Alla som läst ”På spaning efter den tid som flytt” vet att det är en oformlig bok, en perverst oformlig bok.
Det är därför alla läsare erfar en känsla av lättnad när de trots allt lyckats arbeta sig fram till sista sidan. Lättnad, förresten, vi behöver ett starkare ord. Nåd. Man erfar en känsla av nåd. Man befarade ju att man var galen. Hur kunde denna monstruöst digressionsintensiva historia till roman vara en av 1900-talets största konstverk alla kategorier? När man till sist sitter med facit i hand och förstår hur kompositionen är tänkt drabbas man av tacksamhet. Man är inte galen, inte vansinnig, inte sjuk. Man har upptagits i kretsen av Proustläsare.
Som få andra romaner har Prousts bok alstrat liknelser. De flesta har sitt ursprung hos författaren själv. Vid ett tillfälle jämför han sin roman med en lappad klänning. Skulle han inte kunna låta sig inspireras av sin hushållerska Françoise och bygga upp sin bok på samma sätt som hon lappar en klänning?
Vid ett annat tillfälle liknar Proust sin bok vid ett teleskop, ett teleskop riktat mot tiden. Som teleskopet kan få stjärnor att framträda som annars är osynliga för blotta ögat, kan kanske hans bok få omedvetna fenomen att framträda för medvetandet.
En annan gång jämför han sitt verk med en kyrkogård. Han talar om alla personer som fått låna drag åt de fiktiva gestalterna i berättelsen, men som numera är bortglömda – ”ty en bok är en stor kyrkogård där namnen på de flesta gravarna har utplånats och blivit oläsliga”.
Romanen som lappad klänning, teleskop, kyrkogård. Den mest kända liknelsen har jag sparat till sist. När Proust fantiserade om boken han ville skriva föreställde han sig den gärna som en gotisk katedral. Idén kom närmast från John Ruskin, den brittiske konst- och arkitekturkritikern. Ruskin talade om katedralen som en bibel av sten, avsedd att tydas på samma sätt som man läser en bok. Katedralen som bok, boken som katedral – det är en magnifik jämförelse. När Proust blivit lite äldre tyckte han att liknelsen var pretentiös. Det har inte hindrat katedralen från att bli en kliché i Proustsammanhang.
Det är hur som helst inte svårt att förstå varför Prousts roman har alstrat så många liknelser, även hos hans läsare. En kritiker har liknat boken vid en matta, en annan påmindes om ett rymdskepp. En så oformlig, svårhanterlig, otymplig historia ropar på artbestämning.
Häromdagen råkade jag på en liknelse som jag inte mött förut. Prousts roman, alla fyra tusen sidorna, liknades vid majonnäs.
Vad är majonnäs? Definitionsmässigt är majonnäs en sås. Jag tvekar att säga det, men slutledningen måste ändå bli denna. Majonnäs är en sås, alltså är ”På spaning efter den tid som flytt” en sås. Det förstår man om inte annat när man läser ”Bonniers kokbok” från 1960: ”Det klassiska (franska) kökets specialitet och stolthet är de rika, fylliga och samtidigt lätta såserna. Att laga dem enligt de klassiska recepten tar ofta lång tid, fordrar en mängd ingredienser och är nog så besvärligt. Den vätska som man utgår ifrån, kokas ihop i många timmar, smaksätts med andra hopkokade spad, hälls på småskurna grönsaker som fått fräsa i fett tillsammans med mjöl, silas, kryddas med olika viner, vrids genom duk och avslutas med smör.”
Man tycker att det kunde räcka så. Det tycker inte kokboken. ”Den sås som man fått på detta sätt är dock bara en grundsås, som sedan i sin tur smaksätts med olika spad, vin och kryddor och ytterligare reds med äggulor, grädde och smör.”
Här skulle jag kunna göra det lätt för mig. Analogierna infinner sig så att säga gratis: det franska, det besvärliga, det ambitiösa, det tidskrävande, det tålamodsprövande, det njutbara, det saliggörande, det fylligt feta, det hopkokta, det ständigt närvarande hotet om ett formidabelt misslyckande…
Inget vore lättare än att säga att vi har receptet i vår hand, ett recept som inte bara beskriver hur Proust gick till väga när han skrev, utan också hur vi själva bäst går till väga när vi läser honom – det tar tid, fordrar förberedelser och är nog så besvärligt.
Proust hade sannolikt tyckt bra om såsanalogin. Själv såg han en parallell mellan den egna boken och en lyckad oxgryta. Det framgår av hans brev till sin kokerska Céline Cottin: ”Jag sänder er mina livfulla komplimanger och mitt varma tack för den sagolika oxgrytan …måtte min stil bli lika lysande, lika klar och fast som er gelé – måtte mina idéer bli lika mustiga som era morötter och lika närande och färska som ert kött. I avvaktan på att ha avslutat mitt verk gratulerar jag er till ert.”
