Kan du skriva i den här röran?
- Jag är en råddare av rang och ganska så blind för röror, men jo, jag kan skriva var som helst. Jag vill minimera ritualerna och inte ha det för heligt.
- Skrivandet föds i brist och avstånd och du längtar. När längtan blir till begär, måste du bara dit och då spelar det ingen roll var du är. Jag ska snart åka till Belgien för att skriva klart "Slutet på Glitterscenen".
- När man är på resa kan man vara vem och vad som helst. Jag tycker om det, då blir livet en lek, också i Belgien skulle jag tro. Fast jag ska till ett litet ställe i en trakt som engelsmän kallar för "the area of quietness".
Detta lilla ställe är säkert mer belgiskt, men knappast tystare än där vi är. Ute faller stilla snö. En av hennes katter sitter i fönstret och ser sträng ut.
Monika Fagerholm debuterade med prosastycken och noveller. De böckerna heter "Sham" och "Patricia". Men genombrottet kom 1995 med "Underbara kvinnor vid vatten", följd av "Diva" 1998 och "Den amerikanska flickan" nu i vinter.
Hennes romaner är översatta till många språk, de underbara kvinnorna blev film, hon har både blivit nominerad och fått priser. Det där är roligt och härligt, men det viktiga är att hon gjort något med romanen, till både form och innehåll som känns frigörande nytt och halsbrytande.
"Den amerikanska flickan" är den första av två fristående romaner som tillsammans kallas "Slutet på Glitterscenen". Den handlar om en plats kallad Trakten och en flicka från Amerika som drunknar under oklara omständigheter.
Den handlar också om Sandra och Doris som försöker rekonstruera det mystiska dödsfallet. Jag recenserade boken i december förra året. Det kändes som att jag kom med min lilla fina väska, ungefär som en gammaldags doktorsväska, full med beprövade verktyg. Men hon hade skrivit en ny sorts roman som gjorde att knappt ett enda instrument gick att använda. De var för stora, för små, för slöa, för gamla.
Monika sträcker på sig i soffan och ser ytterligt nöjd ut.
Förstår du vad jag menar när jag talar om kritiken som gammal?
- Jo, jo. Den traditionella litteraturkritiken vill ju till exempel genrebestämma till varje pris, den vill skilja mellan form och innehåll medan jag ser det som en utsaga. Språket i historien om Sandra och Doris är tillfixat för att komma så nära, så nära som möjligt.
Nära vad?
- Nära den röst som börjar höras i kroppen efter ett antal års skrivande.
- Att få ner den på papper är inte alldeles självklart. Jag ville ha språket oerhört fysiskt. Där det kanske ligger medan vi ännu är unga, innan det stelnar i överbyggnader.
Hon pekar på sitt huvud och sedan på struphuvudet.
- Vi har hjärnan och hjärtat och sedan har vi den här punkten mitt emellan. Romanen är en så rolig form, men det har gått slentrian i romanstrukturen.
- Det finns närmast uppsjöar av fiktiva skapelser som baseras på en viss "ett+ett=två-dramaturgi" och som kanske inte alls motsvarar verkligheten. Jag vill skriva, det är i alla fall ett ideal, som John Cassavetes filmer.
- Särskilt som hans sista, och bästa, "Love streams", som kom 1986. Den är alldeles öppen, allt kan hända; den verkar nästan improviserad och är ändå oerhört tyglad. Det måste ha varit ett himla stret att uppnå den känslan av frihet och möjligheter.
- Så en roman kan faktiskt se ut hur som helst och ändå är det så få som tar sig sådana friheter.
Men flickorna i dina romaner gör det.
- Jo, det är flickorna och kvinnorna som ser, som tolkar, skapar och bestämmer hur världen ska uppfattas.
Man kan nästan tala om ett projekt fast det är ett fult litet ord.
- Ja, det är ett äckligt ord men man kan säga resa i stället. När jag börjar skriva är det något jag vill undersöka och jag vill komma ut som en annan människa, om inte annat så för att jag har utmanat mina egna käraste tankegångar.
- Det jag undersöker nu är hur flickan blir en människa med egen existentiell problematik. Det är outforskad mark. Vi älskar att i stället säga att flickan blir kvinna. Hon får mens, har sex, blir gravid - ja men herregud det är mer än så!
Mer än att bli definierad som biologisk varelse?
- Ja, för det börjar ju redan i flickornas lekar, som man inte tycks förstå sig på. Fortfarande tycks det självklart att flickorna bara sysslar med socialisering när de leker. Men när jag var ung var inte våra lekar inriktade på sex och man och äktenskap och familj.
