Jag åker hem till mormor för att lämna tillbaka bilen och vi sitter i hennes kök och dricker kaffe från den nya kaffebryggaren som bara kostade tvåhundra kronor. Tvåhundra trots att det är en Philips och Philips är ett bra märke för det är svenskt, säger mormor och ler så att guldplomberna i munnen glänser. Hon har på sig den blåfladdriga blusen och ett pärlhalsband med matchande örhängen och så länge hon sitter ned så tänker man inte på att hon bara har en sko och ingen kjol. Men kjolen ligger här någonstans, vänta så ska jag hämta den, säger mormor och reser sig och går fram till spisen och står där i några sekunder innan hon fortsätter in i skafferiet och kommer tillbaka med en Big Pac-kartong full med småkakor. Dom har tagit mitt körkort, säger hon och sedan sitter vi tysta.
Vi dricker kaffe och äter småkakor och de smakar nästan precis som jag minns dem. Den spröda med chokladtoppen längst ut, den trekantiga med mandelmassa, den runda med gaffelavtryck. Jag berättar om musikfestivalen som jag har varit på i Göteborg. James Blakes helt magiska konsert i Annedalskyrkan (gåshud), Princes storshow med lila konfetti (dansträningsvärk), det häftiga performancet av hon konstnären som gick runt i ett vitt papier-maché-månlandskap och sparkade sönder väggar och spottade bläck och gjorde dinosaurievrål (knytahandenkramp). De här kakorna bakade jag för länge sedan, svarar mormor. Långt innan dom tog mitt körkort.
Jag berättar om den högenergiska konserten med Wiz Khalifa (händerna mot himlen!) och den astråkiga spelningen med MF Doom (gäspattack). Men jag kommer inte att ge mig, säger mormor. Jag kommer att överklaga. Dom ska inte få stänga in mig här.
Sista kvällen var vi på en skum konsert med Kanye West, säger jag. Vet du vem det är? Är han japan? frågar mormor. Nej amerikan. Han hade typ tjugo kvinnliga balettdansare på scenen och en påkostad lasershow och fyrverkerier och rökmaskiner men det enda som var bra med hans konsert var när han råkade visa sig mänsklig, som när han kom av sig i ett inövat mellansnack om hur viktigt det är att våga följa sina drömmar. Eller när han mitt i en låt sneglade upp på sig själv på en av storskärmarna för att kontrollera hur han såg ut. Då förvandlades han från superstjärna till människa. Men dom här människorna är inte mänskliga, säger mormor. Vilka då? Dom som har tagit mitt körkort.
Och varje gång som mormor säger ”dom” så använder hon det där tonfallet som är omöjligt att missförstå. Dom. Dom jävla dom. Dom som verkar kapabla till vad som helst. Dom som skär ned på pensionen utan att minnas vilka det var som byggde det här landet. Dom som inte har någon som helst aning om hur man skapar ordning och reda i skolan. Dom som har lagt ned bensinmacken på hörnet och förvandlat den till en begravningsplats för rostade ventilationstrummor, gul isoleringsvadd och trasiga kaffeautomater.
Men det värsta är ändå att dom helt utan förvarning har bestämt sig för att mormor inte ska få köra sin alldeles egen grå Mitsubishi. Trots att hon minsann har haft körkort i över 40 år och aldrig varit inblandad i en olycka. Men några olyckor har det ju faktiskt blivit genom åren, säger jag. Jo det är klart, säger mormor. Några stycken. Men inte så många. Och ingen dödlig.
Och det stämmer, mormor har rätt, hon har aldrig varit inblandad i en dödlig olycka (om man inte räknar rådjuret). Men på sistone, de senaste åren, så har antalet ofarliga incidenter blivit fler och fler. Som när mormor hämtade min bror på flygplatsen på landet och svängde ut från parkeringen och sedan försökte köra rakt fram i en rondell (men det var väldigt dimmigt den dagen). Eller som när mormor punkterade sitt dimljus efter att ha kört på en slarvigt ställd sopkvast. Eller som när mormor var inblandad i tre krockar på ett år på Liljeholmsbron. Men det var inte mitt fel, säger mormor och jag håller med.
Första gången var det en idiot som tutade på henne vid ett rödljus och eftersom hon hade slumrat till så blev hon rädd och råkade köra på bilen framför. Andra gången hade hon hamnat i fel fil och en idiotisk bussförare vägrade släppa förbi henne. Och tredje krocken var inte ens på Liljeholmsbron utan precis efter, på Årstasidan. Ett rådjur sprang längs med vägen och plötsligt, helt utan förvarning, girade rådjuret åt vänster och kastade sig över mormors huv. Vissa (vittnen, försäkringsbolaget, polisrapporten) hävdar att mormor körde på rådjuret. Men det gjorde hon inte. Det var rådjuret som kastade sig över hennes bil. Man skulle nästan kunna kalla det ett självmordsförsök, säger mormor, för hon såg minsann att rådjuret hade ledsna ögon, slokande horn och en allmänt deprimerad uppsyn.
När kaffet är slut säger vi hejdå och jag gömmer bilnycklarna där hon inte kan hitta dem (högt upp på hatthyllan). Senare på eftermiddagen ringer hon och frågar när jag ska komma förbi med bilen och om det var roligt på musikfestivalen. På kvällen ringer hon igen och frågar om jag inte ska komma förbi med bilen snart, vi kan dricka kaffe, vi kan äta småkakor, jag är nyfiken på att höra hur det var på den där festivalen i Göteborg.
Dagen efter ringer hon i gryningen och frågar när jag ska hämta henne så att vi kan resa upp till Stockholm, hon vill inte vara kvar på landet längre, hon vill hem till sig, hon känner sig instängd, hon har så många saker som hon måste göra i Stockholm. Hon måste vattna sina blommor, hon ska ha möte med Fredsgruppen, hon ska förbi sin loppmarknad i Fruängen som har samlat in flera hundra tusen kronor till skolbyggen i Kenya och barnhem i Estland.
Men mormor, säger jag. Du är ju redan i Stockholm. Du är ju hemma. Ser du inte det? Du ringer ju mig från ditt vanliga hemnummer. Du ligger i din vanliga säng och om du bara tittar lite åt höger så ser du ditt vanliga nattduksbord, visst? Där står den slitna Vademecumflaskan och vattenglaset och den sönderlästa bibeln och den blinkande klockradion. Och där närmast sängen ligger lappen som du har skrivit till dig själv. Din snirkliga vackra handstil som säger: Jag är i Stockholm. Jag ska ingenstans.
Och mormor hittar lappen och läser orden och säger: Jaha, jag börjar visst bli lite snurrig, och vi lägger på och jag intalar mig att mina minnen är eviga och att jag aldrig kommer att behöva skriva ned något för att det ska finnas kvar. Mobilen är tyst i tio minuter innan den ringer igen och det är mormor som vill veta när jag kommer förbi och lämnar bilen och hur det har gått på den där musikfestivalen i Göteborg och jag säger att musikfestivalen var helt magisk och jag är så glad över att du bestämde dig för att följa med. Det var så roligt att se dig dansa loss till Prince-hits och klappa takten till Wiz Khalifa och du minns väl hur publiken i den där kyrkan jublade när du klättrade upp på scenen för att sjunga andra versen i James Blakes extranummer och mormor är tyst i några sekunder och sen säger hon: Nä nu ljuger du allt, men det hörs att hon ler.