Jag påpekar detta när jag ringer upp Vargas Llosa i New York, där han tillbringar hösten för att gästundervisa vid Princetonuniversitetet. Det är hans fru Patricia som svarar, de bor på fyrtiosjätte våningen i en lägenhet där man kan se solen gå upp över både Hudsonfloden och Central Park. I en artikel i El País, publicerad dagarna efter Nobelprisuppståndelsen, skildrar han livet på Manhattan som det anstår en litterär furste: tidig väckning, arbetsförmiddag i morgonrock, ryggymnastik, promenad i Central Park och mer arbete på National Library.
– Olof Palme? Till utseendet? Är det sant? Det har jag aldrig tänkt på. Jag har läst allt om mordet som ju aldrig klarades upp. Han har ju nästan blivit som en legend, eller hur?
I alla fall är han högst aktuell i Sverige den här hösten...
– Jag har intrycket att Palme var en person med mycket goda avsikter och att han var väldigt originell i sitt engagemang för tredje världen. Den svenska socialdemokratins internationella intresse var verkligen ett stöd för medborgarna i de länder som led under diktaturer. Palme öppnade också Sverige för världen, för politiska flyktingar. Jag tror att hans stora originalitet låg i detta, i ett Europa som generellt sett var föga intresserat av dessa frågor.
Jag har hört att du uttryckt beundran också för en av Palmes företrädare, Per Albin Hansson?
– Ja, men det var väl ganska länge sedan… Jag har alltid känt stor beundran för svensk politik, respekten för de demokratiska institutionerna och det välutvecklade sociala samvetet.
Många svenskar ser dig som en utpräglat nyliberal högerperson. Och ändå talar du om Sverige som ett föregångsland…
– Det är ett land som alltid präglats av en stor öppenhet. Och trots att socialdemokratin regerat så länge kan man växla vid makten. Allt detta har jag alltid upplevt som beundransvärt. Mina meningsskiljaktigheter med socialdemokratin består främst i att jag på många håll har sett hur staten blir upphov till ineffektivitet och korruption. Därför tror jag att den politiska makten tjänar på att decentraliseras, och mitt intryck är att just detta håller på att hända i Sverige nu, med en serie reformer som går mer i en liberal än i en socialistisk riktning.
De svenska socialdemokraternas roll som största parti har tagits över av det gamla högerpartiet, som också övertagit stora delar av deras politik.
– Det är naturligt. Hela världen har förändrats i och med den stora ekonomiska krisen. Man kan inte fortsätta finansiera samhället som i det förflutna. Men jag har uppfattat det som att denna kursändring inleddes redan innan socialdemokratin förlorade regeringsmakten. Och för en person som jag, en liberal, är detta en positiv politik.
När Peter Englund den 7 oktober meddelade att Mario Vargas Llosa skulle få årets Nobelpris i litteratur kom jag på mig själv med att skrika rakt ut, som när landslaget gör mål i fotboll. Det kom från magen, så att säga. Det är ingen överdrift att kalla Mario Vargas Llosa för min första litterära idol.
Men på andra håll genererade författarens tydliga politiska ställningstaganden genom åren ett antal inte fullt så glädjefyllda känsloutbrott. Inom några timmar hade valet av pristagare tolkats som en politisk markering av Svenska Akademien, ett svek mot Latinamerikas fattiga och ett bevis på en förkastlig ideologisk tendens i tiden. En skribent i Aftonbladet talade till och med om priset som en triumf för Sverigedemokraterna.
Möjligen låg Vargas Llosas ideologiska status och hans position som privilegierad intellektuell världskändis under ytan också på den debatt om kvinnoskildringarna i hans romaner som följde. I DN skrev bland annat Kajsa Ekis Ekman att ”Mario Vargas Llosa är en mycket stor författare som hade varit ännu bättre om han enbart skrivit om män”. Debatten som följde blev lång och – för att handla om en Nobelpristagare – ovanligt rik på reella motsättningar.
Vet du om att det har rasat en debatt i Sverige om hur kvinnorna skildras i dina romaner?
– Aha… Nej, det har jag inte hört något om…
Kritiken har riktats mot hur du gör kvinnor till stereotyper i dina romaner och att du är mer intresserad av att gestalta manligheten.
– Jag har som sagt inte följt denna ”kris”, men generellt sett utspelar sig mina romaner i länder med en stark machokultur, där kvinnan har förvisats till en position som andra rangens medborgare, där hon diskrimineras och behandlas illa. Jag utgår från att mina kritiker inte tolkar detta som att jag försvarar den situationen. Det vore väl ganska korkat att tillskriva mig en sorts machismo som är en verklighet i en stor del av världen, inte bara i Latinamerika utan även i mer utvecklade länder.
