När man läser Jutta Ditfurths stora biografi om Ulrike Meinhof får man en känsla av att det trots allt inte handlade om någon vanlig förbrytare eller massmördare, utan om en ung människa som gjorde uppror mot den bruna föräldragenerationen och till slut själv föll offer för det västtyska efterkrigssamhällets förtryck. För den som är ung i dag kan de osjälviska motiven lätt överskugga den blodiga verkligheten.
Ditfurths välskrivna bok, som bygger på sex års forskningsarbete, kritiserar dem som menar att det skulle ha varit de andra ligamedlemmarnas utfrysning av Meinhof i Stammheimfängelset som gjorde henne så depressiv att hon tog sitt eget liv. I stället ger hon näring åt sedan länge vederlagda teorier om att det som såg ut som ett självmord var ett mord eller i varje fall ett statligt sanktionerat självmord.
Hon gör också stor sak av att Meinhof var dotter till en nationalsocialistisk far. Omslagsbilden av den unga Ulrike Meinhof i Sophie Scholl-frisyr tycks förstärka intrycket av henne som antifascistisk motståndskämpe.
Under det senaste årtiondet har det i Tyskland utkommit en rad böcker som från olika utgångspunkter granskar alla de myter och legender som florerar om Baader-Meinhofligan. Problemet är att så få av dem har översatts till svenska. Varför kan man bara spekulera om. En anledning till att den helhetsbild som antytts ovan har fått sådant genomslag både i Tyskland och Sverige är säkert att det politiska och mediala etablissemanget själva är barn av sextiotalets revolt och har ett egenintresse i att denna historiska period inte bara framstår som en politisk återvändsgränd.
Särskilt tydligt blev detta när Ulrike Meinhofs dotter Bettina Röhl förra året utkom med sin Meinhofbiografi "So macht Kommunismus Spass! Ulrike Meinhof, Klaus Rainer Röhl und die Akte Konkret.". Boken börjar med hennes egen och tvillingsysterns födelse som skedde med kejsarsnitt eftersom läkarna konstaterat en hjärntumör hos Ulrike Meinhof. Bland blombuketterna återfanns ett stort fång rosor från KPD, det förbjudna västtyska kommunistpartiet som hade sitt säte i dåvarande Östberlin och var underställt Walter Ulbrichts statsbärande socialistiska enhetsparti SED.
Bettina Röhl eftersträvar en nästan demonstrativ objektivitet i skildringen av modern. Men kritiker av hennes bok - företrädesvis fyrtiotalister - antydde att det snarare handlade om ett försenat modersuppror och självterapi. Allt var redan bekant, hette det. Man ogillade att Meinhofs dotter kackade i eget bo. Framför allt ville man ogärna se att hon tagit fram en rad fakta och akter ur den före detta östtyska säkerhetstjänsten Stasis arkiv som hittills varit undanskymda.
Redan hennes far Klaus Rainer Röhl skrev om detta i sin bok "Fünf Finger sind keine Faust" från 1974. Den gången, långt före Berlinmurens fall och DDR:s sammanbrott, var det få som tog honom på allvar. Rätt snabbt utmönstrades renegaten på känt manér som förrädare ur det offentliga samtalet. Ingen behövde bry sig om hans uppgifter om hur omfattande det östtyska mullvadsarbetet i Västtyskland var eller hade varit, exempelvis att DDR och även ungdomsorganisationens dåvarande chef Erich Honecker från första början medfinansierade Klaus Rainer Röhls västtyska vänstertidning Konkret.
Från 1957 och fram till sextiotalets mitt fick han och hustrun Ulrike Meinhof fyrtiotusen D-mark per nummer föra att stärka den revolutionära kampviljan bland västtyska ungdomar. Inte bara Ulrike Meinhof skrev i Konkret, utan även många av Västtysklands främsta intellektuella som Hans Magnus Enzensberger, Günter Wallraff och Sebastian Haffner. Samröret med DDR måste i efterhand ha varit besvärande även för dem.
Bettina Röhl beskriver hur hennes föräldrar delvis med östtyska pengar - en mindre förmögenhet på den tiden - kunde köpa en patriciervilla i Hamburg och anordna garden partyn för dåtidens radikala innekretsar. Hon berättar hur paret åkte taxi till regelbundna konspirativa visiter i Östberlin; hur de där hyllades som frihetshjältar och utspisades med ryska kaviar och krimsekt och hur det samtidigt var deras skyldighet att i tidskriften driva en prosovjetisk linje med udden riktad mot klassförrädaren Västtyskland och USA-imperialismen.
Hon kunde ha tillagt att Ulrike Meinhof redan 1970, strax innan hon försvann till ett palestinskt utbildningsläger, som den första inom Röda arméfraktionen tog personlig kontakt med Stasi för att - förmodar statsvetaren Tobias Wunschik - undersöka möjligheten att använda DDR som bas för attentat mot mål i Västtyskland. Hon kunde också ha nämnt att åtskilliga medlemmar i RAF gick under jorden i DDR, där de fick en ny identitet och deltog i olika politiska och militära utbildningar.
Man skulle tycka att dessa förhållanden skulle ha påverkat helhetsbilden av den antifascistiska motståndskvinnan, men så är det knappast. I Ditfurths bok spelar de ingen framträdande roll. Inte heller i den påkostade filmen "The Baader Meinhof Complex" finns den östtyska kopplingen med, vilket i veckan fick änkan till ett av ligans offer, bankmannen Jürgen Ponto, att i protest lämna tillbaka det Bundesverdienstkreuz, Tysklands högsta orden, som hon tilldelades på åttiotalet.
Familjen menar att Förbundsrepubliken Tyskland har lämnat dödsoffren för Baader-Meinhofligans verksamhet åt sitt öde. I stället för att upplysa människor om den av DDR understödda vänsterterrorismen är staten genom sina olika fonder och tevekanaler medfinansiär av en film som enligt familjen kommer "farligt nära" våldsförhärligande. För dem har filmen, som är Tysklands Oscarsbidrag, inneburit "en ny nivå av offentlig förnedring".
På filmfestivalen i Rom premiärvisades nyligen Connie Walthers "Schattenwelt" som är den första film som inte lägger tonvikten vid ligamedlemmarna, utan utgår från offrens situation. Den har hamnat i skuggan av den större filmen och fick klara sig med en tjugondedel av den budget som "The Baader Meinhof Complex" har.
Det finns även en uppsjö av tyska böcker som skulle kunna bidra till att nyansera och komplicera bilden och som man gärna skulle se översatta till svenska, däribland Gerd Koenens "Das rote Jahrezehnt", Kurt Oesterles "Stammheim" och Götz Alys "Unser Kampf". I den sistnämnda jämför författaren den nationella revolutionen 1933 med ungdomsrevolten 1968. Trots olikheterna förenades de, menar Aly, i sin längtan efter befrielse ur borgerlighetens konvenans och i sin revolutionära drift att gå i led.
Man behöver inte hålla med författaren om att Tredje rikets abstrakta lagar levde vidare långt in på sextiotalet. Men det var knappast en slump att Ulrike Meinhof i den västtyska fredsrörelsen stötte samman med den åldrige högerextremisten och ministermördaren Ernst von Salomon. Om det har jag själv skrivit i en kommande bok.
Det bekräftar den vaga misstanken; varje revolutionär drift dras till sin polära motsats, även om den står i motsättning till de ursprungliga motiven.