- Jag hörde att George W Bush studerade min biografi om Katarina den stora och Potemkin inför ett besök i Moskva. Det var ju roligt och lite läskigt, säger Simon Sebag Montefiore och skrattar till. Han läste den visst tillsammans med sin fru i sängen.
Jag vet inte om han koketterar, drar en vals eller talar med den framgångsrikes självklarhet. Montefiore brukar vara noga med källkontrollen. Och har säkert goda kontakter i såväl USA, Ryssland som England. Enligt det brittiska skvallret är hans frus familj dessutom gamla vänner till kungahuset. Det betyder för historikerns del privata middagar med prins Charles och så.
Men vi talar inte om det. Vi pratar om Josef Vissarionovitj Djugasjvili - eller Soso och Koba - som han kallades av sina ungdomsvänner. En av hjältarna från Oktoberrevolutionen 1917. Lenins efterträdare, Hitlers överman och Berlins erövrare. Världskommunismens okrönte härskare fram till 1953. Den fruktade mannen bakom Gulag. Ansvarig för 20-25 miljoner människors död - då känd under namnet Josef Stalin.
Om hans tid vid makten skrev Montefiore den fascinerande studien "Den röde tsaren och hans hov" (2004). I våras kom uppföljaren "Young Stalin" ut i England och inom kort finns den i svensk översättning.
I dag landar Simon Sebag Montefiore i Göteborg för att gästa Bokmässan. Turnén fortsätter under hösten till Norge, Tyskland och USA. Hans tidigare böcker har enligt förlaget Weidenfeld & Nicolson översatts till 27 språk. Ovanligt för solid historisk forskning.
- Jag strävar efter att skriva levande och konkret, säger han. För mig finns ingen motsättning mellan det seriösa och det underhållande. Böcker är till för att läsas och jag gillar inte att ha tråkigt. Men allt måste vara rätt och jag är perfektionist. Det fuskas för mycket i min bransch.
- Jag är förstås glad för att de akademiska historikerna uppskattar mina böcker men det är ännu roligare att mamma gillar dem. Och den unge Stalin var verkligen en fascinerande typ, ungefär som en explosiv kombination av Tony Soprano och Usama bin Ladin.
Alldeles nyss ringde vi på den svarta ytterdörren till det vita viktorianska huset med adressen Palace Gardens Terrace, London W8, Kensington. På dörren sitter en skylt med texten "No junk mail".
Simon Sebag Montefiore är kortare än jag föreställt mig och ser ut som en av de lediga och avslappade pojkarna på vinbarerna i poshiga Notting Hill på andra sidan Bayswater Road: blåspräcklig skjorta, nötta jeans, röda gympadojor. Och klockan runt handleden ser inte billig ut. Han hälsar vänligt men diskret, blicken stadig och uppfordrande. Det här, tänker jag, är en seriös kille som gärna knäpper upp men sällan blir personlig.
Montefiore slår sig snällt ner på trappen för att fotograferas ("men jag går inte längre än så") och vinkar in till sina två små barn som skymtar bakom ett fönster tillsammans med en leende nanny. Snart sviktar han upp för den branta trappan till tredje våningen av husets sex och pratar på vägen.
- Det finns hur många verk som helst om Hitlers ungdom men konstigt nog nästan inga alls om Stalins. Alla har trott att det saknas källor att ösa ut. Tvärtom, visade det sig. Jag blev otroligt överraskad och tillbringade lång tid i Georgien där Stalin föddes och växte upp. Rena guldgruvan för en historiker.
- Det har varit en lärorik och jobbig resa. Men nu är den slut. Jag älskar Ryssland men Stalin tog nästan kål på mig också.
Montefiore ber inte om ursäkt för att böckerna om Stalin är så starkt fokuserade på det intima, personliga och hemliga. Han skriver att de nyligen öppnade arkiven visar hur politiken under Lenin och Stalin - precis som under tsarerna av huset Romanov - utformades av en liten oligarki. Och medlemmarnas personligheter spelade en större roll än man tidigare visste. Dessutom levde den paranoida mentalitet som lätt utvecklas hos underjordiska sällskap vidare när de sammansvurna väl tagit makten.
