novellsamlingar bakom sig. Han har också skrivit ett par romaner, som ”Bikupesång” – även om man i Norge fortfarande diskuterar huruvida det är en roman eller en novellsamling, eftersom den består av 24 berättelser från ett bostadshus – och ”Sommaren är inte att lita på”. I Norge är han aktuell med texter i fotoboken ”Det norske huset” med Jens Hauges bilder av pojkar som bygger trädkojor i skogen.
Grytten är långt ifrån ensam om att inspireras av Edward Hopper, befinner sig snarare i gott sällskap. Otaliga är de konstnärer, fotografer, regissörer och musiker som har influerats av hans målningar: ljuset, landskapet, arkitekturen, den psykologiska realismen.
– Efter att boken var klar upptäckte jag att John Squire, gitarristen i Stone Roses, hade gjort en hel platta där varje låt har en titel från en målning av Hopper. Det är ingen bra skiva tyvärr, han sjunger väldigt dåligt. Men visst har många inspirerats av Hopper. Vissa målningar är som ikoner.
– Man är inte ett geni som sitter på en öde ö och tänker stora tankar. Att skriva är att gå i dialog med vad du gillar och det som fått dig att skriva. ”Bikupesång” är full av musikaliska referenser och jag har även skrivit en bok som heter ”Popsånger”. Den innehåller 24 korta noveller till lika många melodier. Och ”Sommaren är inte att lita på” är uppbyggd som en film noir.
Vi tittar på häftena som ligger utspridda på bordet framför oss. En del av novellerna är mer övertygande än andra. Det spelar ingen roll, tvärtom. Man kan själv fantisera ihop andra berättelser. Låta sig inspireras.
– I en vanlig bok är texten kontakten mellan författaren och läsaren: någon skriver en text som man själv föreställer sig. Här finns en dubbel kontakt, med både målningen och texten. Här får man bilden direkt.
– Jag tänker, att jag har gjort mitt. Men om du kan ta det i bruk på ett eller annat sätt så är det fint.