I rättssal 37 har väggarna mönster av milt gröna blommor. Det är en stor sal, välfylld. I bänkarna framför rät­ten sitter de åtalade sida vid sida med sina ombud. Från åhörarbänk ser man dem bakifrån; advokat Jens Lapidus i grå, smal kavaj, han sitter rak i ryggen. Bläddrar i sina anteckningar. Hans ­klient har rakat huvud, vit träningsoverallsjacka, bockskägg och ring i örat. En tatuering skymtar vid halslinningen.

Åklagaren redogör på bred skånska för sms-trafik och betalning för narkotika. Hon talar om beslagtagna datorer, om amfetamin som lagts i ett frysfack och några paket om 5 000 tabletter ecstasy.

Längs långsidorna sitter vakter med blicken i golvet och tanken någon annan­stans.

Det är ur historier som denna, detaljerade händelseförlopp som rullas upp i rättssalarna, som Jens Lapidus hittat inspiration till sina romaner.

Och han tror inte att han kommer att sluta med vare sig advokatarbetet eller skrivandet – även om det kan vara svårt att få tid.

Och sedan barnen kom kan han inte längre skriva om nätterna. Han behöver sova när han kan, men skriver när det går och säger att han har lätt att komma i gång, ”jag måste inte vanka av och an i två timmar först”.

Det blir i vänthallar. Vid skrivbordet hemma. På ett gammalt tantkondis ett kvarter från Stureplan där bordslamporna har fransar och väggarna blommiga tapeter och små landskapsmålningar.

Där dricker han bryggkaffe som man påtårar själv.

Den senaste boken, ”Livet deluxe”, har tagit tre år att skriva.

– Jag har skrivit den mycket mer upphackat, och jag har skrivit om den mer än de tidigare böckerna – och strukit säkert hundra sidor, kanske ett års arbete, för att jag inte har hunnit reflektera på samma sätt, säger han några dagar före rättegången.

Flera av bokens karaktärer känns igen från debuten från 2006, männi­skor i och på kanten av den så kallade undre, kriminella världen.

– Jag började skriva ”Snabba cash” för sju år sedan och har levt med projektet sedan dess. Jag ser böckerna, inklusive serieboken, som en och samma berättelse, där den boken knyter ihop säcken. För mig är det en stor grej att jag klarade det, men det är också en sorg och saknad efter karaktärerna. Vad ska jag nu tänka på när jag är ute och joggar?

Klienterna, kanske. Och de kommer i första hand – han säger att han aldrig skulle författa i stället för att läsa på inför ett mål. Fallen rör alla möjliga brott: misshandel, stöld, värdetransportrån, vapenbrott, trafikförseelser. Ju mer rutinerad han blir, desto högre straffvärde har de brott han får ta.

För Jens Lapidus blev juridiken också en säck en gång: han hade alltid varit intresserad av språk och moral. Läst kurser i praktisk filosofi, nationalekonomi, idéhistoria, men ville ha en riktig utbildning.

– Men jag har aldrig velat stänga dörrar, och jag är stark motståndare till skolsystem som tvingar barn att välja tidigt.

Man måste kunna ändra sig, eller välja sent, menar han:

– Jag valde själv sent, och brett. Jag tänkte att juridik nog passade ganska bra. Det handlar om rätt och fel, och man arbetar med språket som vapen. Många som börjar läsa juridik har en bild av advokatyrket som är formad av rättegångar man ser på film, och föreställer sig oftast en försvarsadvokat. Men något märkligt händer under åren på universitetet: de som tar examen vill in på de stora affärsjuridiska byråerna.

Där de smarta uppläggen, prestigen och pengarna finns.

– Jag ville ju också dit, kanske för att visa att jag kunde. Och det var fantastiskt intressant, professionellt och dynamiskt med komplex juridik och bra människor. Men jag kände aldrig att hjärtat gick i gång. Jag brydde mig för att det var min plikt att bry mig – men det handlar ju bara om pengar. Bolag. Smart, listigt, och visst, näringslivet fyller en samhällsfunktion – men jag ville jobba med kött och blod.

Han gick ned i lön med femtio procent och blev brottmålsadvokat i stället. Just ekonomin behöver han emellertid inte bekymra sig om längre: böckerna inbringar miljoninkomster. Filmatiseringen av den andra har premiär nästa år.