Där ligger väl nyckel även till Putins Ryssland. Han var KGB-officer när Berlinmuren föll och Montefiore säger att ingenting just nu tyder på att Ryssland ska gå Tyskland väg och på allvar göra upp med sitt förlutna. Tvärtom, nu hyllas åter Stalin i skolböckerna som en stor landsfader.
Vi sjunker ner i några mjuka soffor i vardagsrummet med ett angränsande bibliotek. Jag skymtar en drinkvagn. I ena hörnet står en liten flygel med privata fotografier bakom svarta ramar. Solen silar in genom fönstren från den lugna gatan. På ena väggen hänger en stor oljemålning av den pudrade kejsarinnan Katarina den stora ("ja, det är äkta 1700-tal"). Mittemot sitter en ännu större målning av en stram herre med pipskägg och käpp (måste vara från andra hälften av 1800-talet).
- Det är min anfader sir Moses Montefiore. Hans släkt kom från Italien. Mycket märklig och framgångsrik man. Han var bankir, umgicks med kungafamiljer och överdådiga magnater. Men min pappa är läkare. Nå, vad ska vi tala om?
Jag föreslår Stalins ungdom - och hans egen.
- Åh, säger han, min var rätt lik andra gossars med bättre bakgrunder. Privatskolor, Cambridge, fåniga hattar och allt det där. Jag läste lite av varje på universitetet, bland annat historia, tog snabbt en examen och flyttade till New York. Där satt jag på en investeringsbank i några år och blev uttråkad. Det kunde inte vara meningen med livet. I wanted to go crazy.
När Berlinmuren föll i Europa 1989 var Montefiore 24 år gammal. Och när även Sovjetunionen började spricka sade den unge bratten upp sig från banken och reste dit. Det var då hans riktiga ungdom började. Den unge Montefiore reste runt i de södra republikerna runt Svarta och Kaspiska havet. Det exotiska och österländska Ryssland. Där Stalin föddes och furst Potemkin expanderade det ryska imperiet under andra halvan av 1700-talet.
- Det var drömläge för en ung man som ville skriva, säger han. Alla korrespondenter satt i Moskva. Och när det började mullra i provinsen var jag på rätt ställe.
Simon Sebag Montefiore rapporterade för amerikanska New Republic och New York Times, brittiska Sunday Times och Spectator. De borgerliga intellektuella husorganen. Och färden gick senare till det kämpande Baltikum. Så höll det på i några år.
Han berättar att han var en hopplös romantisk äventyrare, rastlös och oförmögen att stanna till. En barndomsvän beskrev honom som en korsning mellan Woody Allen och Biggles. Och det var de judiska släktrötterna - förutom i Italien även i Baltikum, Polen och Ryssland - som väckt lusten att lära känna det väldiga riket i öster.
När Sovjetunionen var kaputt och läget lugnat ner sig började han skriva på sin första bok om Katarina den stora och Potemkin. Montefiore besökte de trakter som furst Potemkin koloniserade i södern och det skapade konkretion och liv åt en historia som annars lätt kunde blivit perukmässig. Och han avlivade den seglivade myten om Potemkin som ett simpel pr-man och billig kulissmakare. Det var också en burlesk och oväntat modern kärlekshistoria.
Den boken lästes i Kreml och öppnade vägen till Stalins arkiv. Montefiore befann sig vid rätt plats vid rätt tillfälle. De ryska arkiven var stängda under kommunisttiden. Och vem som helst får fortfarande inte se dem.
- Men källorna om Stalin i Georgien överträffade mina vildaste fantasier.
Han fiskade upp hemliga partidokument och polisrapporter, privata brev, kärleksmeddelanden, moderns nedtecknade minnen av sonen och nära släktningars skildringar. Några av dem blev avrättade för vad de skrivit under 30-talets stora terror. Stalin bedrev en sällsynt orkestrerad personkult och ville dölja sitt förflutna, som inte var så passande för en ledare som aspirerade på att bli en internationell statsman.
Vissa har spekulerat i om Stalins hårda barndom satte för djupa ärr i personligheten - han var son till en alkoholiserad skomakare som slog honom - och Montefiore säger inte emot men vill inte bedriva den typen av psykohistoria.
- Det vimlar av män med liknande barndomar som inte blir massmördare. Och modern var kärleksfull och såg till att pojken fick utbildning.
