I november 1989 öppnades muren i Berlin och världen drog efter andan. Ett världsimperium föll samman och det globala systemet av frusen terrorbalans började snabbtinas.

I det tidigare Sovjetblocket steg smältvattnet snabbt till en flodvåg som svepte bort hela den gamla kontrollapparaten. De blixtsnabba ryska avregleringarna gjorde att ofattbara förmögenheter hamnade i privata händer, de ryska oligarkernas plundring av statliga tillgångar är förmodligen histo­riens största någonsin. Samtidigt kom den nya laglöshet som berikade så få och utarmade så många att lägga grunden till en organiserad brottslighet av dittills aldrig skådad omfattning. 1989 var den moderna, globaliserade kriminalitetens år noll.

Ur de gamla säkerhetstjänsterna växte välorganiserade maffialigor med goda kontakter över gränserna. De engagerade biffiga idrottsmän, nyss statligt anställda, nu utan försörjning, som gorillor och indrivare. Hela arméer av kvinnor som utblottats över en natt blev lätta offer för hallickar och människosmugglare.

På andra sidan den fallna muren stod ett chockerat Västeuropa och såg nya typer av barbarisk kriminalitet, mest påtagligt kvinnohandeln, strömma in från öster (samma Europa som tillhandahöll kunderna). Mäktiga strömmar av först cigarretter, sedan vapen och kokain, följde urgamla smuggelvägar via Balkan. Kontakter knöts med de gamla Sovjetländerna, via Kaukasus och Sidenvägen ända bort till Kina och via den italiens­ka maffian till knarkkartellernas Latinamerika.

Till det ovana hörde att de kriminella strukturerna inte alltid gick att skilja från de statliga. Valda delar av de nya ländernas polis, militär och administration – till och med politiker – samverkade med skurkarna till ömsesidig belåtenhet.

Det gränsöverskridande, kriminella samarbetet i krigets Jugoslavien på 1990-talet överträffade i själva verket det mesta, om man får tro BBC-reportern Misha Glenny i den nya boken ”McMaffia. Brottslighet utan gränser”. Samtidigt som arméer och miliser slogs sinsemellan och tog livet av civila i stor skala utväxlade de varor i största sämja. Utåt fientliga serber, bosniska muslimer, kroater och albaner sålde och köpte både vapen och olja av och till varandra.

Redan då låg alltså den moderna brottsligheten långt före nationella myndigheter i konsten att operera fritt och fördomsfritt i den avreglerade världen. I ett lika imponerande som skrämmande, globalt kriminalreportage visar Glenny hur affärerna utvecklats sedan dess, från 90-talets Balkan till 2000-talets Kina.

I Ukraina följer han handeln med de vapen som senare byts mot diamanter i Afrika. Han talar med smugglare i Serbien, guldligor i Indien, prostituerade i Israel och kokainhandlare i Colombia. Han slår ner i den nya cyberbrottslighetens metropoler Brasilien och Nigeria, och hälsar på i de vidsträckta skogarna i British Columbia i Kanada, där den omfattande cannabis­odlingen för amerikanskt bruk blivit en angelägenhet för medelklassen. Alla platser han besöker utgör noder i olika gränsöverskridande handelsnätverk som tillsammans är lika livaktiga och världsomspännande som någonsin den globala industrins.

Den brottsliga ekonomin, förklarar han, beräknas i dag motsvara mellan 15 och 20 procent av den totala omsättningen i världen, och dess skadliga konsekvenser överträffar med god marginal den internationella terrorismens.

Knark- och vapenligornas resurser är så stora att det är lätt för dem att köpa sig in i fattiga länders myndigheter och legala makt; det hotande sammanbrottet för det civila samhället i Mexiko är bara det senaste men hittills mest alarmerande exemplet.

Korruption kan ses som ett mått på kriminalitetens grepp om ett lands statsbärande funktioner. Att Europa och USA hittills varit relativt förskonade beror inte enbart på att våra samhällen är stabilare – utan också på de rika ländernas särskilda och utvalda plats i brottslighetens näringskedja, nämligen som konsumenter.