- Vi lekte med Barbie och Ken, men han var en av oss, lite plattare bara. Jag minns att jag hörde en radioreporter som stod på en skolgård och rapporterade att "pojkarna spelar fotboll och flickorna springer omkring i största allmänhet". Ah men fan också, så är det ju inte och det är det där jag vill åt!
- När jag skrev "Diva" försökte jag parafrasera en av mina favoritböcker, " Räddare i nöden". Huvudpersonen, Holden Caulfield, är inskriven i en lång tradition med den gyllene ynglingen som kulturbärare och kunskapsförmedlare.
- Jag ville göra samma sak med en flicka och undersöka i vilken mån det är tillåtet för flickan att förmedla kunskap och erfarenhet.
Vad är det som hindrar henne?
- Dels att man, vi, vår kultur, inte ser eller förstår vad det är flickor gör. Dels att flickor och kvinnor så bestämt hänförs till sexualitet och biologi. Det är ju inte bara pojkars fotbollsspel som har existentiella dimensioner.
- När Sandra och Doris leker sysselsätter de sig med de stora frågorna om liv och död, skuld och försoning. Fast det ser ut som om de bara är upptagna med sidenlappskartor och silverkonfetti. Jag ville absolut inte ta bort flickattributen, alla dessa prylar i flickvärlden som ofta reduceras till lustig rekvisita.
- Nej, säger hon ilsket och katten vänder plötsligt på huvudet och ser strängare ut än någonsin. Nej, det som verkligen ställer sig i vägen är att flickan översexualiseras. Inte bara den unga kvinnan, men hon är mest utsatt.
- Sex, sex, överallt sex. John Cassavetes sa en gång att han ville hjälpa människor att komma förbi tjugoettårsåldern som vi i vår kultur liksom fastnat i. Man är, metaforiskt sett, alltid den där nästan-tonåringen som bläddrar fram till samlagsskildringarna i allt man ser och läser.
Hon blir verkligen arg och vitnar synbart. Drar ett pustande, ansträngt andetag och skakar på huvudet.
- Nå, nu är det förstås inte bara flickors lekar som är "osynliga". Det där gäller för kvinnors sysselsättningar över huvud taget, så det är faktiskt speciellt roligt att skriva om sådana saker. Inte så många har varit där förr.
Monika Fagerholms språk och hennes självklara fokusering på flickvärlden räcker för att verktygen i min kritikerväska ska slinta. Men det som gjorde dem oanvändbara var något annat som har att göra med hur romanen är organiserad. Det man väntar sig ska hända händer inte. Annat som man inte kunnat drömma om händer verkligen.
Det är en historia skriven av en författare som är - eller låtsas vara - helt okunnig om hur romaner brukar låta, som om det här är första gången en historia berättas. Hur anlände hon dit vill jag veta nu.
- Jag hade en period under 1980-talet då jag ansåg att själva berättandet var omöjligt. Det gick inte att skriva en sann historia därför att hela strukturen gick emot sådana försök.
- Då beslöt jag att i stället skriva antiberättelser. Men anti som utgångspunkt är ofruktbart. Det är inte roligt helt enkelt, det är dödstråkigt. Till slut sitter du där med ditt raseri, allt rödare om kinderna och sur hela tiden. Man måste ju skapa det där andra.
Nya berättelser, är det så du menar?
- Allt finns ju redan, men man kan göra ett eget litet snitt i något bekant.
- I "Underbara kvinnor vid vatten" jobbade jag med en grundberättelse i litteraturen, om pojken som blir övergiven av sin mamma. Den brukar berättas så att pojken/mannen går under när mamma överger. Jag bestämde mig för att skriva om en pojke som tvärtom klarar sig bra, men utan att väja för tragiken.
Så, slutligen: musik. Utan den har man inte berättat om Monika Fagerholm, i alla fall inte om hennes senaste roman, där låttexter och strofer ur slagdängor och folkvisor ligger nynnande i texten. Musiken står för skönhet, det är nästan självklart, men också för hopp av djärvaste slag.
- Musiken är ju gränsöverskridande och kan till och med komma närmare de utkanter av tillvaron där vi inte kan finnas, nästan in i döden.
- Min mamma dog medan jag skrev "Den amerikanska flickan" och mina värderingar förändrades. Jag kom att förstå att döden är en förutsättning för livsdjup.
Det var en stor sak för mig och jag fick en konkret bas för mina ord. Livet är också olyckligt men det är en del av det underbara med det. Den här tvådelade romanen handlar om en resa till döden och tillbaka.
- Som Orfeus, fast man kan hoppas att det går bättre än för honom.
- Vi ska också hämta något på andra sidan, men allt har ett litet pris.