Men i längden är det ett rättssäkerhetsproblem, säger han, att arvodestaxorna för försvarare och målsägandebiträden inte har räknats upp på länge. Till slut blir det svårt att få de bästa juristerna att ägna sig åt humanjuridik.

Jens Lapidus äter sin solrosfralla. Stressar inte när han tuggar. Han ska jobba sedan men har kavaj och ljusa brallor, inte kostym. Han har inte rakat sig.

Vi talar en stund om vad som utspelas i en rättssal och han säger att man reglerar saker där som man inte ens talar om med sina bästa kompisar. Sex, våld, de intimaste av relationer. Allt finns där, inom högst formaliserade ramar.

– Vi kanske borde prata med en kurator ibland, men skrivandet är också ett slags bearbetning. Maktobalanser har jag väldigt svårt för – barn som utnyttjas, eller som ett tortyrfall jag hade nyligen där en fullkomligt hjälplös människa låg bunden. Sådant drabbar mig hårdare.

Sedan börjar telefonen ringa. Flera gånger ringer den, med den gamla bakelitsignalen, Lapidus ursäktar sig, svarar och kalenderbokar ett förhör av en kille som är misstänkt för grovt vapenbrott och stämmer av inför en häktningsförhandling. Efter det stora knarkmålet väntar ekobrott, men troligen ingen semester.

Han har många synpunkter på advokatyrket och rättssystemet – några skrev han om med en kollega på DN Debatt nyligen, som att nämndemannasystemet är förlegat och att häktningstiderna kan vara skandalöst långa.

– I princip håller alla med. Sverige är bra, men kan bli bättre. Advokatsamfundet tar inte alltid humanjuristernas frågor på allvar; majoriteten medlemmar sysslar med affärsjuridik och fokus hamnar lätt där. Men det är inom humanjuridiken som yrket och de etiska reglerna ställs på sin spets, som när man företräder en heroinmissbrukare som inte har någon annan än sin advokat. Det är genom sådant som advokaterna har sitt goda rykte – inte för att de fixar bra dealar till stora bolag.

Men som författare har han ingen politisk agenda, säger han och lutar sig tillbaka i den snidade lilla soffan på kaféet. På en liten hylla bakom honom står rader av porslinskatter i olika storlekar.

– Jag har två målsättningar med mina böcker: att berätta en underhållande historia om den här stan som inte har berättats förr, och att beskriva individer som läsaren kan identifiera sig med eller förstå trots att de är kriminella. Kan de det har något hänt. Då är det bra. Då blir det fred på jorden.

Han skrattar när han säger det sista.

Han planerar sina berättelser i grova drag, men har ofta en vag uppfattning om hur texten nio, tio kapitel fram kommer att se ut.

– Jag träffade James Ellroy, som jag beundrar mycket, förra året och han sa att när han satte sig för att skriva den bok som blev drygt 600 sidor hade han en skiss på 400. Så gör inte jag.

När han har skrivit igenom kanske halva boken låter han andra läsa. Hustrun Hedda först, men också hans förläggare och en gammal skrivkurslärare. Några polare. Det handlar mycket om att mejsla fram karaktärerna och göra dem övertygande.

För första gången har en kvinna en framträdande roll i gangsterkungen Radovans unga dotter Natalie.

– En utmaning har varit att göra henne trovärdig, det har tagit lång tid. Vem är hon och hur reagerar hon? Jag har gjort mycket research, frågat unga tjejer om hur de lever, vilka märken de bär, vilket schampo de använder.

Han säger sig vara svag för detaljer, både av de små markörer för grupptillhörighet han använder sig av när han skriver och i arbetet i rättssalen – där detaljerna ofta är vad som friar eller fäller.

En vecka senare återstår en dag av rättegången i det stora narkotikamålet. I en paus förs de åtalade ut i handfängsel. Advokaterna småpratar i Råd­husets enorma trapphall och dricker vatten ur små plastmuggar. De har händerna i byxfickorna på sina kostymer. På borden kvar i salen ligger förundersökningen i tjocka travar, som ett detaljerat utsnitt ur verkligheten.