Redan 1945 betecknade Ingemar Wizelius i denna tidning ”Den allvarsamma leken” som ”den enda betydande kärleksromanen i vår litteratur”. Omdömet kanske inte är helt giltigt sextiosju år senare, men Söderbergs roman hamnar nästan alltid på både kritikers och vanliga läsares tio-i-topp-listor, ofta tillsammans med en annan av hans romaner, ”Doktor Glas”.
Vad beror detta på? Kanske på att var och en som någon gång upplevt kärlekens himlastormande lycka och berusning och var och en som drabbats av den iskalla kylan när kärleken dör eller förvandlas till leda och besvikelse kan känna igen sig i ”Den allvarsamma leken”.
Det är en allomfattande kärleksroman. Alla nyanser finns där, från den tvekande förälskelsen till åtrån, från lyckan till tvivlet och besvikelsen, från hoppet till avundsjukan, ilskan och avgrunden. Samtidigt uppehåller sig Söderberg inte bara vid kärlekshistorien. Han låter den utspela sig mot tidens händelser – som Stockholmsutställningen 1897, Dreyfusaffären, unionsfrågan, kung Oscar II:s och August Strindbergs död, ”Titanics” undergång. Kärleken råder inte i ett vakuum. Därför blir den så levande.
– Romanen rymmer en syntes av två till synes motstridiga krafter i Söderbergs författarskap: den skönlitterära framställningen kombineras helt öppet med en tidskommentar, konstaterar Söderbergforskaren Bure Holmbäck.
Den kärlekshistoria Hjalmar Söderberg berättar i ”Den allvarsamma leken” är till stor del hans egen. Den lite gåtfulla kvinnliga huvudpersonen Lydia Stille är modellerad efter Maria von Platen, som Hjalmar Söderberg hade en relation med mellan 1902 och 1906, en relation som med hans eget ordval slutade i en ”katastrof” som ledde till att han lämnade sin älskarinna, sitt äktenskap och sitt Stockholm och flydde till Köpenhamn ungefär på samma sätt som Arvid Stjärnblom gör i romanen.
”Den allvarsamma leken” var hans andra försök att skriva sig fri från den lyckliga men till slut så bittra kärlekshistorien. Han hade gjort ett försök tidigare, redan 1906 med dramat ”Gertrud”. Det blev en bra pjäs som fortfarande spelas, men med den lyckades han inte helt göra sig fri från det smärtsamma stoffet. Förmodligen berodde detta på att han hade valt just pjäsformen. Romanformen gav honom en helt annan frihet.
Söderberg själv berörde för övrigt ämnet, att skriva sig fri, i själva romanen. Arvid Stjärnblom säger till Lydia:
– Jag tror för resten inte att det är möjligt ens för en diktare att göra litteratur av sin kärlek, så länge det ännu finns en gnista liv i den. Den måste nog vara död först, innan han kan balsamera den.
När Hjalmar Söderberg till slut skrev ”Den allvarsamma leken” hade han funnit en ny kvinna, danskan Emilie Voss, som skulle bli hans andra hustru. Hans kärlek till Maria von Platen var död, gnistan hade slocknat. Men han hade inte glömt henne.
Hon reagerade naturligtvis bittert på att han så tydligt hade använt deras kärlekshistoria i en roman, trots att han hade lovat att inte göra det. Vid ett personligt sammanträffande dem emellan hösten 1913 försökte Söderberg förklara för Maria von Platen att en författare inte väljer sitt ämne som man väljer en rätt på en matsedel. I stället tvingar sig ämnet på författaren, ”tvingar honom att ’skriva sig fri’ från något som kanske i åratal gnagt, frätt på honom i det tysta”. Han lyckades inte få henne att förstå.
När den kom ut möttes ”Den allvarsamma leken” inte med samma entusiasm som i dag, då den nämnts som favoritroman av så vitt skilda personer som chefen för Folkoperan Joakim Unander, pianisten Tina Ahlin, sångerskan Cajsa Stina Åkerström, poeten Jan Mårtenson och chefen för Stockholms stadsteater Benny Fredriksson.
Då, i december 1912, fick romanen ett mycket blandat mottagande, skriver Holmbäck i sin kommentar i den nya utgåvan. Mest negativ var inte överraskande Fredrik Böök, senare professor och akademiledamot. Han liknade ”Den allvarsamma leken” vid en ”litterär bouppteckning”, nödtorftigt hoptråcklad av en ”liten blekt tragisk kärlekshistoria”. En del andra kritiker fällde liknande negativa omdömen, men där fanns också översvallande lovord om språkligt mästerskap, fenomenal artistisk kunnighet och en mästerlig skildring av kärlekshistoriens psykiska utveckling.
Bure Holmbäck, som ägnat sig åt Hjalmar Söderberg och hans författarskap i sex decennier, betonar Söderbergs sammansatta karaktär, både som människa och författare:
– Här finns en spänning mellan en rad motsatta hållningar: humor och allvar, engagemang och passivitet, vemod och polemik, melankoli och kvickhet. Det rör sig inte om en blandning utan om en kemisk förening. Det är det som gör honom så spännande.
Söderberg är inte bara uppskattad av äldre nutida svenska författare, som Majgull Axelsson och Kerstin Ekman, utan också av påfallande många yngre, till exempel Johan Kling. Hans roman ”Människor helt utan betydelse” (2009) fick många recensenter att jämföra honom med just Söderberg.
– Jag tycker att han är glasklar, knivskarp och djupt moralisk. Som så ofta med konstnärer som är mycket skickliga får han det han gör att se lätt ut. Söderberg är lätt att läsa, allt känns naturligt, självklart. Han påminner om Woody Allen. Allens filmer förefaller enkla, så givna att ingen förstår vilken otroligt skicklig manusförfattare han är. Jag tycker att Söderberg är den främsta stilisten bland alla svenska författare, skriver Johan Kling i ett mejl.
Kritiken 1912 var inte sämre än att romanen trycktes i en andra upplaga efter bara några veckor. Sedan dess har den kommit ut i över tjugo olika utgåvor, ofta med flera omtryck, senast som pocket på Bonniers, Hjalmar Söderbergs förlag, i höstas med förord av Björn af Kleen.
Den har också översatts till fjorton språk, filmats två gånger och dramatiserats fyra gånger, bland annat på Stockholms stadsteater 2008. Gun-Britt Sundström gav 1973 ut romanen ”För Lydia”, där historien berättas ur Lydias perspektiv.
Kompositören Hans Gefors har skrivit en halvtimmes lång sångcykel, ”Lydias sånger” för sopranen Anne Sofie von Otter med avstamp i citat och dikter ur romanen. Verket uruppfördes 1997 och har spelats in på skiva med Göteborgs symfoniorkester och Kent Nagano som dirigent.
”Den allvarsamma leken” lever.