Det blir ofta snopet när man kommer till slutet av en deckare, hur läskigt det än har varit på vägen dit. Till exempel S J Bolton är extremt bra på att bygga upp skräckstämningen när det händer obegripliga saker hemma hos en ensamstående kvinnlig forskare vid Cambridges universitet. Louise Penny låter kommissarie Gamache traska runt ensam i Hadleys gamla kåk trots att alla i Three Pines vet att huset är säte för en onämnbar ondska, och Ingrid Hedström gör helt vanliga vardagshändelser så ödesmättat otäcka att man hoppar högt när det ringer på dörren (och med all rätt!).

Men så presenteras ju mördaren till slut och man blir lite besviken. Jaha. En vanlig ynklig människa.

Det måste vara något djupt nedärvt, detta att vi är som allra räddast för det okända. Så fort ett ljud inte går att härleda vaknar vi till och spetsar oroligt öronen. Fantasierna innan vi vet vad det är som rör sig är otroligt starka, och ofta är det den spänningen som deckarförfattarna spelar på.

En del deckarförfattare försöker jazza upp sina mördare med att göra dem diaboliskt geniala och annat skoj, men det hjälps inte. Sånt ser vi igenom och suckar irriterat: det blir väl inte mer spännande för det.

Ibland funderar jag lite över den läskigaste litterära mördaren, och det är ju den lilla flickan Emily i Richard Hughes alldeles för bortglömda klassiker ”Storm över Jamaica” från 1929. Inte för att Emily är ett barn, utan för att hon förtränger mordet blixtsnabbt och leker vidare.

Just där tror jag att Hughes prickade in den otäckaste egenskap alldeles vanliga människor har: förmågan att glömma det fruktansvärda, eller inte ens förstå hur ondskefulla vi är. Och vuxna brukar vara allra bäst på det.

Eller också är Emily läskigast för att Richard Hughes är en så fruktansvärt bra författare, förstås. Och ”Storm över Jamaica” är inte ens en deckare.