Varför skriver man dagbok? Och varför publicerar man den?
– Det är två helt olika frågor. Den första är enkel. Det är en no-brainer, en avkoppling från det betydligt tyngre skrivandet. Det började dock, den femtonde september 1973, som högst modesta notiser om mitt liv i skolan, mina första förälskelser etcetera. I dag hade man väl startat en blogg i stället.
– När jag var kring trettio började jag fundera på att publicera den. Om man lämnar sin dagbok opublicerad vid sin död sker publiceringen alltid i någon annans intresse. Det är bättre att publicera den medan man har full kontroll över det man gör. Jag valde att börja vid en punkt i mitt liv då det skrivna kunde ha något slags estetiskt värde.
Jag får en känsla av att uppriktighet är nyckelordet för dina dagböcker …
– Ja, fast uppriktighet är en mycket elaborerad och litterär process. Man kan inte vara oskyldig inom litteraturen utan att ha massor av erfarenhet. Den författare jag beundrar mest för hans så kallade oskuld och uppriktighet är J D Salinger. Han hade en enorm litterär erfarenhet när han skrev sina mest ”oskyldiga” alster.
Annars är du ju lite av en ”författarnas författare”, kanske för din obrutna och kompromisslösa tro på litteraturens kraft och för att din kärlek till litteraturen alltid lyser igenom.
– Möjligen. Jag är ju en stor läsare och har alltid varit det. Läsningen har alltid varit mitt livs passion. Som ung kände jag mig som ett misslyckande i det verkliga livet, jag spelade aldrig fotboll eller gick på disko eller hade framgång med tjejer. Men jag läste böcker, sex sju timmar om dagen. Läsning var den tidens billiga underhållning. Det var Rumänien på sjuttiotalet, det fanns inget annat, ingen underhållningslitteratur, teve visade en film i veckan. Alla var dömda att läsa god litteratur! Folk grät med Anna Karenina, skrattade med Cervantes. Alla hade läst samma böcker, referenserna var självklara, världslitteraturens hundra bästa böcker.
Man kan se väldigt tydligt i dina dagböcker att litteraturen bokstavligen är ditt liv. Tror du att det är en nödvändighet för att bli en riktigt bra författare?
– Jag tror nästan det. Jag tar litteraturen på riktigt allvar. Jag vill göra det rätt, som det bör göras, utan att på något vis kompromissa. Jag vill bli läst av många på grund av mitt verks kvaliteter. Jag vill skriva riktiga böcker, till varje pris – och priset är rätt högt.
– Samtidigt har jag en drivkraft som handlar om att bara nästa bok spelar någon roll, så fort en bok har nått offentligheten är den inte längre din. Så jag måste erkänna att jag inte riktigt minns dagböckerna.
I början var det mycket prat om ”postmodernism” i samband med dina böcker, men jag tycker att det handlar mycket mer om romantik, alltså den klassiska romantiken från tidigt artonhundratal …
– Framför allt har vi en egen, helt obruten rumänsk romantisk tradition med romantisk och fantastisk litteratur som sträcker sig tillbaka till Mihai Eminescu, vår Novalis. Så för mig är det helt naturligt att skriva fantastisk litteratur, precis som för latinamerikanerna finns det för mig ingen fantastisk eller magisk litteratur som saknar förbindelse med den verkliga världen.
– Sedan ägnar jag faktiskt min akademiska forskning åt den amerikanska ”postmodernismen”, Pynchon, Barth, Gass. När jag undervisar och skriver om dem inser jag att mitt behov av experiment ligger i deras riktning. Idéer som bar upp ”Orbitór”, som tanken på en fraktal eller holografisk roman, är ”postmodernistiska” i den amerikanska bemärkelsen. Men mitt grundläggande sätt att tänka är mer nyromantiskt.
Det inbegriper den litterära stilen, eller hur? Vad betyder litterär stil för dig?
– I mitt land anklagas jag emellanåt för att vara manierist, stilistiskt sett. Men att vara manierist är att uppskatta det artificiella mer än det naturliga. Och vårt medvetande självt är artificiellt, verkligheten är en konstruktion av vår hjärna, en mycket elaborerad konstruktion. Det finns ingen realistisk konst, det har aldrig skrivits en realistisk roman. Varje blick på ett föremål är poetisk. Det viktigaste i en text är alltid texturen, tätheten, väven. Ett skelett utan kött finns bara efter döden. Du måste som författare vara vaksam på varenda levande cell i kroppen.
