Jag har ett väldigt tydligt minne av var jag läser ”La tía Julia” för första gången. Jag är på tågluff genom Skottland 1998 och skrattar och läser och skrattar så att tågpassagerarna liksom rodnar åt mina höga skratt. Det var som om hon satt där framför mig; denna vackra, frånskilda kvinna, med all den humor och kvickhet som mogna kvinnor med röda läppar kan ha. Tant Julia är ung. Hennes prefix är en familjär benämning och har inget att göra med det svenska tant. Tía och tío uttrycker en närhet som är ålderslös.

När min bror föddes döptes han till ett vanligt namn, till skillnad från mitt eget och min systers Libertad. Namnet blev Rodolfo och min mamma anslöt sig därigenom till familjetraditionen att låta namn gå vidare inom släkten. Min morfar, som dog innan jag föddes, bar namnet Rodolfo, liksom vår tío Rodolfo, den släkting som stod oss närmast i Peru.

Min bror var bara två när de färdades till mammas hemland över Atlanten. Han skulle få träffa släktens andra Rodolfor. Men under besöket fick mamma även en enträgen förfrågan om att visa upp min bror för släktingen Lucho Llosa, Mario Vargas Llosas svärfar.

Litteratur var en del av livet och samtalen under min uppväxt, precis som politik och fotboll. Alla författare kallades för sina efternamn, förutom då jag som sexåring kallade Gabriel García Márquez för tjockisen, vilket han ju var, en oförglömlig tjockis i vit kostym vid Nobelutdelningen. För mig blev litteraturen ett sätt att närma mig en kontinent som var min men ändå oupptäckt, en historia som var vår men ändå främmande, det var ett sätt att bli stolt över ett ursprung som var outforskat.

Var är man ifrån som exilfamilj? Varifrån kommer den America som föds i Rumänien av en peruansk mor och en chilensk far för att sedan leva i Sverige? Rötter finns ju inte i det förgångna utan i nuet. Och vårt nu var en liten familj i Sverige, med en mormor, mamma, syster, bror och en far i närheten. All annan familj upplevs som avlägsen, en del är det också, Vargas Llosa är en av dem.

Som liten romantiserade jag denna stora familj som jag saknade. Jag lyssnade storögt till mammas historier om söndagsmiddagar med tio, femton, tjugo personer. Och när jag var tolv fick jag under en vecka träffa familjerna i Peru. Verkligheten var mer storslagen än min fantasi. Utsökt mat, skratt, alla pratade i munnen på varandra, politik, litteratur, konst, teater, politik igen – och de var så många runt det där bordet.

När jag sex år senare läste ”La tía Julia” väcktes alla bilder av familjen till liv igen. Speciellt en kväll i Lima: vi ska hälsa på mormors del av släkten och huset är fullt av folk och mat, och alla frågar, lägger sig i, vet allt, vill veta mer, hjälpa till. Jag har sparat det minnet i mitt hjärta som kvällen då jag upplevde verklighetens tia Julia.

Men resan till Peru blev också något annat för tolvåringen från den svenska förorten. Året var 1988. På morgonen hade maoistiska gerillan Sendero luminoso sprängt vattencentralen och varmvattnet försvann, på eftermiddagen sprängde de elcentralen och det blev trafikkaos. Hotet om bilbomber gjorde alla skräckslagna för att gå ut.

Det var första gången jag såg ett slumområde, på håll från ett bilfönster i ett land sönderslaget av fattigdom, rasism och inflation. Det var också första gången jag verkligen tänkte på människors hudfärg. ”Vi” var de vita, ”de” var indianerna, och jag var en av ”vi”. Min familj sa saker som var rasistiska och jag reagerade med en tolvårings ilska. När jag arton år senare höll på att skriva min första pjäs om papperslösa arbetare från Bolivia och såg dem utanför toaletten på Berns klockan 2 på natten tänkte jag: hur illa svenskar än behandlar de här människorna har de ändå blivit sämre behandlade i sina egna hemländer, av sina egna vita medmedborgare.

Det var i det Peru som Vargas Llosa ställde upp som presidentkandidat i 1990, säker på att vinna. Han var på intet sätt en ovanlig politiker. Han sa, vilket de alltid säger, att han skulle ta itu med korruption och fattigdom. Det han inte sa, men som alla vet i de länderna, var att han skulle bli president för vita familjer av det slag som finns i ”La tía Julia”. En president för minoriteten. Vilket är helt normalt. Det onormala i Latinamerika är när indianerna får rösta, när de får tala, när de får representera sig själva, när politiken utgår från majoriteten av befolkningen. Men sådana kallar Vargas Llosa för farliga, som i fallet Evo Morales i Bolivia, den folkvalda president som kanske genomfört flest förändringar i Latinamerika. De som förändrat allra mest är naturligtvis militärdiktaturernas ledare som över huvud taget aldrig valts, såsom Chiles Pinochet, Argentinas Videla och Paraguays Stroessner.

Men Vargas Llosa förlorade valet, lämnade den nya världen för den gamla och blev alltmer bitter över att inte ha blivit president, över att åldras, över att han inte fått Nobelpriset. Han skrev barnsligt ilskna nyliberala pamfletter, hans böcker innehöll allt fler erotiska drömmar om unga flickor med fasta bröst, och de blev allt sämre kopior av de mästerverk han en gång skrev.

Jag befann mig i TromsØ när den oväntade nyheten nådde mig att Vargas Llosa fått Nobelpriset. Jag ringde mamma och vi skämtade om ”nyliberalen”. Jag kunde se oss på var sin sida av luren med samma ansiktsuttryck: Varför nu? I stora delar av Latinamerika har världen vänts rätt och majoriteten har äntligen fått röst. Samtidigt fortsätter Vargas Llosa propagera för de nykoloniala kandidater som fortfarande slår vakt om de vita eliternas makt.

Kanske var det litterära geniet och den mycket udda figuren Pedro Camacho och hans sorgliga slut i ”Tant Julia och författaren” en tidig varning till Vargas Llosa själv? Om hur det kan gå när en författare avviker från sin bana.