Någonstans ska ju godset finna sina slutanvändare, och marknaden fungerar bra även utan mutor. Något som bland annat beror på att den välbärgade medelklassen till vardags lever insvept i en behaglig väv av illusioner, lyckligt omedveten om den roll den tilldelats, skriver den italienska ekonomen och författaren Loretta Napoleoni i boken ”Skurkkapitalismen”. Men ungefär som de drömmande människorna i filmen ”Matrix” är det i själva verket vi som förser hela det monstruösa maskineriet med energi.

Vi kan knappt köpa en guldring, en mobiltelefon eller ens en banan som inte någonstans i tillverkningskedjan besudlats av blod, slaveri och ren kriminalitet. Ju längre från sitt ursprung en vara kommit, desto renare kan den te sig, men det enda som moraliskt och juridiskt skiljer många dagligvaror från droger och vapen är ofta på vilken punkt i handelskedjan smutsfläckarna tvättats bort.

Även Napoleonis bok tar sin början vid 1989 års nollpunkt, men hon närmar sig hela frågekomplexet från motsatt håll: den ”vita” ekonomin. Hon menar att inte minst 90-talets avregleringar i väst snabbt förvandlade hela världsekonomin till ett slags Vilda Västern. Och överallt där kontrollen sviktar, vinstmöjligheterna lockande och ojämlikheten stor uppstår olika former av skurkekonomi (hon kal­lar det ”rogue economics”, bokens svenska titel vill göra ”kapitalismen” skyldig men hennes idé är egentligen vidare än så).

Så även här och nu. Den bild hon ger av världens skuggekonomi blir därmed ett slags tillspetsad va­riant av själva globaliseringen – en obönhörlig kapplöpning nedåt, där kinesiska svältlöner och asiatiskt slaveri utgör den absoluta botten.

De två böckerna möts någonstans i mitten, i de obehagliga gråzoner av ekonomi och politik där svart och vitt blandas. Och just i Mittens rike, Kina, tycker sig båda skönja något av världens framtid. Landets målmedvetna uppdelning i politisk kontroll och ekonomisk frihet sätter samhällsmoralen ur spel på ett sätt som gör skurkekonomin inte bara möjlig utan direkt önskvärd.

Där förfalskas allt och säljs till alla; EU, afrikanska banditstater eller italiensk maffia kvittar lika (samtidigt som kinesiska medborgare går på illegal export i stor skala till låglöneträsk i de rika länderna: i slutet av 1990-talet hade Belgrad, av alla städer, det snabbast växande Chinatown i världen; en tidig omkopplingsstation för människotrafiken till Europa).

Både Glenny och Napoleoni efterlyser dels ett stopp för världens snabbt växande ojämlikheter, dels en gemensam, övernationell strategi för reglering av handel och finansinstitutioner, inte minst av de skatteparadis där illegala pengar tvättas. Utan ett nytt, globalt samhällskontrakt är risken överhängande att kriminaliteten äter sig allt djupare in i den internationella samhällskroppen.

Misha Glenny för sin del kräver också legalisering av droger. Enligt FN ger droghandeln den internationella brottsligheten mer än 70 procent av dess samlade resurser, en allmän legalisering skulle därför vara ett avgörande dråpslag, menar han (utan att närmare grubbla över andra konsekvenser).

Loretta Napoleoni förlänger bilden av Vilda Västern ända dithän att hon anar en framtida, ny jämvikt bortom rådande kaos. Roffarbaroner i alla tider har ju velat rädda med sig liv och pengar in på den vita sidan, leva i lugn och ro och få en aktad ställning. Kanske kommer även våra dagars skurkkapitalism, självmant eller under tvång, att efter hand finna mer civiliserade former.

De diskussioner hon för är spännande men vidlyftiga, och de begrepp och idéer hon rör sig med blir ofta irriterande vaga. Misha Glenny skriver betydligt bättre och är både brittiskt nykter och välgörande konkret – samtidigt som han i gengäld tenderar att förlora perspektiven i den vilda jakten på nya brottssyndikat och kittlande skumraskaffärer i världens alla hörn.

Men tillsammans kan de två böckerna kanske slita upp en liten reva i ”Matrix”-illusionen. Inte för att det är särskilt behagligt att bli störd i konsumtionsdrömmarna, men det är nog nödvändigt.