– Snarast tycks det som ett försök att skjuta budbäraren och ge honom ansvaret för de dystra meddelanden han bär med sig, skrattar han.
– Men det låter som en intressant debatt, jag hade gärna följt den i detalj.
Det visar ändå att du är en författare som väcker känslor?
– Ja, om man med känslor menar kontroverser så stämmer det. Men det är också sant att jag aldrig har sökt det där, jag är inte någon proffspolemiker, långt därifrån. Men det jag tror på försvarar jag alltid med stor övertygelse, och detsamma gäller det som jag kritiserar.
Jag var drygt tjugo när jag för första gången läste Vargas Llosa. Jag läste spanska på komvux och den första av hans böcker som jag stavade mig igenom var också hans egen debut, novellen ”Los Jefes” (Cheferna). Den skrev Vargas Llosa när han var 21 och glödande marxist. Han läste juridik och litteratur vid San Marcos-universitetet i Lima och drev tillsammans med två kamrater en liten litteraturtidskrift med det anspråkslösa namnet Literatura. Den stora striden då, har han berättat, gällde vilken författare som var störst: Jean-Paul Sartre eller Jorge Luis Borges. Två motpoler: Sartre – den stridbare samhällsdebattören som tilldelades men avböjde Nobelpriset 1964 – och Borges – den virtuose fiktive finsmakaren som felaktigt aldrig fick det.
Minns du detta?
– Självklart! Det var våldsamma diskussioner. Jag var ett stort fan av Sartre och hyste väldig beundran för hans idéer om la littérature engagée, hans version av existentialismen och så vidare, medan mina kamrater var hängivna Borgesbeundrare, han representerade ju motsatsen till Sartres teorier med sitt programmatiska ointresse – för att inte säga förakt – mot historien och verkligheten. Därför hade vi vilda diskussioner, inte om Borges kvaliteter, som stod utom allt tvivel, utan om Borges och Sartres helt skilda moraliska attityder gentemot litteraturen.
– På den tiden var jag väldig mycket Sartreian och mycket lite Borgeian, kan man säga. Fast jag läste Borges i smyg, nästan som något syndigt, ha ha…
Vem skulle du välja i dag?
– I dag skulle jag välja Borges, utan någon som helst tvekan. Sartre har åldrats illa, både hans politiska övertygelser och hans filosofi har snarast bidragit till en ökad förvirring. Hans politiska ställningstaganden blev ju med tiden ohållbara och ibland fullkomligt vansinniga.
Återspeglar det valet också din syn på fantasins och litteraturens uppgift?
– Jag tror mig fortfarande stå nära Sartre i ett enda avseende, nämligen i det att jag inte tror att litteraturen är gratis. Jag tror att den har en effekt, ett inflytande på människors liv och genom dem en betydelse för historien. Detta borde inge varje författare en känsla av ansvar. Den brist på ansvar med vilken många författare handskas med sin uppgift har en skadlig effekt på samhället, i det avseendet står jag fortfarande nära Sartre.
I förhållande till vem har författaren detta ansvar? I förhållande till sig själv eller gentemot läsarna?
– Ansvaret består i att litteraturen når en publik, litteratur är inte något man sysslar med helt ensam, den utövar ett inflytande på sina läsare. Det är det förhållandet som skapar ett slags moraliskt ansvar. Man måste åtminstone vara äkta, inte sjunka ner i klichéer och bidra till banalisering och trivialisering – två mycket farliga tendenser i den samtida kulturen.
Det låter som en sträng kultursyn…
– Det är inte detsamma som att avsäga sig leken eller humorn, men förytligandet är ett av de stora problemen för vår tids kultur. Många författare bär ett ansvar för detta. På den punkten anser jag att Sartre fortfarande har rätt.
När jag började läsa Vargas Llosa hade han precis förlorat 1990 års presidentval i Peru mot konkurrenten Alberto Fujimori. Han hade sedan länge övergivit ungdomens radikala politiska patos, tagit avstånd från Castros Kuba och såg nu sitt hemland härjas av vad som närmast kan beskrivas som ett inbördeskrig mellan regeringstrupper och den maoistiska gerillan, Sendero Luminoso.
Kanske är det ingen slump att en av hans mest komplexa och berättartekniskt mest avancerade böcker är uppgörelsen med det urspårade vänsterengagemanget, ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta” från 1983, en pseudodokumentär roman om en misslyckad peruansk revolutionär. I romanen uppträder Vargas Llosa själv med namn. Det var inte första gången han använde den typen av ”autofiktion” som sedan dess blivit allt vanligare och inte minst i år präglar många nyutkomna romaner.