Brevet är daterat den 12 juli 1909. Proust hade just påbörjat romanen. Det skulle dröja tretton år innan han var klar – med sin gryta, sin sås, sin majonnäs. Han glömde inte bort grytparallellen. Han var så förtjust i bilden att han planterade om den i romanen. Berättaren frågar sig om han inte kunde göra sin bok på samma sätt som ”Françoise lagade den oxaladåb som monsieur de Norpois så mycket uppskattat och vars gelé fick sin fylliga smak av talrika, utvalda köttbitar?”
Läsaren tycker kanske att jag går för långt. Det har läsaren i så fall alldeles rätt i. Prousts roman må vara lysande, mustig och närande, till och med klar, någon gång rent av fast. Men oxgryta? Sås? Majonnäs? Vad vinner man på metaforiken? Den är dessutom lättköpt, i synnerhet som Proust själv redan är inne på saken. Man översätter helt enkelt allt som har att göra med Prousts roman i kokkonsttermer och skaffar sig underhållningspoäng, och innan man vet ordet av är man inne på pölsa. Och om man inte passar sig kommer någon att säga att man kokar soppa på en spik, och denna någon har förstås rätt.
Men det är inte majonnäsens fel. Det är sättet man hanterar den på. Riktigt hanterad ser vi att majonnäsen ställer verket i blixtbelysning på ett sätt som katedralen och de andra bilderna inte förmår. Skälet är enkelt. Katedralen, kyrkogården, teleskopet och den lappade klänningen är allesammans rumsliga metaforer. De har ingenting att säga om tiden, Prousts stora tema. Med majonnäsen är det annorlunda.
Det är för övrigt Roland Barthes som fört in majonnäsen i Proustexegesen. I en artikel från 1979 reflekterar han över den gåtfulla skapelseakten hos Proust. Artikeln heter ”Ça prend”(Det tar).
Barthes delar in Prousts biografi i två epoker, före och efter 1909. Att Proust är författaren till ett enda verk vet vi. Vi vet också att detta verk innehåller ansenliga mängder av allt smått han skrev innan han började skriva stort: noveller, artiklar, kritik, pastischer, brev. Det är som om alla ingredienser länge finns på plats. De väntar bara på den grundläggande operation som skall förvandla dem till en anrättning.
Så händer det. Året är 1909. Det sätter sig. ”Majonnäsen tar”, skriver Barthes. Nu återstår bara för Proust att förbättra och lägga till. Han rör och droppar i mer olja, rör och droppar, och efter ett tag kan han börja hälla oljan försiktigt i en tunn stråle, alltmedan han rör och rör. Resultatet är alkemi, trolleri, mirakel. Essän förvandlar sig till roman, det korta till det långa, det lilla till det stora.
Vad var det som hände? Barthes tänker sig fyra villkor som måste uppfyllas för att operationen skall lyckas. Först då kan majonnäsen ta. 1.Upptäckten av ett särskilt sätt att säga ”jag”. 2. Upptäckten av de rätta namnen – namnen hade länge orsakat Proust stora bekymmer.
3. Upptäckten att en förändring av proportionerna – till det större! – skapade förskjutningar som ledde till en ny helhet. 4. Upptäckten av en romanstruktur à la Balzac, det vill säga insikten om att samma gestalter kan komma och gå genom hela det stora verkets alla volymer.
Barthes majonnäsmetafor är smartare än han själv förstod. Den konkurrerar ut alla andra liknelser. Bara majonnäsen får oss att förstå det enastående, ojämförliga, exempellösa, det i sanning oformliga hos Prousts skapelse, den första och enda i sitt slag.
Men det betyder inte att vi vet allt som går att veta om ingredienserna. Häromveckan insåg jag något jag inte förstått förut: att Proust var en varm beundrare av George
Eliot, författaren till ”The Mill on the Floss” (1860) och andra stora realistiska romaner. Om inledningen till ”På spaning…” har en samtalspartner är det ”The Mill on the Floss”. Som ung dyrkade Proust George Eliot. Bara två år före sin död förklarade han sig vara ”Eliotist”. En annan gång förklarade han att den tyska, italienska och ofta nog den franska litteraturen nästan alltid lämnade honom kall. Hur annorlunda med den engelska och amerikanska! ”Två sidor av ’The Mill of the Floss’ får mig att gråta!”
George Eliot var ingen majonnäsproducent – den bilden är reserverad för Proust – men hon visste när det tog. Och ser man efter ännu lite mer upptäcker man att Proust står i skuld till en hel rad skickliga kokerskor, inte bara Françoise och Céline Cottin utan också madame de Sévigné, madame de Genlis, George Sand, George Eliot och andra. Vi vet mycket om Prousts många manliga föregångare, Ruskin, Stendhal, Balzac, Baudelaire, Maeterlinck, Saint-Simon, Dostojevskij, Hardy med flera, men bara litet om alla de kvinnliga intellektuella han höll högt. Hela denna sjunkna kontinent av influenser bör vi bärga om vi verkligen vill förstå den anrättning som blev Prousts. Men det är en annan historia.
”På spaning efter den tid som flytt” citeras i Gunnel Vallquists översättning. Prousts brev till Céline Cottin är översatt av Anders Bodegård.