Men det kan också innebära att helheten, den övergripande kompositionen, kan vara en aning problematisk för dig?
– Bara såtillvida att den inte finns på förhand. För mig är kompositionen konsekvensen av stilen. Jag har en favoritmetafor i form av termiten. En termitstack är en makalös komposition, en oerhört stilig och väl fungerande helhet, en extremt komplicerad arkitektur, och den enskilda termiten gör sitt jobb utan att ha en aning om helheten. Med det vill jag ha sagt att verket i viss mån skriver sig självt. En enstaka fras bygger hela verket. Jag har aldrig en plan. Det räcker med att ställa samman två ord och se vad som händer mellan dem. Och det här som händer mellan två ord borde hända mellan en miljon ord. Så skrivandet är väldigt mycket en fråga om tilltro till skrivandets kraft. Om jag kan skapa en fras så kan jag också skapa en trilogi.
Och det är fascinerande att se i dagböckerna hur ”Orbitór” plötsligt formar sig till en trilogi, det vill säga en helhet. När sker en sådan sak?
– När jag hade skrivit de två första volymerna var det inte längre möjligt att skriva utan plan. Jag hade öppnat oerhört många vägar i de två första, nu måste jag sluta dem. Det var då jag upptäckte att jag hade öppnat nästan fyrtio berättelser som nu måste sluta sig på olika sätt. Jag behövde helt enkelt höra fyrtio klick. Varenda historia behövde slutas. Till slut behövde jag höra två stora klickljud – det första när ”verklighetens” nivå slöt sig, det andra när den ”metafysiska” eller ”symboliska” slöt sig.
Det är en härlig känsla när det klickar …
– Absolut. Och inte minst när jag satte slutpunkten. Jag tror aldrig att jag i hela mitt liv har varit så lycklig som när jag satte slutpunkten för den tredje volymen av ”Orbitór”. Det var mitt livs lyckligaste dag. En närmast lyrisk frihetskänsla infann sig.
På tal om skrivprocessen – skriver du fortfarande med kulspetspenna i ett enda obrutet sjok?
– Det är så jag gör skillnad på mina verksamheter. Mina artiklar och mitt akademiska arbete skriver jag på dator, men mitt litterära arbete skrivs alltid för hand – inklusive dagböckerna. Och det är nästan lite skamligt att erkänna att jag aldrig ändrar en rad. På sin höjd kan ett enstaka ord ryka, men aldrig mer än så.
Och du flyttar inte heller om texterna, så att de hamnar i en annan ordning?
– Nej, aldrig. Den variant som finns i anteckningsböckerna är alltid den som publiceras. Inte heller river jag någonsin ut en sida, eftersom jag tycker att det är ett helgerån. Det betyder inte att jag aldrig misslyckas – det gör jag hela tiden – men då låter jag bara bli att publicera misstagen. Inte minst i dagböckerna finns det riktigt usla fragment som jag uteslöt fullständigt. Det är ja eller nej, inga mellanlägen. När det känns bra och jag har flyt kan jag skriva i evigheter med den där känslan av att jag kan göra vad som helst. Men när det inte känns rätt slänger jag bort allting.
Så det betyder att du tror på inspirationen?
– Ja, en viss typ av inspiration. Man måste känna en verklig vilja att skriva. Ett behov. Och man kan inte på allvar säga att allt man skriver är skapat av en själv. Paul Valéry sa att han alltid skrev från den andra versen och framåt. Den första kom någon annanstans ifrån. Efter den första började arbetet. Precis så fungerar jag. Och ibland känner man dessutom att någonting är som gjort för just en själv. Om du inte gör det kommer ingen att göra det. Så ibland kan man känna sig ödesbestämd att skriva en bok. Du blir ett verktyg i någons händer.
– Vilket bevisar att våra medvetanden, våra själar, är mycket större än våra egon. Vad vi än kallar det – gud eller historien eller medvetandeströmmen eller det undermedvetna – vet ditt medvetande mycket mer än du själv.