– Jo, men den karaktären är inte Mario Vargas Llosa av kött och blod, den ”Mario Vargas Llosa” är gjord av ord och deras existens börjar och upphör inom den bok där han uppträder. Jag tror visst att man kan använda sitt namn för att ge större trovärdighet åt en berättelse, men för den sakens skull upphör den inte att vara en påhittad historia. Allt som uppträder inom fiktionens ramar blir till fiktion, även om det hänvisar till en yttre verklighet.
Du ser alltså inte det ökade intresset för autofiktionen som ett hot mot fantasin eller konsten att berätta?
– Nej, tvärtom! Fantasin tar alltid sin utgångspunkt i minnet, åtminstone i mitt fall. Fantasins och uppfinningens råmaterial är alltid minnet, som ju i sin tur alltid utgår från upplevda erfarenheter. Den rena fantasin tror jag inte existerar, inte ens hos så bokstavligen fantastiska författare som Borges. Författaren är egentligen alltid huvudpersonen i sina egna berättelser.
En av Vargas Llosas bästa och roligaste romaner är ”Tant Julia och författaren” från 1977, där han med sig själv i huvudrollen berättar om hur han som brådmogen tonåring i Lima på 50-talet gifte sig med en tretton år äldre släkting till sin mamma. Det är den ljusa sidan av Vargas Llosas släkthistoria. Den mörkare finns återgiven i den stora självbiografin ”El pez en el agua” från 1993, som i vartannat kaptiel skildrar valkampanjen 1990 och i vartannat berättar om den dramatiska barndomen. I centrum står den i Sverige hittills okända historien om Mario Vargas Llosas far.
– Jag träffade min far för första gången när jag var tio år gammal. Fram till dess hade min mamma och hennes familj sagt till mig att han var död. De var katoliker, mycket konservativa och skämdes fruktansvärt för att mina föräldrar skildes redan när jag var nyfödd. Jag fick reda på att min far levde först när han och mamma återförenades.
Hur har det påverkat dig?
– Det fick en djupt traumatisk effekt på mitt liv. Jag brukar säga att jag redan då blev vuxen, jag upptäckte ensamheten, auktoriteten, våldet, saker som jag inte visste något om då, eftersom jag fram till dess hade haft en mycket skyddad uppväxt med min mammas familj.
– Å ena sidan var det enormt smärtsamt, å andra sidan upptäckte jag sanningen om världen och livet, eller hur? Det hade stor betydelse för min litterära drivkraft också. Min far var stark motståndare till att jag skrev, och utan hans motstånd hade jag knappast ägnat mig åt litteraturen, som ju blev ett indirekt sätt att revoltera mot en överhet som jag avskydde. Det är ett förhållande som har haft ett mycket starkt inflytande på mig.
Är det fortfarande så?
– Min far dog för länge sedan och det är en episod som jag tror mig ha kommit över, men under den avgörande period i livet då man befäster sin identitet så var det oerhört betydelsefullt.
Det var också din far som satte dig i militärskolan Leoncio Prado i Lima?
– Jag var fjorton och han trodde att en militärakademi skulle bota mig från de här litterära lasterna, ja. I stället blev det tvärtom, eftersom skolan gav mig stoffet till min första roman, ”Staden och hundarna”.
Jag minns läsningen av ”Staden och hundarna” som ett av mitt livs största konstupplevelser. Det var som en feberyra, dels skapad av försöken att dechiffrera ett nytt språk, dels av utmaningen i att genom den intrikata berättartekniken tränga in i en ny, helt okänd värld, den brutala miljön bland kadetteleverna på Leoncio Prado. Kicken när det lyckades var enorm. En universitetsprofessor har berättat för mig att ”Staden och hundarna” fortfarande trollbinder studenterna på grundkursen i spanska. Kanske är det inte så konstigt: den dramatiska grundkonflikten i Jan Guillous ”Ondskan” slås ihop med den dynamiska kraften i en Brucknersymfoni och en exakt avlyssnad slangdialog på samma gatunivå som i ”Snabba cash”. Vargas Llosas berättarteknik är snudd på fulländad redan här; det framstår som närmast overkligt att han bara var 27 år när den kom ut.
Varifrån kom tekniken?
– Tekniken… ja … Jag upptäckte vikten av litterär form, konstruktion och struktur tack vare läsning, som alla andra. Bland annat hos författare som Faulkner, men också nordamerikanska författare ur ”den förlorade generationen” i allmänhet och europeiska modernister som Joyce och Virginia Woolf. Jag lärde mig tekniken genom att läsa.
