När jag sent omsider läser Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen” myser jag glatt när hon redan på sidan 21 låter den ena av sina huvudpersoner, Lillemor Troj rusa förbi Hjalmar Söderberg med Tomas Webers röda handskar (alltså Peter Lindes staty) in på Kungliga biblioteket. Detta KB beskrivs som ett gubbdagis där alltför många pensionerade gamla humanister hungrar efter sällskap.
Som ledamot i Söderbergsällskapets styrelse markerar jag för mig själv ett visst överseende med att Lillemor Troj senare är glad för att hon kan undvika ”geronter från litterära sällskaps styrelser” i Sumlen, restaurangen i KB:s källarvåning.
Men när jag når sidan 72 gungar plötsligt min läsning till och vacklar. Jag känner diffust igen mig. Det är en fantastisk och skrämmande känsla, både välbekant och främmande.
Lillemor Troj har alltså sänt in ett manus till en deckare, i verkligheten författat av ”Babba”Andersson, till Det Stora Förlaget. Nu ringer någon från detta förlag.
Kerstin Ekman i ”Grand final”:
Hon hade låtsats osäker på om hon var upptagen det datum som bokförläggarens privatsekreterare hade att föreslå. Därför hade hon lagt ifrån sig luren och prasslat med några papper på skrivbordet som om hon tittat i sin kalender. Sen sa hon, liksom överraskad: Ja, det ser ut att gå bra.
/…/
Hon började förhandla på det sätt som hon var van vid från möten med hårdföra filmbolagsdirektörer vars jacketkronor skimrade i falska leenden. Den reserverade och tystlåtne bokförläggaren blev generad och lät henne få ett alternativ. I stället för ettusenfemhundra kronor i ett för allt kunde hon få en royalty på sexton och två tredjedels procent… Men hon högg, för Lillemor är en gambler.
/…/
Hon var klädd i röd terylenedräkt och håret stod som en blond sky omkring henne.
Jag fann detta välbekant.
Inte konstigt. Jag intervjuade Kerstin Ekman den 5 juni 2009 för denna tidning inför hennes roman ”Mordets praktik”, som bland mycket annat handlar om just Hjalmar Söderberg och ”Doktor Glas”. Under samtalet kom vi att tala om mycket annat än hennes kommande roman. Hon berättade bland annat följande om början på sin litterära karriär:
”Jag bodde i Uppsala men jobbade i Stockholm på någonting som hette Artfilm som sedan blev Nordart och gick upp i SF, de där som så småningom gjorde Astrid Lindgren-filmer. Då sysslade de mera med konstfilm och jag gjorde krönikefilmer för skolor och sådant. Och så hade jag skrivit det där manuset, det heter ”Trettio meter mord”, och det var filmmetrar, för jag jobbade ju med film och jag tyckte att det var roligt med den där miljön.
Tänk att man kan komma ihåg efter femtio år – jag delade rum med Olle Hellbom, vi hade skrivbord mitt emot varandra, och så ringer det till mig och det är Gerard Bonniers sekreterare. Bokförläggaren önskar träffa fru Ekman, sa hon, och så nämnde hon ett datum. Och då var jag så slipad – van vid den råa filmvärlden där man alltid skulle förhandla hårt – så jag sa ett ögonblick så ska jag titta efter, och sedan ja, det går bra. Vilken fjompa man var.
Och jag minns – tänk vad man kan minnas – att jag hade en röd dräkt, den var verkligen mycket snygg, och så tvättade jag håret och på den tiden hade man inte så mycket balsam – så det stod som en hel sky omkring mig, jag såg ut som en julängel. Och Gerard var så blyg, det hade jag inte förställt mig. Jag blev väldigt god vän med honom. Han var aldrig min förläggare, det var Åke Runnqvist och sedan Eva Bonnier – men Gerard lärde jag ju känna …
Han föreslog att jag skulle få för den där boken 1 500 ett för allt, och då kom ju min sida från filmbranschen in och jag sa är det praxis det. Nejnejnej, fru Ekman kan få royalty också, och då tog jag det, och det var bra, för den sålde den där boken. Vad Gerard och jag skrattade åt det där efteråt.”
Om inte annat visar väl detta att Kerstin Ekman är bra på att redigera ned sina minnen till fängslande och effektiv skönlitteratur.
Det visar också att det är bra att skriva ut sina intervjuer ordentligt, även sådant som kan förefalla ovidkommande för stunden och tillfället.