– Jag kunde ana att vissa påståenden jag fann var falska. Till exempel att man före kungamordet beskriver Anckarström som godhjärtad men efter mordet som en gediget ondsint man, född ond, som njöt av att se människor och djur plågas. Där ska det genast ringa en varningsklocka om man är intresserad av att skriva korrekt historia.
Vi sitter i hans ordningsamma arbetsrum på Söder i Stockholm, passande nog i ett hus från 1762, och man kan genom fönstret skönja Riddarhuset långt där borta, adelns hus.
Adeln som 220 år tidigare var missnöjd över Gustav III:s envälde, skatter och krigföring. Som träffades i hemliga möten och konspirerade om hur de skulle få tillbaka sin makt och röja kungen ur vägen.
Men ingen gick så långt som Jacob Johan Anckarström som sköt kungen på maskeradbalen en marskväll 1792, för att som han sa ”hjälpa och lätta landet”. En dryg månad senare, efter bekännelse (han erkände med en gång), spöslitning och isoleringscell, halshöggs och styckades han offentligt.
Om detta, från Jacob Johan Anckarströms barndom och fram till den där soliga blåsiga dagen i april då bilan föll, berättar Ernst Brunner i sin bok ”Anckarström och kungamordet”. Han gör det i en saklig, detaljrik, närmast butter prosa. Lika kärv som tiden han skriver om.
– Materialet var så ohyggligt rikt så jag kunde faktiskt hålla mig till kärnan, och eftersom jag ville vara koncis så gjorde jag språket fritt från adjektiv och från värdeomdömen. Därför finns det inga närmevärden, inga ”kanske” eller ”möjligtvis”. Jag påstår vissa saker och jag har förberett dessa påståenden.
Han bestämde sig tidigt för att inte skriva berättelsen i ”jag”-form som han gjort med ”Fukta din aska” (om Bellman) och ”Carolus Rex” (om Karl XII).
– Jag ville att den skulle ha kvar karaktären av vetenskaplighet. Man skulle aldrig förledas att tro att nu hittar han på, Brunner.
Boken är en berättelse byggd på fakta men det är inte en roman, understryker han, och tillägger att ingenting är fiktivt men att där finns ett gestaltande. Knappt tre år tog det att få boken färdig; två år av efterforskningar och elva månader att skriva. Ernst Brunner reser sig och tar ner en gul pärm ur bokhyllan och visar på förarbetet, hur varje uppgift han snokat fram har en källhänvisning, en kod.
– Jag hade nytta av åren med min avhandling om Edith Södergran, då jag forskade på Stockholms universitet. Jag vet hur man arbetar i arkiv och liknande och gjorde en kronologiskt uppställning av allting jag fann.
Noggrannheten har en orsak. Faktatryfferade berättelser ses av många som en bastard, varken fiktion eller fakta, och granskas särdeles noga i jakten på falska påståenden som på böckernas baksidestexter trumpetas ut som nyvunna sanningar.
– Det är en form av cold case-arbete jag sysslat med. Jag har använt mig av nya infallsvinklar och nya uppgifter. Inte för att hitta en ny mördare men för att på ett nytt sätt beskriva Anckarströms motiv och tillföra väsentliga uppgifter som förklarar varför mordet äger rum.
Vilka är då de väsentliga uppgifterna?
– Jag har exempelvis fått fram ett tiotal namn som inte tidigare har förekommit någonstans, och att Ankarströms bror Gustav var delaktig i mordplanerna.
Brunner menar att Anckarström hade flera motiv att mörda kungen, och att de var både allmänna och personliga. Dels ville han befria medborgarna från en tyrann men han hade för egen del också blivit felaktigt anklagad för lasteligt tal om kungen. Han hade dessutom förlorat sitt jordbruk på grund av de nya kungliga skatterna.
”Historien i sin helhet” står det oblygt under titeln på Ernst Brunners bok och hans faktagranskare Mikael Alm vid Uppsala universitet har kallat projektet ”våghalsigt”. Vad menar han med det?
– Att man dristar sig till att säga någonting som ifrågasätter kollegernas uppgifter. Men jag har inte några sådana kolleger att ta hänsyn till.
Sedan ger han den akademiska forskningen en känga. Anser att den oftast förlitar sig på sekundärforskning, vad andra redan har tagit fram och skrivit om. Förstahandskällorna förblir orörda.
Varför har du inte med en notförteckning i din bok så att man kan spåra var påståenden och citat kommer ifrån?
– Det blev för omfattande. Ett namnregister funderade jag också på, men nöjde mig till slut med hänvisningar till källor, tryckta och otryckta. Jag var rädd för att det hade blivit för tungt, att det skulle framstå som en akademisk produkt som man lägger ifrån sig och säger ”det här är ingenting för mig”.