Också de två andra stora 60-talsromanerna, ”Det gröna huset” och ”Samtal i katedralen”, som följde på ”Staden och hundarna” kan beskrivas som romanarkitektoniska mästerverk. Läsaren kastas hit och dit i stark kontrastverkan, men hela tiden i trygg förvissning om att författaren vet precis vad han gör, ner i minsta skiljetecken. Det är ett skenbart kaos under total kontroll. Det sägs att Vargas Llosa ägnar tre år åt att planera en stor roman och sedan bara ett år åt att skriva den.
Hur arbetar du för att skapa sådana romaner?
– Processen ser mer eller mindre likadan ut. Jag får ett infall eller en bild som stannar i minnet; det kan vara en människa, en situation, en episod, något jag läst, hört eller upplevt och helt plötsligt finns ett embryo till en berättelse, som har börjat arbeta i mig utan att jag märkt det.
– På det stadiet börjar jag anteckna och undersöka, jag ägnar alltid mycket tid åt undersökningen. Men inte som en historiker som söker sanningen, utan för att bekanta mig, för att övervinna min egen osäkerhet. Jag dyker ner i ämnet och platsen, i tiden, jag läser, reser och gör intervjuer. Varje bok är ett äventyr under en viss tid, ibland är det ett år, ibland flera för de längre böckerna.
Någon har kallat dig en romankonstens ingenjör, med tanke på de avancerade ramverken i romanerna.
– Ja, jag arbetar mycket, jag planerar mycket, men jag vill inte kalla mig ingenjör i den bemärkelsen att problemet skulle vara uteslutande av teknisk natur. Jag litar till lika mycket passion och intuition som rationell kalkyl och förnuft. Det är annorlunda när jag skriver en artikel eller en essä, då är arbetet framför allt rationellt.
Men för en läsare är det nästan omöjligt att begripa hur man kan konstruera en roman som till exempel ”Det gröna huset”.
– Med mycket arbete, med mycket arbete! Hombre! Jag älskar att arbeta och har aldrig förstått tanken på att arbetet skulle vara en förbannelse. Jag kan arbeta i oinskränkt utsträckning. Det är en passion, en stor njutning.
När Gabriel García Márquez fick 1982 års Nobelpris i litteratur sågs det som ett erkännande av den latinamerikanska litterära ”boomen” som kom fram under 1960-talet. Vargas Llosas skrev sin doktorsavhandling, ”La historia de un deicidio” om García Márquez 1971, och fram till det berömda slagsmålet fem år senare – då Vargas Llosa uppges ha slagit kollegan på käften – var de nära vänner.
Man skulle kunna säga att årets Nobelpris till Vargas Llosa på så sätt belönar en annan aspekt av den latinamerikanska ”boomen”. Vargas Llosa har förnyat den realistiska romankonsten framför allt genom själva berättarsättet. Man skulle kunna säga att han återvänt till den europeiska modernismen och fyllt den med kött.
Och om det finns någon aspekt i efterspelet till årets Nobelpris som kommit i skymundan är det – förutom hans virtuosa berättarteknik – det inflytande som Vargas Llosa haft på samtida berättande, inte bara inom litteraturen. Mexikanen Alejandro González Iñárritus stilskapande filmer som ”Älskade hundar” och ”Babel” är till exempel svåra att tänka sig utan Vargas Llosa: de präglas av samma förmåga att förena sinnlighet och mänskligt lidande med en narrativ struktur som lyser av både komplexitet och konkretion.
Och kanske måste man se även det i förtid avlidna chilenska romangeniet Roberto Bolaños uttalande om att den enda lektion han fått av Vargas Llosa är att ”sticka ut och jogga i gryningen” som ett uttryck för den typen av fadermord man bara begår på en äldre kollega som påverkat en på djupet?
– Bolaño är den yngre latinamerikanska författare som har gjort störst avtryck i hela världen, dessvärre först efter sin död. Det är en betydande författare som har skrivit några utomordentliga romaner, varav jag sätter ”De vilda detektiverna” främst. Hans mer okända ”Nazi Literature in the Americas”, ett slags fiktiv encyklopedi, är nästan borgeiansk. Det gläder mig att hans verk har fått en sådan spridning.
Efter Nobelpriset ryktades det att du skulle ha jämfört en annan internationellt spridd författare, Stieg Larsson, med Cervantes och Don Quijote?
– Ha ha, det har jag aldrig sagt. Det jag har sagt är att hans trilogi är enormt rolig, men jag tycker inte att det är stor litteratur. Det är mycket lyckad underhållningslitteratur och det förvånar mig inte att böckerna har fått en sådan framgång. Det vore ett svek mot mig själv att inte erkänna att jag hade kul när jag läste dem.
