DN:s Maciej Zaremba minns sin vän.. Reportern, författaren och poeten Ryszard Kapuscinski berättar inte mer. Han avled igår eftermiddag i Warszawa.
"Det var en orättvisa som skett", sade en gemensam vän. "En människa som har sett och förstått så mycket måste få leva länge så att han hinna ordna minnen och finna de rätta orden."
Det finns författare som med tiden lider av brist på stoff. Med Ryszard Kapuscinski var det tvärtom. Han led endast brist på tid. Under 20 år av sitt liv har han vandrat över kontinenterna som krigsrepporter för polsk nyhetsbyrå. Han var på plats vid 27 statskupper och revolutioner. Han såg, kunde man säga, den Tredje världe födas till självmedvetande. I telegrammen, som inte fick vara över 80 ord, fick han bara rum med det som hände. (Ungefär som vi idag får se på teve.) Och det var, då som nu, nästan helt obegripligt. "I morse angrepp snapphanarna regeringstrogna fästen.".
Om det som pågick, den egentliga historien, som drivs av människors förhoppningar, fruktan, minne och illusioner, skrev han efterhand i mästerliga böcker: "Fotbollskriget" om Sydamerika, "Kejsaren" om Etiopien, "Shahernas Shah" om Iran, "Ebenholtz" om Afrika, "Imperiet", om Sovjets sönderfall, för att nämna de mest kända. Och senast "På resa med Herodotos".
Det är inga vanliga reportageböcker. För mig var de vetenskapliga avhandlingar om maktens väsen och minnets lagar, och ypperlig litteratur, och rysare till repotage samt lektioner i humanism, allt i ett. "Man måste läsa hundra böcker om Afrika för att våga skriva en sida", lärde han ut till studenter. ("Och var är ert bagage", frågade en gång tullaren, när Kapuscinski gick i land med en container innehållande hundratals böcker, ett par jeans och en stekpanna.)
Jag är inte mannen att sammanfatta hans gärning. Men jag känner på mig och hoppas att den redan ställt till en viss oreda. Här har vi nämligen ordnat allting så fint: esoterisk poesi till vänster, neutral nyhetsprosa i mitten och bakåtlutad vetenskap till höger. Eller kanske tvärtom, beroende på tidsandan.
Och så kommer denne svettige murvel hem från Afrika och hävdar att krig är helt begripliga men omöjliga att skildra, (utom möjligen med hjälp av poesi), att de hetaste nyheterna är tio år gamla, men kan bara uppfattas om man läst Snorre, Shakespeare eller åtminstone Freud, samt att vissa mänskliga drag inte förändras, oaktat vetenskapens stora framsteg. Samt att allt detta angår oss, för
nu hänger världen för första gången ihop...
Han hävdar, med andra ord, att konsten inte klarar sig utan vetenskapen - och inte heller tvärtom.
Medan jag skriver detta får jag veta att Ryszard Kapuscinski dog av brustet hjärta. Så det var alltså själva instrumentet som sade upp lydnaden.
Han har brukat det övermåttan. Till medkänsla med benlösa tiggare i Calcutta, hotfulla gendarmer i Kongo eller förryckta härskare i antikens Babylon. Om det var för deras skull - eller för att kunna förstå och berätta - vad spelar det för roll. Hjärtat var det, det är det som räknas.