Ernst Brunner har sedan debuten 1979 varit en synnerligen produktiv författare, nästan en bok per år har det blivit. Övervägande delen är romaner, fiktiva historier, som på senare år fått ge plats åt berättelser med historiska förtecken.
– Jag är intresserad av det förflutna. I ”Svarta villan” handlar det om min barndom, det är en rekonstruktion av det närliggande förflutna, och i ”Vallmobadet” är det hundra år av europeisk historia sedd genom några Tullingebors ögon. Så alla mina böcker har karaktären av tidsdokument.
I ”Anckarström och kungamordet” använder Ernst Brunner många ålderdomliga uttryck och begrepp och det kräver en viss kunskap för att förstå deras innebörd. Hans gode vän författaren Theodor Kallifatides, grekfödd men med drygt 40 år i Sverige, satt med uppslagsboken bredvid sig när han läste.
– När jag jobbade med Bellmanberättelsen skrev jag först hela boken på 1700-talssvenska. Men när jag läste igenom det tänkte jag: Det här går ju för fan inte. Folk kommer att baxna! Så jag bestämde mig för att ändra vissa ofta återkommande begrepp, modernisera dem. Med datorns hjälp gick det fort. Men jag ville ha kvar känslan av en 1700-talstext, så på varje sida behöll jag något eller par sådana begrepp. Jag har gjort något liknande med den nya boken.
Han tänker en stund och säger sedan:
– Men jag håller med om att det är ett dilemma. Å andra sidan finns det små inbäddade historier i namn och benämningar av föremål. Om man till exempel beskriver laddningen i Anckarströms pistoler så säger det något om den tid som då rådde.
Om man tidigare skildrat Jacob Johan Anckarström fragmentariskt och som en kallblodig mördare, ger Ernst Brunner en betydligt mer nyanserad bild av kungamördaren. Fyrabarnsfadern drivs av en stark övertygelse att Gustav III är en fara för medborgarna och deras framväxande rättigheter. Som ung kammarpage har han också sett hovet inifrån och det är inte någon smickrande bild som ges av Gustav III. En pudrande, teatralisk kung som startar låtsaskrig och förlustar sig med unga manliga kammarpager, ”Adonisar”.
Gustav III tycks inte tillhöra dina favoriter precis?
– Nej, men vänta ett tag. Precis som jag inte hade någon förutfattad mening om Anckarström, Ribbing eller Horn, så hade jag det inte heller om Gustav III. I Bellmanboken är han sedd genom Bellmans ögon men Gustav III spelar inte samma roll i boken om Anckarström. Närvaron av Anckarström gör att man måste se Gustav III på ett annat sätt. Det är inte jag som använder ordet despotism, det är hans samtid som gör det. Förtryckare är heller inte mitt ord utan samtidens.
Brunner säger sig vara en smula förundrad över att Svenska Akademien så många gånger hänvisar till Gustav III (akademins grundare) när det talas om det fria ordet, tryckfriheten. I själva verket skruvade han åt censuren.
– Det verkar som om ingen i akademin har kollat hur Gustav III förhöll sig till det där.
Femhundrasjuttiofem sidor om Jacob Johan Anckarström och Gustav III – är du trött på dessa herrar nu?
– Njää, det här ämnet förgrenar sig till andra områden, man inspireras att göra kopplingar hela tiden. Så många ingångar till detta jättelika drama liknar smärre ingångar till andra dramer vilket gör det mer än bara en händelse i svensk historia.
– Det finns också en närhet till det grekiska ödesdramat. Det handlar om grundläggande känslor som människan gjort till eviga: hat och kärlek, svek och förtroende, ondska och godhet, livet och döden. Denne person, Anckarström, som i utlandet kallades frihetshjälte, har vi sett som en förrädare.
Tempot i din bok stegras successivt och påminner ibland om en thriller. Har du haft den genren som förebild?
– Nej inte alls, och jag skulle aldrig kunna skriva en deckare. Jag har fått förfrågan men nej. Det är ju inte lättare för att det är banalt.
Kanske kommer hans nästa bok att handla om skulptören Johan Tobias Sergel eller teosofen Emanuel Swedenborg eller så blir det en självbiografisk berättelse. Fyrtio sidor är redan skrivna av det sistnämnda.
Men bokbranschens ”säljbarhetsaspekt och bästsäljarism” gör att ingen författare längre sitter säkert, menar Ernst Brunner. Så i stället kanske han startar en resebyrå med exklusiva vulkanvandringar.
Det låter mycket långt från Bellman, Gustav III och Anckarström?
– Ja, jag vet inte varför jag är så fascinerad av vulkaner. Det är förmodligen den där kontakten … den glödande lavan som har kontakt med urvarat.