– Det gäller framför allt karaktären Lisbeth Salander. Uppfinningen av den tjejen, en hacker, ett slags gud med kjol, bueno, hon har ju inte kjol utan byxor, är ett helt genialt påhitt. Det är en typ av person i vår tid som många tydligen kan identifiera sig med. Hur har svenska kritiker förresten tagit emot Stieg Larssons romaner?
Inte så illa som man kunde tro, skulle jag säga.
– Det var roligt att höra. Jag har hört om de där turistturerna där man kan besöka platser i Stieg Larssons böcker. Tyvärr lär jag väl inte få tid att gå dem när jag kommer till Stockholm.
När det gäller kvalificerad underhållning vet Vargas Llosa vad han talar om. Hans författarskap kan beskrivas som ett växelbruk mellan det tyngre artilleriet och det lättare gardet. Ofta, men inte alltid, går han i land också med det senare. Militärsatiren ”Pantaleón och soldatbordellen” var till exempel en av få böcker som fick det svenska 70-talets litteraturkritiker att erkänna att de skrattat högt, och thrillerliknande ”Vem dödade Palomino Molero?” anses allmänt vara ett lyckat försök i spänningsgenren.
– Den typen av litteratur ligger helt inom den stora populära litteraturens tradition, som följetongen från 1800-talet, med författare som Alexander Dumas till exempel.
Men hur var det med Cervantes och El Quijote?
– All verkligt stor litteratur är ett bevis på att Cervantes hade rätt: att man både kan skriva på allvar och berätta underhållande samtidigt. Det är bara vår tid som har upprättat denna falska motsättning och den måste man göra sitt bästa för att upplösa. Det är det som är Cervantes tradition, den stora traditionen: Tolstoj, Dickens, Victor Hugo…
Och han själv, får man nog tillägga. När man läser romanen ”Bockfesten” från 2000 är det lätt att slås av hur Vargas Llosa återanvänder just Victor Hugo och hans samhällskritiska pjäs ”Le roi s’amuse”, mer berömd som förlagan till Verdis ”Rigoletto”. Precis som i operan är drivkraften det triangulära dramat mellan makthavaren, tjänaren och tjänarens dotter, och precis som kompositören använder Vargas Llosa ett slags ledmotiv för att suggerera fram hur den mörka tragedin går mot sitt oundvikliga slut, fullbordad av nedärvd synd, manlighetens patologiska maktmissbruk och slumpens obönhörliga grymhet. Och samtidigt: en sådan njutning när man ser det hända.
Också Vargas Llosas senaste, nyligen utkomna roman ”El sueño del celta” kommer nog att förvåna en del av de läsare som tror sig veta vad han står för. Den handlar om Roger Casement, den brittiske konsuln som gjorde sig känd för sin kritik mot kolonialismen i bland annat Belgiska Kongo. Den är också ett bevis på hur Vargas Llosas intressesfär sträcker sig i allt vidare cirklar utanför hemlandet Peru, nu alltså ända till Kongo. I sin recension av ”El sueño del celta” jämförde Expressens Nina Lekander Vargas Llosa med JMG Le Clézio: ”Fördömandet av kolonialismen och rasismen, liksom kritiken av den ohämmat profithungriga frihandeln får en att tänka mer på den ’socialdemokratiska’ Nobelpriskollegan än på ’högerliberalen’ Vargas Llosa.”
Därmed är vi tillbaka vid Olof Palme. ”Man kan vara tankens pessimist, men viljans och handlingens optimist”, sade han vid ett tillfälle.
Kanske kan man – som hans översättare Peter Landelius har antytt – hitta nyckeln till Vargas Llosas storhet som konstnär i samma motsatspar. Jag tänker på den dansanta lättheten, ljuset i hans stil, men också på det mörka epicentret i författarskapet, det livsavgörande sveket från fadern, det besinningslösa våldet och de stora romanernas illusionslöshet om den mänskliga naturen.
– När jag skriver en roman eller en pjäs, då överlämnar jag mig åt intuitionen och fantasin och arbetar med hela min person, hela kroppen, med förnuftet men också med vanvettet, säger han.
Jag försöker se honom framför mig, framför ett av perspektivfönstren på fyrtiosjätte våningen på övre Manhattan, i besittning av all den här världens skönhet och framgång. Och – samtidigt – jonglerande med den där brännheta svärtan inom sig.
Kanske är det en inverterad bild av Palme jag ser? Förnuftets optimist. Men hjärtats pessimist.