Den unge Josef gick på prästseminariet i Tbilisi. Det var en stenhårt religiös skola som gjorde många till ateister för livet. På nätterna läste han förbjudna böcker. Marx och Darwin öppnade världen. Och han slukade georgiska äventyrsberättelser, västerländska och ryska klassiker.
I de sena tonåren publicerade Stalin flera dikter under pseudonym. De var sensationellt bra och räknas fortfarande som mindre klassiker i Georgien. Den äldre Stalin ville inte kännas vid dem. Nu finns de översatta i Montefiores bok.
- Det förklarar något av den paradoxala respekt som Stalin alltid kände för konstnärer, säger Simon Sebag Montefiore. Han läste ofta - inte bara i censursyfte - men var misstänksam mot den vitala ryska modernismen och påbjöd socialrealism. Fast innanför västen klappade nog ändå ett romantiskt och klassiskt 1800-talshjärta.
Stalin relegerades från skolan 21 år gammal 1899 och inledde en osannolik bana som oborstad revolutionär och bandit. Han var uppvuxen i ett våldsamt klansamhälle där det vara lika nära till sången och poesin som till vinet, nävarna och pistolen. Under hela 1900-talet fram till revolutionen levde han underjordiskt som en blandning mellan revolutionär, gangster och folkhjälte.
Den unge Stalin lekte katt och råtta med tsarens hemliga polis, rånade banker, agiterade, utpressade, kidnappade och lät mörda avhoppare och spioner. När andra diskuterade teori i rökiga källare fixade handlingsmänniskan Stalin pengar till revolutionen. Och skickade dem vidare till Lenin i exilen.
Under det största och mest spektakulära rånet i Tbilisi 1907 dödades över fyrtio personer (Stalins gäng kastade hemmagjorda granater mot tsarens soldater). Det var en stor nyhet i världspressen men ingen visste då vem som var hjärnan bakom kuppen.
Och han gifte sig men flydde snart hemmet och gjorde tonåriga tjejer på smällen men visade sällan eller aldrig ånger. Hans utdragna ungdom påminner om maffian, dagens etniska krigare eller religiösa extremister. Kunde bli en bra Hollywoodfilm. Ja, nickar Montefiore, förhandlingar pågår.
- Visst var han en psykopat och ett monster. Men det fick vi ju lära oss i skolan och det säger ingenting. Stalin var en enastående personlighet och en ohyggligt slug politiker. Mycket charmig dessutom. Och hans intellektuella gåvor har hamnat i skymundan därför att Lenin och Trotskij på ytan var så belevade och briljanta. Många historiker har köpt Trotskijs beskrivning av Stalin som en butter buse och provinsiell medelmåtta. Man kan lika gärna påstå att han var en intellektuell och egensinnig bohem.
Simon Sebag Montefiore ser inte någon avgörande skillnad mellan leninismen och stalinismen. Och han är inte heller forskartypen som vrider och vänder på teoretiska texter. Handlingarna och källorna får tala. Han ser lite trött ut när jag frågar om saken.
- Lenin hyllade våldet och tvekade inte att använda det som politiskt och personligt maktmedel. Detsamma gällde Stalin. De var väldigt överrens på den punkten och båda var skoningslösa. Trotskij hade inga invändningar. Däri låg den ryska revolutionens tragedi.
Montefiore skildrar den ärorika stormningen av Vinterpalatset som en amatörmässig fars (motståndet var obefintligt). Och påstår att fler människor skadades under Sergej Eistensteins berömda filmatisering av revolutionen ("Oktober") än när de röda verkligen intog palatset.
Plundring och ett klassiskt ryskt fylleslag vidtog. I Nikolaj II:s vinkälllare fanns tokajer från Katarina den storas tid och rikligt med Château dYquem från den goda årgången 1847...
Min timme är slut och Simon Sebag Montefiore sviktar nerför den branta trappan på lätta ben. Jag undrar vilka skatter som ryms på de övre våningsplanen - och om han har någon vinkällare - men frågar i stället om han inte tröttnat på alla lovord.
- Jag förstår att du retas, säger han och skrattar. Och visst kan seriösa gräl pigga upp tillvaron. Men allvarligt talat: en författare kan aldrig få tillräckligt med beröm.