Snön yr runt huset i Stocksund, norr om Stockholm, när Carin Bartosch Edström öppnar dörren. Några kvarter bort, i Djursholm, bor kommissarie Ebba Schröder - Carin Bartosch Edströms kvinnliga romanfigur och måhända vår nya stora deckarhjälte.

Det hoppas landets största förlag, som hårdlanserar Carin Bartosch Edströms kriminalromaner – fem böcker är planerade och förhandlingar om filmrättigheterna pågår, trots att första boken ännu inte är utgiven.

I januari utkommer "Furioso", Carin Bartosch Edströms deckardebut. Men den som väntar sig en klassisk polisroman får ha tålamod. Första halvan av den drygt 500 sidor långa boken är snarare ett relationsdrama, där den klassiska musiken är en arena för såväl känslomässiga intriger som mord. Någon realistisk skildring av det hårda musikerlivet var det aldrig tänkt att bli.

– Nej, oh nej. Vem vill läsa om det? Det måste vara underhållande, jag är inte författaren som skriver om att hämta på dagis, säger Carin Bartosch Edström.

Hon är 45 år och har en lång karriär som tonsättare bakom sig. Skrivandet har hon alltid ägnat sig åt, men i andra former, bland annat som översättare av italiensk barockopera. Bland det hon har uppskattat mest med att skriva skönlitteratur är diskussionerna med förläggaren. Att skriva musik är ensamt, det är upp till tonsättaren att leverera utifrån ett libretto och det slutliga innehållet diskuteras sällan.

– Bilden av tonsättaren är absolut, att varje ton skulle vara helig. En text kan man diskutera på ett sätt som jag tror att musiken också skulle må bra av.

Men framförallt har deckarskrivandet varit lustfyllt, ja, det roligaste hon någonsin gjort.

– Jag sitter på nätterna och bara skriver, jag är besatt. Det är lite förvånande att mitt i livet, som medelålders kvinna, upptäcka en helt ny sida av mig själv som jag bara måste leva ut.

I "Furioso" samlas de fyra kvinnorna i Furiosokvartetten på en avskild skärgårdsö för att spela in Stenhammars sista stråkkvartett. Men ordningen är rubbad redan från början. Förstafiolen och kvartettens ledare har skadat handen och in kallas stjärnsolisten Raoul – som åtminstone två av kvinnorna haft ett förhållande med.

– Det finns en naturlig spänning i en kvartett. Man har sin stämma men måste spela tillsammans. Cellon måste finnas där, bastonerna är viktiga för själva klangen. Förstafiolen ska sticka ut men ändå hålla ihop klangen. Andrafiolen är naturligtvis mer otacksam men behövs för att primarian ska kunna glänsa. Den mest anonyma är kanske altfiolen, säger Carin Bartosch Edström.

De återkommande Don Giovanni-citaten är en annan ingrediens hämtad från den klassiska musiken – violinisten Rauol är bokens egen Don Juan. Men även i de kommande böckerna är musiken mer än en bakgrundskuliss.

En titt in i kommissarie Schröders arbetsrum hos polisen visar att det rör sig om en polis långtifrån deckarnas stereotyp - den försupna och olyckliga manliga kommissarien. På väggen hänger familjens dyrgripar, två ärvda Munch- och Osslundmålningar. Lika säkra på polishuset som i ett bankfack resonerar Ebba Schröder, som också har ett genuint musikintresse, stor Djursholmsvilla, två dobermannpinschrar och som bär sin Sig Sauer-pistol i Chanelväskan.

Den andra karaktären som sticker ut är kvartettens ledare Louise, vars adliga bakgrund är viktig både för intrigen och för förståelsen av hennes handlingar; förväntningarna som kommer med hennes namn och en okuvlig självkänsla.

– Alla kulturer har sina neuroser, såväl arbetarklass som överklass. Jag tycker att adelns neuroser är intressanta, vad händer när man har sådana förväntningar på sig och på omgivningen? Medelklassen är så anpassningsbar, det är svårare att se de här konflikterna. Överklassen har osynliga men ändå tydliga ramar. När det går fel gäller det att handskas med det på ett snyggt sätt, och då kan insatserna bli stora.